Tag Archive for "Astrid Lindgren" - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.