Tag Archive for "Död" - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2016/ 04/ 25

När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

2015/ 03/ 08

Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. “Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket. 

“Du är så stark.” 

Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget. 

Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans. 

Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss. 

Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.

Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.

2014/ 11/ 19

Jamenvisst, nu har det korats en vinnare i tävlingen på min facebooksida serrni! Och ingen mindre än Jessica Börjesson vann två biljetter till Istället för Bahamas på 2Lång nu i veckan! Grattis Jessica!!

2014/ 04/ 07

Idag är det fem år sedan Alexander dog. Fem år sedan. Så himla konstigt. Jag tänker inte så ofta på det längre, kanske för att jag inte kommer någon vart i tanken. Det går liksom bara runt. Hans död är så ogreppbar, så mycket som ett kaos som bara tog tag i livet och vände det rakt upp och ner. Jag tänker hellre på den sista gången jag träffade honom. Hur han skrattade i soffan hos Maria, hur brett hans leende var och hur sval luften var som kom in genom fönstret vi öppnade när festen kom igång.

Och så idag, så fick jag bud om en släktings död. En som varit sjuk och inte gick bort så oväntat men som ändå lämnar ett stort tomrum såklart.

Dessutom tänkte jag ju själv på hur kort eller långt mitt eget liv kanske ska bli, bara en stund innan det här budet kom. Det är lite för mycket död i min hjärna just nu. Men så är det väl vissa dagar, när man har och har haft den omkring sig mycket. Och det har jag ju. Det tänker jag inte heller på särskilt ofta, men så är det ju. Kanske att vi alla får ungefär lika mycket död omkring oss i våra liv totalt, bara utportionerat olika. I så fall borde det vara lugnt i några år nu.

Annat i kategorin: Uncategorized
Taggar: , , , , ,
Kommenterer:
2013/ 07/ 27

Min mamma dog i mars 2011 på Östersunds sjukhus. Hon hade cancer som hade spridit sig och den medförde värk av en sort som är omöjlig att föreställa sig, men som var olidlig att stå bredvid och se på, när man inget kunde göra. Men hon fick hjälp. Av sköterskor och läkare som gjorde sitt yttersta för att lindra och hjälpa, och som till slut lyckades hitta ett sätt så att min mamma under sina sista dagar i livet inte behövde lida mer än man redan gör när man ska lämna sin tillvaro, sina barn och alla andra man älskar alldeles för tidigt. Mamma hade även sköterskor som tittade till henne, och som fanns där för oss som stod med all vår kärlek och såg på när mammas liv försvann. Jag glömmer aldrig kvällssköterskan som kom och berättade att söndagen den 6:e mars nog var mammas sista dag. Hon var lugn och förstående men tydlig och inte för sentimental. Hon fanns där då och då för att se hur vi hade det, och hon gav oss precis lagom utrymme och tid både innan och efter att mamma somnade in. Att säga att hon var rätt person på rätt plats är en underdrift.

Men hon kunde bara vara rätt person på rätt plats för att sjukhuset och landstinget hon jobbade för tillät henne att vara det. Det vet jag. Det fanns tid och utrymme i hennes arbetspass att vara hos oss, att hinna med att se efter hur mamma och vi hade det. Att ens tänka på hur det kunde ha varit och hur det kanske skulle ha varit om mamma dött nu, eller i ett län där besparingarna slagit hårdare än de hade gjort då på Östersunds sjukhus, det gör mig alldeles illamående. Man kan tycka att man inte ska göra politik av så svåra stunder, men det är precis vad det är. För alla andra utom oss, vi som stod och satt och grät och höll varandras händer, så är det politik. Hur mycket tid en sköterska eller läkare har att lägga hos sin patient är politik. Det handlar om den skatt vi betalar, vad den går till och hur den får lov att användas. Och med den fart som vår välfärd demonteras, i den takt som sjukhus privatiseras och blir vinstberoende, så känner jag med er som ska stå vid era mammors sidor i framtiden, om inget görs snart som stoppar det här haveriet.

I september nästa år har vi vanliga en chans att göra något. Fram till dess har vi chansen varje dag att berätta för människor omkring oss vad vi tror på och vilket samhälle vi vill ha. Jag vill ha ett som har tid och råd att ta om mammor som ska dö och döttrar som sörjer.

Annat i kategorin: Kärlek, Livet, Politik, Sorg
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:5 Kommentarer