Hej och hallå! Idag har jag ont i handen pga operationen igår, men har ändå skrivit en låt som kanske inte är bra än men som nog kan bli. Det får räknas som ett gott dagsverke som nyopererad.
Kunde inte undgå att tänka på Grey’s anatomy när de opererade igår. Musik i högtalarna, läkaren och sköterskan snackade (med mig och varann) och vi hade liksom hur trevligt som helst. Samtidigt som en av oss tre i rummet skar i en annan. Mycket konstig situation egentligen.
Nu håller vi tummarna för att operationen är en great success och att jag slipper ha ont i handleden i framtiden. Hej så länge.
Min mamma dog i mars 2011 på Östersunds sjukhus. Hon hade cancer som hade spridit sig och den medförde värk av en sort som är omöjlig att föreställa sig, men som var olidlig att stå bredvid och se på, när man inget kunde göra. Men hon fick hjälp. Av sköterskor och läkare som gjorde sitt yttersta för att lindra och hjälpa, och som till slut lyckades hitta ett sätt så att min mamma under sina sista dagar i livet inte behövde lida mer än man redan gör när man ska lämna sin tillvaro, sina barn och alla andra man älskar alldeles för tidigt. Mamma hade även sköterskor som tittade till henne, och som fanns där för oss som stod med all vår kärlek och såg på när mammas liv försvann. Jag glömmer aldrig kvällssköterskan som kom och berättade att söndagen den 6:e mars nog var mammas sista dag. Hon var lugn och förstående men tydlig och inte för sentimental. Hon fanns där då och då för att se hur vi hade det, och hon gav oss precis lagom utrymme och tid både innan och efter att mamma somnade in. Att säga att hon var rätt person på rätt plats är en underdrift.
Men hon kunde bara vara rätt person på rätt plats för att sjukhuset och landstinget hon jobbade för tillät henne att vara det. Det vet jag. Det fanns tid och utrymme i hennes arbetspass att vara hos oss, att hinna med att se efter hur mamma och vi hade det. Att ens tänka på hur det kunde ha varit och hur det kanske skulle ha varit om mamma dött nu, eller i ett län där besparingarna slagit hårdare än de hade gjort då på Östersunds sjukhus, det gör mig alldeles illamående. Man kan tycka att man inte ska göra politik av så svåra stunder, men det är precis vad det är. För alla andra utom oss, vi som stod och satt och grät och höll varandras händer, så är det politik. Hur mycket tid en sköterska eller läkare har att lägga hos sin patient är politik. Det handlar om den skatt vi betalar, vad den går till och hur den får lov att användas. Och med den fart som vår välfärd demonteras, i den takt som sjukhus privatiseras och blir vinstberoende, så känner jag med er som ska stå vid era mammors sidor i framtiden, om inget görs snart som stoppar det här haveriet.
I september nästa år har vi vanliga en chans att göra något. Fram till dess har vi chansen varje dag att berätta för människor omkring oss vad vi tror på och vilket samhälle vi vill ha. Jag vill ha ett som har tid och råd att ta om mammor som ska dö och döttrar som sörjer.