Igår hade jag spelning. Det var en härlig tillställning, med en i princip fullsatt lokal, fin stämning och jag körde solo med guran, vilket jag var nervig för innan, men det gick ändå rätt så bra. Jag är ju inte, och kommer kanske aldrig heller bli, någon gitarrvirtuos, men jag känner mig ändå nöjd. Framför allt känner jag mig nöjd med att jag och publiken hade så trevligt tillsammans!
Men någonting som jag tycker är svårt, det är att prata om politik och politiska värden på scenen. Jag tycker att det är viktigt att försöka göra det, eftersom det är sällan man har en skara människor som lyssnar på det sättet, och nu när det finns så mycket att kämpa för (och mot) och fler och fler uttrycker t.ex rasistiska och homofoba åsikter världen över, så måste man ta sina chanser när man har dem. Men det är som sagt svårt. Kanske för att det blir mera envägskommunikation, och politiska samtal behöver vara just det, samtal och inte monologer, eller kanske för att jag vet att ställen jag spelar på och sammanhang jag rör mig i sällan besöks av människor med åsikter tvärt emot mina, utan det blir mest att jag säger något och alla som är där håller med.
Men jag tänker att jag ändå måste fortsätta. Kanske hitta fler arenor i mitt liv för att uttrycka mina politiska åsikter, men ändå fortsätta på mina spelningar. Så att det åtminstone alltid är tydligt vad jag tycker. Jag vill inte att någon, någonsin ska kunna undra vad Erika egentligen tyckte om rasism, feminism, allas lika värde och rättigheter eller någonting annat som är så viktigt för mig. Det måste vara tydligt, jag känner det så starkt. Jag kan inte dö som en sådan människa som inte åtminstone försökte. Så jag kanske får försöka hitta nya sätt att säga det på, så att det känns lättare och bättre. Eller försöka ännu lite mera med det svåraste jag vet; skriva sånger med politiska budskap. Så skulle det bakas in i själva mig, och inte behöva sägas mellan låtarna.
Den som lever (och kommer på framtida spelningar) får se.
Jag är ju andra generationens invandrare. Min mamma föddes i ett annat land, flyttade hit, och fick mig. En generation, två generationer, invandring. Enkelt. Och jag undrar om Sverigedemokraternas nya motion i riksdagen (<– OBS! Ej själva motionen, utan en artikel om den) kommer att påverka mig på något sätt om den skulle gå igenom. Om jag kommer mista mitt medborgarskap kanske, och tvingas flytta tillbaka till det land som min mor en gång lämnade med sina föräldrar, för att söka ett bättre liv i Sverige.
Motionen föreslår nämligen ”att den sökande ska ”bedömas bli en tillgång för Sverige” för att få svenskt medborgarskap. Den sökande ska dessutom ha godkänts i tester om svensk kultur, historia och svenska språket och svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen för att bli medborgare. Detta medborgarskap riskerar man även att bli av med: ”Om den nya medborgaren på något sätt bryter mot denna ed, eller på annat sätt visar sig vara skadlig för Sverige genom terrorbrott, annan grov brottslighet eller bedöms ha starkare lojaliteter mot främmande makt än till Sverige ska medborgarskapet kunna fråntagas denne.”
SVÄRA TROHET OCH LOJALITET TILL KUNGEN – jag är körd. Det är kört.
GODKÄNTS I TESTER OM SVENSK HISTORIA – hade VG i slutbetyget i gymnasiet, men minns fan inget av det längre. Fan.
BEDÖMAS BLI EN TILLGÅNG FÖR SVERIGE – jag har gått på a-kassa jättemånga gånger. Jobbar med kultur. Tjänar oerhört lite pengar. Vill inte bidra till nationalekonomin genom att köpa ett hus som banken sen äger. Det är kört.
Jag tror nu egentligen inte att SD’s förslag gäller mig eftersom jag har förvärvat mitt medborgarskap genom att tryckas ut ur min mammas kön innanför Sveriges gränser istället för utanför, men man vet ju aldrig. Man vet ju aldrig hur långt åt helvete det kommer gå och hur mycket makt SD kanske kan komma att få, och då kanske förslagen revideras, då kanske reglerna stramas åt ännu mera, och då kanske jag plötsligt står där utan medborgarskap. Statslös. Får flytta till ett land jag varit i en eller kanske två gånger i mitt liv, där jag inte kan språket och skulle få mycket svårt att hitta min plats i samhället.
Hur i helvete ska det gå? Vad ska jag göra då? Kommer Finland att ta emot mig eller kommer jag ses som en paria även där, en som inte integreras, som pratar svenska så fort hon får chansen, som hyllar deras gamla förtryckarstat genom att fira midsommar?
Som tur är säger Anders Sannerstedt, som verkar veta rätt mycket, att SD’s förslag är uppåt väggarna och inte kan gå igenom och att inte ens SD själva tror det utan bara vill attrahera väljare som är nära SD-kanten och kan trilla över med rätt slags rappakalja om invandring, men tänk på att de här människorna sitter i vår riksdag. Tänk på att de gör sådana här saker för att ATTRAHERA VÄLJARE. Tänk på att det finns människor som trillar över kanten med hjälp av det här förslaget. Att det ska bli svårare att få bo i Sverige och att vi borde ändra vår grundlag för att det är så jävla viktigt att hålla folk härifrån. Tänk på det och gör sen det du kan för att fler ska fatta att det här är befängt, idioti och en unken jävla människosyn. Ska någon förlora medlemskapen så är det Mikael Jansson och David Lång, som skrivit motionen.
Tänk även på att mitt skämt här ovan, min spelade rädsla om att bli förvisad till Finland, är verklighet för hur många människor som helst, varje dag.
Tänk på det och gör något. Det är viktigt.
Idag blir det rörigt. För jag är ledsen och upprörd och stressad över sakers tillstånd. Rädd för framtiden och samtiden. Förtvivlad.
Aldrig mer sa vi. Om detta må vi berätta. Sa vi. Vi får aldrig glömma. Sa vi. Då, när sex miljoner judar mördats, och (hundra?)-tusentals homosexuella och transpersoner fängslats, torterats, kastrerats eller mördats, när många med kommunistiska värderingar mött samma öde, ja då när alla som ansågs vara av en sämre människosort än heterosexuella arier, om de nu ännu var i livet, fått sitt människovärde nedvärderat, och då när kriget till slut tog slut så sa vi ALDRIG MER.
Vi sa det, men vi menade det tydligen inte. För nu händer det igen. HBTQ-personer förföljs, torteras och mördas i Ryssland (och många andra länder!), greker som inte är infödda eller som står upp för antifascistiska åsikter mördas, Ungern klubbar igenom lagar att den som är hemlös nu bryter mot lagen (det är alltså OLAGLIGT att vara hemlös, i syfte att ”städa upp”) och här i Sverige har ett riksdagsparti presskonferens och visar upp siffror på hur mycket pengar Sverige skulle spara på att inte ta in fler invandrare.
Jag mår illa, jag gråter och jag känner mig liten på jorden och obetydlig. Jag vill skrika och hoppa och protestera och bara sätta ner foten och säga att NU FÅR DET VARA NOG. Men vad hjälper det? Vad ska vi göra? Var ska vi börja? Min politiska depression är förhoppningsvis kortvarig, men just idag känner jag mig så uppgiven, rädd och ledsen. Snälla, snälla, snälla, kan vi inte se människan? Vi måste kunna vrida tillbaka eller vrida fram, bara inte vara här och nu där omedmänskligheten får styra världen.
Alla måste få finnas. Alla måste respekteras. Alla måste få rätt att leva sina liv. Jag begriper inte hur vi som värld kan tillåta att det är på nåt annat sätt. Jag begriper det inte. Och jag gråter i min litenhet på jorden.
Ok. En gammal arbetskollega har länkat till en artikel publicerad på en rasistisk sajt. En artikel (den om de tre männen som prejat en kvinna av vägen) som finns att läsa på massa andra sidor, riktiga nyhetssidor. Men hen har länkat till just den här rasistiska sajten, där männens härkomst lyfts fram som om det skulle ha något med saken att göra. Och det gör mig så ledsen. Jag vet inte om min f.d kollega vet vad det här är för sajt och länkar till just den av en anledning, eller om hen bara har läst en länk hen själv fått i nyllet och inte reflekterat över det rasistiska innehållet. Men oavsett så är det helt fruktansvärt. Antingen håller hen med sajten om att man bör lyfta fram var någon kommer ifrån som en faktor, eller så har hen läst och inte reflekterat över att det är just det texten gör. Och om det är det senare så säger det en del om hur snedvridet vårt offentliga rum har blivit. Hur långt ut på rasistskalan vi har hamnat, om man kan publicera en sån här text utan att läsare förstår vad det egentligen står. Är det första alternativet så är det självklart också sorgligt, jag vill inte att någon ska tycka såhär. Fan också.
Självklart skrev jag och ifrågasatte hens länk.