Jag vill leva. anjaerika
2020/ 11/ 02

Jag vill leva.

Hur många sorger ska vi genomleva innan vi hittar in till kärnan där vår livskraft finns? Hur många paniksituationer ska komma och gå där vi lovar oss själva och andra att verkligen börja leva nu, för sen är det slut? Hur många nya saker till ska vi köpa? Hur många bråk ska vi ha om saker som egentligen inte spelar roll?

Vi människor verkar oförmögna att se vad det är som verkligen är våra liv, innan de är slut. När vår tid är räknad och våra timglas tickar ner mot 3-2-1 sandkorn kvar, så står vi där och skriker att vi måste leva, vi måste ta vara på, vi måste stanna upp och se det som är viktigt. Men när tiden är vår, när vi har allt för våra fötter och bara kan njuta, vara i det och delta i våra egna liv, då springer vi omkring och stressar. Hetsar. Tittar åt fel håll. Väljer de små striderna. Jag också.

Men jag vill inte. Jag vill njuta av min 1,5-årings lockar i nacken även om det ligger tvätt i hela huset. Jag vill höra min 5-åring resonera om Iron Maiden och Pokémon, om gitarrsolon och poäng, för att det är det han tänker på nu. Även om det inte blir ett enda löv krattat i höst. Jag vill se min kille i ögonen och påminnas om varför vi valde varandra och det här livet, även om vi knappt hinner ses just nu för att vi har två barn, ett hus, några olika jobb och sen en pandemi på det. Eller just det, just pandemin kanske faktiskt kommer göra att vi kommer hinna ses nu. Är det silverkanten som kommer för oss, precis mitt i allt detta tro? Jag vet inte. Men jag vill inte hetsa om ovidkommande saker längre. Jag vill inte läsa inlägg på facebook av en bekant som fått obotlig cancer och då återigen påminnas om “Just det! Det är ju nu livet pågår!” Jag vill känna det varje dag. Leva det. Vara i det. Levalevaleva.

Ps. Ja, den här hemsidan verkar ha vaknat till liv igen just idag. Vem vet hur länge det håller i sig, men just idag ville jag skriva just här. <3 Ds.

Annat i kategorin: Barn, Cancer, Döden, Facebook, Familj, Kärlek, Livet

Kommentera

.