Jag frågade min storasyster häromdagen om hon tror att det nånsin kommer sluta kännas tomt och ensamt mitt i alltihop, när man upplever nåt som man vill men inte kan berätta för mamma. Det trodde hon inte.

Mamma, jag har träffat världens finaste människa. Du hade älskat honom. Han är rolig, snäll, begåvad, smart och omtänksam. Så himla fin och bra på alla sätt som nån kan vara fin och bra på. Du hade älskat honom och han hade älskat dig. Och det känns tomt och ensamt ibland, att jag inte får ordna med en resa upp till Jämtland för oss två, så att ni ska kunna träffas. Att jag inte får vara lite nervös trots att jag vet att allt kommer gå bra. Att jag inte kommer få den där kramen av dig, det där leendet och bara få dela med dig hur stolt och glad jag är över att han vill vara min. Det känns lite tomt och lite ensamt.