Tag Archive for "Missbruk" - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2014/ 11/ 16

Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:

2014/ 03/ 25

Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.

Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!

 

2014/ 03/ 01

Hallå ja! Jag har varit på Scenkonstdagarna! Och bara att jag har varit där, vågat ta kontakt med folk, minglat med alla möjliga människor, blivit behandlad som precis vilken scenkonstnär som helst, och vågat står för det jag gör, min föreställning, fått prata om den och fått fin respons, gör att jag känner mig superstolt över mig själv och som en helt egen lite succé så här på lördagskvällen!

För er som inte vet vad det är så är det Riksteatern Väst, Kultur i Väst och Västra Götalandsregionen som samarbetar för att göra utbudsdagar med teater, musik och dans. Det är första gången de samarbetar så, och första gången jag över huvud taget söker till någon utbudsdag med min föreställning (inte så konstigt eftersom den är sprillans ny) och jag fick en plats på den öppna scenen, inte på någon av de ordinarie scenerna. Men jag lyckades få och hålla publikens intresse ändå, trots att mitt framträdande skedde under en kaffepaus och folk mycket väl skulle ha kunnat gjort annat under tiden. Så jag känner mig så glad och nöjd. Och som ni som följer mig i andra sociala medier redan vet, så är det framför allt tanterna som har gjort min helg. De har varit så trevliga, så intresserade och så öppna och fina att prata med! Och detta är alltså tanter som sitter i styrelser för riksteaterföreningar runt om i Västra Götaland, så chansen att de bokar in mig till hösten känns rätt så stor, eftersom vi kom så bra överens.

När man gör det som är rätt för en själv så känns det rätt. I hela kroppen. Och man vågar mer än man trott var möjligt.

Tack och hej från en tjej som är lite hög på livet idag. <3

2014/ 02/ 18

Hej och förlåt för den usla uppdatering ni fått på sistone! Jag har ju premiär på söndag och är helt uppe i det! Men jag hoppas verkligen att så många som möjligt av er kommer ändå, trots att jag varit dålig på att blogga om det… Nu ska jag skriva ut papper till mina musiker! Och för dig som inte har en aning om vad jag menar med att jag har premiär på söndag, så är det det här! Välkommen!

Annat i kategorin: Musik
Taggar: , , , , , , , , , , ,
Kommenterer:
2013/ 12/ 03

Ibland tänker jag att det jag skriver inte spelar så stor roll och typ inte finns kvar (fast det gör det eftersom detta är internet), och mest känns det väl så för att jag inte påverkar så många med det jag skriver, inte når ut så långt. Och det är helt ok, jag skriver ju mest för att åtminstone göra nånting av min frustration eller glädje eller vad det nu kan vara jag behöver uttrycka. Men så ibland så slår det mig när jag kollar sidostatistiken för den här bloggen, att nästan varje dag är det någon som läser mitt öppna brev till Anna Laestadius Larsson, som jag skrev om att dricka alkohol inför sina barn. Och det skrev jag vid midsommar 2012, efter att jag läst ett inlägg i alkoholdebatten av henne, i Svenska Dagbladet. Och jag vet ju inte varför folk läser mitt öppna brev, eller vad de tycker om det, men det blir en påminnelse om att det jag skriver finns kvar, och att det kanske läses av någon som faktiskt behöver det. Vad vet jag. Jag hade gärna läst min text när jag var fast i en familj som styrdes av en missbrukare i alla fall. Och jag tänker att jag räknas. Att jag gör det lilla jag kan, med de ord jag har, räknas.

Annat i kategorin: Livet, Missbruk, Samhälle, Sjukdom
Taggar: , , , , ,
Kommenterer:
2012/ 06/ 23

Hej Anna.

Jag förstår att din kloumn (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-ar-inte-fel-att-dricka-infor-barnen_7295857.svd) är skriven utifrån dig själv, kolumner brukar vara det. Så jag ska försöka att inte döma dig alltför hårt, du är ju trots allt bara en människa med en åsikt, som du uttrycker. Men, du uttrycker den i Svenska Dagbladet, en av Sveriges största tidningar, så jag väljer ändå att se det som att det är ok att kritisera din text och det du tycker. För jag tycker nämligen inte riktigt som du. Och det har sina förklaringar; jag är uppvuxen i en missbrukarfamilj. “Stopp och belägg!” hör jag dig och kanske även andra ropa nu, “det går inte jämföra missbruk med normalbruk!!” och det kanske, kanske är sant. Men vem avgör vad som är vad?

Men jag tar det från början.

Jag är alltså uppvuxen med en missbrukande förälder och en medberoende förälder. För en lekman kanske ordet medberoende låter konstigt, men det är alltså att ha ett slags beroende det med, fast till människan som har själva missbrukarproblematiken. Man växer ihop, personens missbruk får allt, eller i alla fall alldeles för mycket, fokus i ens liv, och man anpassar sitt liv efter människan och missbruket. Man tar även på sig skuld för personens beteende och ser det som ett svek att lämna människan i fråga, eftersom den då inte kommer klara sig. Att vara medberoende drabbar även barn i missbrukarfamiljer, och är en av anledningarna till att många som vuxit upp bland missbruk utvecklar dem själva. Man är van vid missbrukets mönster, man har det i sig, både från att ha sett sin missbrukande förälder och att ha varit medberoende av det.

Så är jag uppvuxen. Men, en av missbrukets (både det ursprungliga och medberoendets) grundpelare är ju förnekelse. Så under lång tid i mitt liv erkändes det inte att vi hade en missbrukare i familjen. Han “drack ju inte varje dag” och “kunde ju hantera att bara dricka öl” och “spelade ju på hästar för att det var kul”. Så i våra förnekande ögon var vi alltså en vanlig familj. Såhär skulle man ha det, det fanns inget annat liv. När pappa blev full passade man sig och hoppades att inget man sa skulle få honom att tända till och börja bråka. När han ville se på trav hoppade man ur soffan fortare än kvickt. När han pissade på sig i sängen för att han varit så packad att han inte vaknade av sin kropps signaler, då tvättade mamma madrassen och lakanen och låtsades som ingenting. Det här var livet.

Det var även livet att så fort jag kom hem från skolan gå till skafferiet för att se efter hur många öl som druckits ur hans sexpack sen sist jag kollade. Det var livet att sitta med mamma i källaren när hon tvättade, strök och sydde, för att slippa vara i den syrefattiga luft som omgav honom och hans ångest. Och senare, när jag flyttade hemifrån, var det livet att när han ringde höra på en millisekund om han var full eller inte. Och det var livet att ha dåligt samvete för att ha lämnat min lillasyster i röran därhemma, men av ren självbevarelsedrift inte kunna komma hem för att vara med henne, för då, när man sett hur livet kunde vara på ett annat ställe, så sa hela kroppen nej till att nånsin vara i eländet igen.

Och Anna, jag vet att den kolumn du skrev inte riktar sig till missbrukare. Självklart ska inte missbrukare dricka inför sina barn, de ska ju inte dricka alls, det vet ju alla.

Men, vem bestämmer vem som missbrukar? Vem gör hembesök och ser efter så att ingen har gått överstyr i just den här familjen, så här får de dricka nubbe till sillen? Att du skriver “Det råder i min värld ingen tvekan om att det är plågsamt att växa upp som barn till en alkoholist” säger mer än vad du tror om din kunskap på området. Det säger nämligen att du inte har någon. Du vet inte hur det är, och det unnar jag dig i och för sig. Men du vet inte. Du gör ett försök till att skriva en sympatirad för oss som haft eller har helvetet i famlijen, för att visa att du visst tänker på missbrukarbarnen? För att särskilja dig och de dina, normalbrukarna, från de som absolut inte får ta åt sig av din kolumn, alltså missbrukarna? Jag vet inte varför du gör det faktiskt. Du vet inte hur det är att vare sig missbruka eller leva med någon som gör det och du är därför inte lämpad att tala om för andra att “Det är inte fel att dricka inför barnen.”

Jag vet inte om du vet det, men det finns redan krafter i vårt samhälle som uppmuntrar oss att dricka, med eller utan barn. Det finns en oerhört stark alkoholkultur, kopplad till varje högtid, ja, till varje helg egentligen, och den som avviker från normen att dricka får ofta stå ut med frågor om varför och därefter höra berättelser om hur den som frågade minsann också har haft en nykter period, eller tycker att “det är ju helt rätt egentligen”, alternativt få höra något om “moralisering” trots att man egentligen bara gjort ett personligt val att avstå. Man särskiljer sig om man som vuxen i Sverige väljer att inte dricka alkohol vid en högtid eller sammankomst. Jag som 30-årig kvinna får alltid frågan om jag är gravid, om jag tackar nej till alkohol på en fest eller middag. Så stark är normen att konsumera alkohol. Så vi behöver inte dig. Du är inte nödvändig i samhällsdebatten om alkohol inför barnen.

Det är däremot IOGT-NOTs kampanj Vit Jul och alla de uppmaningar, de som du opponerar dig emot, som sprids inför tex midsommar. För på sina håll i landet kanske inte själva kampanjen fungerar, det kanske dricks precis lika friskt som året (eller helgen) innan, men kanske, kanske att en 10-årig flicka som är så spänd inför helgfirandet att hon skakar ser kampanjen och i det ser att det finns någon som ser henne. Hennes situation. Hennes liv. Att det finns någon som står på hennes sida, även om hennes familj inte gör det just nu.

Du och din åsikt är överflödig, onödig och ett hån mot de barn som faktiskt lever i missbrukarfamiljer. Drick du din sprit inför dina barn, och tro du att det skapar samma känsla i dem som när du skämmer ut dig på ett köpcentrum. Men snälla, sprid inte åsikten i Svenska Dagbladet. Det är så urbota dumt, onödigt och själviskt.

Annat i kategorin: Livet, Missbruk, Samhälle, Sjukdom
Taggar: , , ,
Kommenterer: