När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.
Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Det finns några saker jag inte riktigt förstår. Här kommer en lista, utan egentlig inbördes ordning, men ändå numrerad, eftersom det är en lista:
1. Att snaps finns. Dessa starka drycker som bränner sönder halsen på väg ner i magen och som påstås vara goda med sina olika kryddningar men som egentligen smakar skit och sprit i ohelig kombination. Förstår icke dess existens. Alls.
2. Att Björn Söder är andre vice talman i Sverige. Det är så sjukt och så fel. Orkar inte ens gå in närmare på det.
3. Varför cancer finns. Men det förstår eller gillar ju å andra sidan ingen. Men ändå, det är en värdelös sjukdom och alla som kan borde skänka pengar till forskning.
4. Att det finns folk som inte gillar att betala skatt. Att de inte ser värdet av att ha en gemensam grund att stå på utan hellre ser att alla ska reda sig själva. Lite som om varenda myra i världen skulle försöka bygga sin egen stack. Dumdristigt och onödigt.
5. Att det även finns folk som tycker att endast kultur som är själv- eller reklamfinansierad borde få finnas, eftersom ”så fungerar ju resten av marknaden”. Ja, men kulturens uppgift är varken att generera vinst eller skapa ekonomi, kulturens uppgift är att berika människan inifrån, att hjälpa henne att förstå sig själv och sin omvärld. Det förtjänar statliga bidrag och en kravlös tillvaro utan vinstindrivarhot, och det förtjänar dessutom skäliga löner för de som utför kulturarbetet. Tänk så rikt vårt samhälle vore, både monetärt och själsligt, om kulturen fick existera och blomma utanför pengasfären.
6. Att så många människor hyser och uttalar främlingsfientliga och rent rasistiska (vad skillnaden är vet jag ärligt talat inte riktigt men jag siktar brett här) åsikter utan att tro eller förstå att det är det de är. Rasismen har blivit så normaliserad bland folk att lite vem som helst slänger sig med ”jag är inte rasist, men..” nuförtiden. Frasen som i mina kretsar liksom är ett skämt eftersom den alltid följs av rasistiska uttalanden. Den sägs och skrivs lite varstans. Och det är jobbigt. För jag vill inte leva i det samhälle som skapat och lett fram till det. Eller det samhälle som skapas av det. Men det gör jag ju. Och så kämpar jag emot. Men fan vad det kan dränera en, att försöka få folk att förstå. Men men, sånt är livet. Ett steg i taget ska vi förändra världen. Om den nu aldrig ska bli snapsfri så kan den väl åtminstone få bli rasistfri inom min livstid. Då skulle jag bli glad.
Åh, jag sålde precis en skiva till en person som ville köpa den för att ta med till vänner som nyss förlorat sin 17-åriga dotter i leukemi.. Så otroligt ledsamt. Helt obegripligt att en så ung människa bara kan bli sjuk och dö helt plötsligt. Livet är inte rättvist. Inte rättvist alls.
Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:
”Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”
Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.
Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.
Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.
Jag vill skriva ett brev till Lina Baldenäs. Men jag hittar inte någon adress eller mailadress på internet, kanske för att hon är journalist och då kan det vara vanskligt med offentlig mailadress, eller kanske för att jag är dålig på att leta. Men jag hittar inte och vill skriva nu, så jag skriver det här.
Lina Baldenäs är en 33-årig kvinna som är mamma till tre små barn, har en man som hon älskar och som skriver krönikor i Expressen. Och snart ska hon dö i cancer. Trettiotre år gammal ska hon lämna sitt liv och sin familj, sina vänner, sin tillvaro.
Och Lina, jag vet inte hur det känns, för jag är inte och har aldrig varit nära min egen död. Men jag vet hur det är när ens mamma dör för tidigt, av den där jävla sjukdomen. Jag var varken 7, 5 eller 3, utan 29 år gammal när min mamma dog, och det är ju inte alls samma sak, men ändå så är det det på nåt vis. För ens mamma är ju alltid ens mamma. Ens enda mamma som man vill ha kvar. Och som vill vara kvar hos en. Som vill se en bli äldre, träffa alla de barnbarn hon kanske kommer få, gråta på ens bröllop och bara sitta och lösa korsord med en, en mörk oktoberkväll. Och så får hon inte det för att cancern säger nej.
Och Lina, dina barn kommer minnas dig. Även om de är små, även om det kanske är svårt för dem att förstå exakt vad som händer. Det här vet du säkert redan, men jag vill säga det ändå, för att jag känner det så mycket just nu. De kommer minnas dig och älska dig i hela sina liv, för du är deras mamma. Du kommer alltid vara en stor del av dem, det tar din död inte bort.
Jag är så ledsen för din och dina näras skull, att du inte får fortsätta leva så länge som du borde få. Jag önskar dig styrka och lugn den sista tiden du får, och jag önskar din familj och dina nära någon eller några att hålla om, och möjligheten att ta ett andetag i taget både innan och efter din död, när allting känns för stort och för svårt.
Varma hälsningar
Erika Svensson
Jag saknar min mamma. Det är så sorgligt att hon inte lever. Det kommer alltid vara sorgligt, och det kommer alltid göra mig ledsen. Hon finns inte fast hon borde få finnas. Älskade lilla mamma.
Jag har ju, som min mamma berättat för mig, sagt sedan jag var 4 år att jag ska bli sjungerska när jag blir stor. Och det har varit sant, jag har alltid velat det, inte alltid vågat satsa på min dröm, men till slut kommit fram till kanten där jag vågade kasta mig ut och bara köra. Jag är inte bara sångerska, jag spelar också teater och skriver musik. Lite av en allkonstnär inom scenkonst, typ. Men trots att jag velat detta så länge, och tänkt det så länge, så har jag även någonstans haft en undermedveten, eller omedveten, idé om att jag nån gång kommer bli en ”vanlig” arbetare. En sån som jobbar på kontor, i butik eller med nåt annat som anses vara ett vanligt jobb. Och jag är övertygad om att det kommer sig av att båda mina föräldrar var vanliga arbetare och att jag därför har den livsbanan som omedveten mall, vare sig jag vill eller inte. Så jag har fått kämpa för att kunna se en lång tid framåt där jag fortfarande är scenkonstnär av något slag, och fortsätter utvecklas som det.
Och dessvärre, har jag upptäckt, så är det lite samma sak numera med livslängd och att bli gammal. Jag har så himla svårt att se framför mig att jag kommer bli gammal. Jag tänker mig att mitt liv kommer vara fantastiskt och härligt, och numera alltså fyllt av kulturjobb hela vägen fram, men jag ser inte riktigt att det kommer bli jättelångt. Och jag har absolut ingen dödslängtan, jag vill inget hellre än att leva leva leva, men det har slagit mig att jag bara inte tror att jag kommer bli 100 år gammal direkt.
Den här tanken slog mig extra mycket när jag läste en artikel i helgen. En artikel om att forskare kan ha hittat en medicin mot cancer, en medicin som angriper något som alla cancerceller har gemensamt, och som tidigare varit svårt att nå, och som därför skulle kunna fungera som en allmän medicin, alltså en som verkar mot i princip alla typer av cancer. Och då blev jag först glad, för att ingen människa borde behöva dö i cancer. Sen blev jag ledsen över att den här medicinen, som forskarna tror skulle kunna vara på marknaden om 3-4 år om alla fortsatta tester går som de hoppas, inte fanns när min mamma var sjuk. Och sen slogs jag av tanken att då kanske inte jag kommer dö av cancer. Något jag alltså gått omkring och trott, ibland uttalat som en tanke i mitt huvud, men mest nånstans i bakhuvudet tror jag. Jag har accepterat att eftersom cancer är något som finns i båda mina föräldrars släktled, och min mamma förlorade sin kamp relativt snabbt, så kommer jag också drabbas. Och så kanske det fortfarande blir. Jag kanske går omkring och tror rätt. Men den här medicinen alltså. Den hoppas jag på. Jag vill leva länge, jag vill ändra hur jag ser på min livslängd, och jag vill att cancer ska kunna botas i 100% av fallen. Hoppas hoppas.
Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Taggar: Cancer, Döden, Facebook, föreställning, Instagram, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Nangijala, Pappa, Recension, Sorg, Spelning, Tacksamhet, teater
Kommenterer: