Tag Archive for "Sorg" - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2016/ 12/ 12

Min lillasyster Ellinor är ju en stjärna. Eller, en blivande stjärna för att vara exakt, för hon har fram tills nu utbildat sig och inte hunnit bli själva stjärnan så att folk vet om det i alla fall, utan hon är det mer i det tysta än så länge. Men likväl så är hon ju en stjärna. Helt fantastisk på scenen, närvarande, äkta och sann. Hon sjunger magiskt fint och man vill aldrig att hon ska sluta. Jag skriver man, för att jag gissar att alla känner såhär, men det vet jag ju inte till 100% såklart. Jag är ju partisk, det fattar jag, men jag tror verkligen att hon har något som man ser även om man inte är hennes syster. Hon är så himla, himla fin på scenen. Idag fick jag en sån påminnelse från fejjan att det är ett år sedan jag var och såg en produktion på Balettakademien där hon var med. Och jag minns hur stolt jag var över henne, och hur jag grät så fort hon sjöng. Och så minns jag ju också vemodet som jag alltid känner när jag ser henne på scen. Allt är fantastiskt, hon är fantastisk, och mamma och pappa kommer aldrig få se det. De missar hela hennes karriär, alla roller hon kommer få göra, alla sånger hon ska sjunga, alla shower hon kommer vara med i. De är ju med, såklart, men här, i verkligheten. Där är de inte, och där kan de aldrig heller köpa premiärblommor till henne, skicka kort eller komma och se henne. Krama henne och vara omåttligt stolta och låta henne få veta det. Ellinor kommer göra så många fantastiska saker på scen, och det gör mig så stolt och samtidigt så ledsen för både hennes och mammas och pappas skull, att de inte får vara med. Ellinor, jag vet att det aldrig blir samma sak, men jag ska alltid försöka finnas där så att tomheten över att mamma och pappa inte är det, inte blir fullt lika stor. Och så ska jag skryta sådär som bara föräldrar egentligen får göra. Jag älskar dig, och du är bäst i världen.

11049572_10153280020286636_4220535335098890256_o

2016/ 04/ 25

När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

2015/ 03/ 08

Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. “Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket. 

“Du är så stark.” 

Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget. 

Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans. 

Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss. 

Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.

Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.

2015/ 03/ 02

Mamma, jag känner att du är här hos mig ofta nu när jag verkligen behöver det, och det gör mig lugn, varm och tacksam. För andra gången på en vecka har jag fått träffa dig i en dröm och känna hur du känns, höra din röst och bara vara nära dig. Det gör mig mindre orolig för hur livet som mamma ska bli utan dig som stöd, även om saknaden är lika stor som alltid. Du borde få vara här på riktigt och få lära känna det här lilla barnet som kommer till oss när som helst nu. Och hen borde få lära känna dig. Världens finaste mamma och momma.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Döden, Kärlek, Livet, Sorg
Taggar: , , , , , , ,
Kommenterer:
2015/ 01/ 13

Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.

2014/ 11/ 19

Jamenvisst, nu har det korats en vinnare i tävlingen på min facebooksida serrni! Och ingen mindre än Jessica Börjesson vann två biljetter till Istället för Bahamas på 2Lång nu i veckan! Grattis Jessica!!

2014/ 11/ 16

Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:

2014/ 10/ 15

Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!

Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas.  Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.

2014/ 06/ 09

Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:

“Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”

Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska “gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.

Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.

Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Kärlek, Livet, Sjukdom, Sorg
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:2 Kommentarer