Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!
Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas. Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.
Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:
”Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”
Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.
Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.
Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.
Jag vill skriva ett brev till Lina Baldenäs. Men jag hittar inte någon adress eller mailadress på internet, kanske för att hon är journalist och då kan det vara vanskligt med offentlig mailadress, eller kanske för att jag är dålig på att leta. Men jag hittar inte och vill skriva nu, så jag skriver det här.
Lina Baldenäs är en 33-årig kvinna som är mamma till tre små barn, har en man som hon älskar och som skriver krönikor i Expressen. Och snart ska hon dö i cancer. Trettiotre år gammal ska hon lämna sitt liv och sin familj, sina vänner, sin tillvaro.
Och Lina, jag vet inte hur det känns, för jag är inte och har aldrig varit nära min egen död. Men jag vet hur det är när ens mamma dör för tidigt, av den där jävla sjukdomen. Jag var varken 7, 5 eller 3, utan 29 år gammal när min mamma dog, och det är ju inte alls samma sak, men ändå så är det det på nåt vis. För ens mamma är ju alltid ens mamma. Ens enda mamma som man vill ha kvar. Och som vill vara kvar hos en. Som vill se en bli äldre, träffa alla de barnbarn hon kanske kommer få, gråta på ens bröllop och bara sitta och lösa korsord med en, en mörk oktoberkväll. Och så får hon inte det för att cancern säger nej.
Och Lina, dina barn kommer minnas dig. Även om de är små, även om det kanske är svårt för dem att förstå exakt vad som händer. Det här vet du säkert redan, men jag vill säga det ändå, för att jag känner det så mycket just nu. De kommer minnas dig och älska dig i hela sina liv, för du är deras mamma. Du kommer alltid vara en stor del av dem, det tar din död inte bort.
Jag är så ledsen för din och dina näras skull, att du inte får fortsätta leva så länge som du borde få. Jag önskar dig styrka och lugn den sista tiden du får, och jag önskar din familj och dina nära någon eller några att hålla om, och möjligheten att ta ett andetag i taget både innan och efter din död, när allting känns för stort och för svårt.
Varma hälsningar
Erika Svensson
Jag saknar min mamma. Det är så sorgligt att hon inte lever. Det kommer alltid vara sorgligt, och det kommer alltid göra mig ledsen. Hon finns inte fast hon borde få finnas. Älskade lilla mamma.
Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Taggar: Cancer, Döden, Facebook, föreställning, Instagram, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Nangijala, Pappa, Recension, Sorg, Spelning, Tacksamhet, teater
Kommenterer:
Hallå ja! Jag har varit på Scenkonstdagarna! Och bara att jag har varit där, vågat ta kontakt med folk, minglat med alla möjliga människor, blivit behandlad som precis vilken scenkonstnär som helst, och vågat står för det jag gör, min föreställning, fått prata om den och fått fin respons, gör att jag känner mig superstolt över mig själv och som en helt egen lite succé så här på lördagskvällen!
För er som inte vet vad det är så är det Riksteatern Väst, Kultur i Väst och Västra Götalandsregionen som samarbetar för att göra utbudsdagar med teater, musik och dans. Det är första gången de samarbetar så, och första gången jag över huvud taget söker till någon utbudsdag med min föreställning (inte så konstigt eftersom den är sprillans ny) och jag fick en plats på den öppna scenen, inte på någon av de ordinarie scenerna. Men jag lyckades få och hålla publikens intresse ändå, trots att mitt framträdande skedde under en kaffepaus och folk mycket väl skulle ha kunnat gjort annat under tiden. Så jag känner mig så glad och nöjd. Och som ni som följer mig i andra sociala medier redan vet, så är det framför allt tanterna som har gjort min helg. De har varit så trevliga, så intresserade och så öppna och fina att prata med! Och detta är alltså tanter som sitter i styrelser för riksteaterföreningar runt om i Västra Götaland, så chansen att de bokar in mig till hösten känns rätt så stor, eftersom vi kom så bra överens.
När man gör det som är rätt för en själv så känns det rätt. I hela kroppen. Och man vågar mer än man trott var möjligt.
Tack och hej från en tjej som är lite hög på livet idag. <3
Taggar: istället för Bahamas, Kultur i väst, Livet, Mamma, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Riksteatern, Scenkonst, Scenkonst2014, Scenkonstdagarna, Spelning, teater
Kommenterer:
Ohmajgad vad mycket man kan ha i hjärnan på en och samma gång! Inatt vaknade jag kl 4 och hade mitt aerobicpass (som jag ju har på Nordic Wellness Domkyrkan på fredagar kl 14.50!!) i hjärnan, samtidigt som Elsas sång gick runt, samtidigt som jag hade en monolog liksom lite i bakgrunden. Men det är gött liv, och om jag inte var lite stressad nu så skulle det väl vara nåt fel på mig. Nu har jag i alla fall försökt avhjälpa stressen genom att repa lite på aerobicen så att den ska sitta, gå igenom lite text, och sen fixat med lite pappersarbete som oxå legat och gnagt i min hjärna.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva nu! Det jag skulle skriva var att på söndag, när ni alla givetvis är hjärtligt välkomna på min premiär, så får ni dessutom väldigt gärna ta bilder och tagga mig, och hashtagga #iställetförbahamas, så kan jag få se i efterhand vad ni har sett under kvällen! Det vore superkul tycker jag! Nu ska jag vidare med min dag, om en timme är det dags för möte. Hej så länge!
Hej och förlåt för den usla uppdatering ni fått på sistone! Jag har ju premiär på söndag och är helt uppe i det! Men jag hoppas verkligen att så många som möjligt av er kommer ändå, trots att jag varit dålig på att blogga om det… Nu ska jag skriva ut papper till mina musiker! Och för dig som inte har en aning om vad jag menar med att jag har premiär på söndag, så är det det här! Välkommen!