Hallå, jag har precis lagt upp min första video på youtube! (Vet att jag är ca ett decennie efter alla andra, men bättre sent än aldrig osv!)
Taggar: anjaerika, Gördetsjälv, Ingen vacker visa, istället för Bahamas, Media, Musik, youtube
Kommenterer:
Hej och hå, här går det undan. Två blogginlägg på samma dag, det var inte igår!
Men idag har jag
1. Fått vägledning kring hur jag ska göra med pengar och papper och moms och skatt när jag startar mitt företag. Det känns pirrigt och roligt, vilket i sig känns konstigt eftersom jag alltid har hatat pengar och papper och haft svårt för siffror. Men nu blir det mina egna, jag antar att det är därför det känns mer spännande än svårt.
2. Tränat så att min röv ville lämna min kropp. Även mina lår var beredda att kasta in handduken. Allt tack vare Hanna Brehmer och passet Legsolution. Jädrar anacka. Känns för övrigt väldigt härligt att jag och några andra numera har en meddelandetråd för när vi ska träna, så att vi kan göra varandra sällskap! Har saknat träningssällskap överlag rätt länge.
3. Köpt lite julpynt. Ojojoj, nu känns det gött att snart få mysa och pyssla och gotta in sig i ett hörn med en massa tända ljus och glöggdoft. Julen har sällan varit mer välkommen i mitt liv.
4. Lett när det regnar ute. Det är inte så svårt egentligen. Alltså, det är ju inte så kul med regn, men så jävla illa är det inte. I alla fall inte om det inte blåser småspik samtidigt, vilket det inte gjorde idag.
5. Läst en text om ”Mentally strong people” och kommit fram till att jag är en sån. Känns gött.
Ja, bättre än såhär blir det inte idag. Inte särskilt spännande eller roligt kanske, men va fan.
Jaha, nähä, om man skulle ta och laga lite mat kanske. Hejdå bloggen.
Susan Grey i Bletchley circle, som finns att se på SVT Play, jag kommer sakna dig! Jädrar anacka vilken bra och spännande serie, och vilken ljuvlig skådespelerska! Tack för detta, kära England, ni värdland för denna produktion. Jag skulle gärna tacka någon människa mer specifikt, men jag vet inte vad nån heter eller så, så England får äran.
Aftonen har spenderats hos Roséns, som målade om sin sons rums väggar. Och det fina i kråksången är att de inte bjöd dit mig för att hjälpa till, utan för att titta på. De känner mig, kan man säga. De minns i princip lika tydligt som jag när det här hände. Så jag tittade på och njöt av ett glas vin. Sen kollade vi på engelskt drama och bet i soffkuddarna av spänningen.
Det sägs ju alltid i böcker, på film och typ överallt att när en katastrof inträffar börjar allt gå i slowmotion och man ser allt så himla tydligt och hinner tänka tusen tankar. Det är inte sant. Det är fiktion och i verkligheten ser det ut på ett annat vis. I verkligheten ser det ut så här:
Man står i godan ro och sandpapprar sin loftsäng som man tagit mod till sig och ska måla vit. Man har köpt färg och lånat pensel av händiga vännen som har allt sånt hemma. Man har även, vid ett tidigare tillfälle, köpt en mörkläggningsgardin som står i hörnet av rummet i väntan på att bli uppsatt ovanför fönstret. Man kommer åt mörkläggningsgardinen, som eftersom den är ihoprullad har formen av en lång stång, varpå den faller snett över en utan att man hinner fånga den. Den landar på den nyinhandlade färgburken som ställts på en pall i väntan på användning. Färgburken faller handlöst från pallen ner i golvet, locket lossnar och en halv liter vit färg rinner med ofattbar fart ut över golvet och skvätter på ens byrå.
Allt detta tar en och en halv sekund och ingenting hinner passera revy utan paniken, stressen, svordomarna och svetten kommer efter, om än i direkt anslutning till, katastrofen.
Sedan fortsätter man svära över sitt eget beslut att trotsa alla instinkter och ändå måla sängen själv, eftersom det ju inte kan vara så svårt, och det ska vem som helst klara. Ja, vem som helst klarar det säkert. Men vem som helst omgärdas inte av katastrofer som pekar och skrattar åt en och skriker ”vad var det vi sa?!?!?” Vem som helst kanske har positiva minnen och bilder av att vara en gör-det-självare. Jag är inte vem som helst. Jag är ingen gör-det-självare. Jag är motsatsen. En gör-det-duare. En jag-betalar-digare.
Men nu målar jag sängjäveln ändå. Det är inte socialt accepterat eller ekonomiskt försvarbart att anlita en målare för att måla min sängram. Jag förstår detta. Så jag gör det. Trots att hela mitt jag skriker nej.
