Sjukdom Archive - anjaerika
Arkivet


2023/ 11/ 13

Jag fick en fråga om mina låttexter, framför allt de som är med i min föreställning Istället för Bahamas. Och jag tänkte att istället för att maila dem till en person, så skriver jag ut dem här, för genom åren har det kommit lite frågor då och då, så nu samlar jag dem här! Det här är alltså inte alla låtar jag släppt, utan de som finns med i föreställningen. Jag lägger gärna ut fler texter vid behov.

Kom ihåg att respektera upphovsrätten om du använder texterna på något sätt, oavsett om du läser dem för andra, sjunger dem eller skriver dem i text någonstans. Ange Anja Erika Svensson som upphovsperson, och om du har möjlighet får du hemskt gärna skicka en kopia eller länk till mig på det du använder texten till. Texterna får aldrig användas i syfte att nedvärdera eller kränka människor, är du osäker på om det skulle vara ok med mig att använda dem i ett sammanhang, fråga först.

Låtarna kommer i den ordning de spelas i föreställningen. En föreställning som jag för övrigt gärna spelar igen och igen, läs mer under fliken Föreställningar, och boka mig! Hör av dig till kontakt@anjaerika.se för mer info.

Elsas sång

Aldrig trodde jag att mitt hjärta kunde dela sig i två

Och inte visste jag att nåt så litet är det största man kan få

Men jag vill säga dig att inget större litet under kan ha skett

Och jag vill få berätta att hur liten du än är så har du gett mig

Ett hjärta som är dubbelt så stort, och helt plötsligt slår det dubbelt så fort

för din skull och för allt som du kan bli

Som om inget hänt, som om världen inte fanns innan du kom

flyttade du in i hem och hjärtan, och livet började om

Och ingen bättre början på nåt nytt kunde jag nånsin tänka mig

Och ingen bättre fortsättning på livet än att lära känna dig

I din litenhet blir allting så stort, tiden stannar men går ändå för fort

för din skull och för allt som du kan bli 

Och om mitt hjärta nu har gått itu, slår dubbla slag och tiden helt tar slut

Så vill jag bara kunna vara här hos dig livet ut

För aldrig trodde jag att mitt hjärta kunde dela sig i två

Och inte visste jag att nåt så litet är det största man kan få

Men jag vill säga dig att inget större litet under kan ha skett

Och jag vill få berätta att hur liten du än är så har du gett mig

Ett hjärta som är dubbelt så stort, och helt plötsligt slår det dubbelt så fort

för din skull och för allt som du ska bli

 

Till döden

Är du en tillfällighet, en otursamhet, 

någonting som ingen vet nånting om?

Eller är du en lag, eller ett lagförslag

 med rösträtt, veto och makt när sista ordet är sagt?

Eller är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå, 

då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå?

Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?

Är du en början, ett slut, vägen fram eller ut, 

kan jag bygga en tro på ett löfte om ro?

Eller finns det ett hopp i att tanke och kropp 

skiljs och möts aldrig mer hur vi än bönar och ber?

Kanske är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå, 

då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå.

Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?

Kommer du som svar på böner eller är det upp till den

som längtar sig från livet att hitta hem igen?

Kan jag be om att få slippa när du kommer hit till mig

eller har du valt den tid och plats då jag ska följa dig?

Är du en tillfällighet, en otursamhet, 

någonting som ingen vet nånting om?

Eller är du en lag, eller ett lagförslag 

med rösträtt, veto och makt när sista ordet är sagt?

Är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå, 

då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå?

Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?

 

Din

Tänk om jag vore en liten sten, du kunde hitta mig och jag var så len

Du kunde stoppa mig i fickan din och jag skulle med dina ord få kallas min

Din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig

Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha

allt man kan önska sig i denna värld

Och tänk om jag vore ett litet djur, du skulle tycka att jag var söt med lite tur

Jag kunde bo hos dig, älska dig ömt och att jag var ett djur hade du snart glömt

För din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig

Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha

allt man kan önska sig i denna värld

Jag ger mig ut på färd emot dig

För tänk om jag vore nåt du vill ha, du kan få önska dig, vad som helst går nog bra

För allting är bättre än som det är nu, det enda jag önskar mig i mitt liv det är du

Din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig

Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha

allt man kan önska sig i denna värld

Jag ger mig ut på färd emot dig, snälla säg att du vill färdas med mig

Ja min vill du vara min, snälla bara en liten stund så att jag kan somna ikväll

Min vill du vara min snälla bara en liten stund, sen går jag, jag lovar att jag ska vara snäll

Annars slutar nog min färd här ikväll, jag dör nu utan det som är du

 

Karin

Kom alla dagar du glömt att du haft, kom alla minnen, kom kraft

Kom lilla Karin, kom in, kom förbi, jag har ett hår du kan gömma dig i

Och jag har en säng du får hoppa i och jag har små leksaker 

som bara stått och väntat och längtat efter att få bli 

det finaste nån liten unge har fått

Kom om du tror att du längtar till nåt du aldrig haft men förstått

ska finnas, ska fås utan villkor och krav, ja nånting du kan växa av

För jag har en vägg du får måla på, jag har ett rum du kan göra till ditt

och jag har små sockiplast som du kan få så springet i benen får härja helt fritt

Kom lilla Karin ja kom när du kan, du blir en saga som är sann

Kom utan varning och utan logik, smyg tyst som natten eller gapa och skrik

För här finns det öron som helst av allt vill få lyssna när du sjunger falskt i en kör

ja här finns det trygghet du kan ty dig till, som aldrig ska lämna dig vad du än gör

Ja jag har en säng du får hoppa i och jag har små leksaker som bara stått 

och väntat och längtat efter att få bli det finaste nån liten unge har fått

Och jag har en vägg du får måla på, jag har ett rum du kan göra till ditt

och jag har små sockiplast som du kan få så springet i benen får härja helt fritt

 

Uppåt framåt

Jag vill uppåt, framåt, för inte mot,

jag vill ha dagen komplett när du kittlar min fot

en slags nöjdhet i blandning med full fart och vind,

men där målet får vara din hand mot min kind

Utan krångel och ångest men med tankar på flykt,

där vår ångande framfart blir det som är tryggt

Utan skoskav och magsår, försvinn och förlåt,

men med morgnar där mitt skratt fylls i av din gråt

Jag vill uppåt, framåt, lätt inte tungt,

där kristidshantering kan va ta det lugnt

och där drömmar får blandas med kall verklighet

men var gränsen går är det bara vi som vet

Vi har krångel och ångest med sinnen på drift,

våra hjärtan och hjärnor får jobba i skift

Vi har skoskav och magsår, försvinn och förlåt,

vi har morgnar när ditt skratt tystas av min gråt

Jag vill uppåt, framåt, mjukt inte hårt,

vill ha ditt liv intill mitt när allting känns svårt

och få blunda och glömma allt för en sekund,

sen bli omhållen utan att sova en blund

För mitt krångel, min ångest får vila hos dig,

och ditt vemod kan lägga sig här bredvid mig

och ditt skoskav och magsår kan du lämna här

bland försvinn och förlåt, jag vill ha allt du är

 

Bilen

En söndrig bil i diket en bit bort vill vittna om ett liv som blev för kort

att många mil fanns kvar att åka än, om han inte kört

En trasig kvinna nånstans hemmavid håller benhårt i sin storhetstid

då hon var vacker, oförstörd och ren, innan han kom

En flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

En liten ruta i min tidning sen, två döda, överlevde gjorde en

men om kvinnan hemmavid som fick hans skuld, inte ett ord

En flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

Att nånting fattas här kan alla se, garaget gapar tomt, det gör han med

som svär sig fri ifrån all skuld och skam, ifrån sitt liv

För en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

En baklykta står visst och blinkar än, fast bilskrället är dött för länge sen

en varning till den som passerar här, nåt är förstört

För en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

Nej en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

 

Som på låtsas

Som på låtsas fast på riktigt, säg det fort fast det är viktigt

lek på allvar, skynda långsamt och säg bara sånt som är sant

Våga hoppas på nåt verkligt fastän det kan tyckas märkligt 

när allt vi har är förgängligt eller hopplöst otillgängligt

Så kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd

Det du ger till mig är sanning, en hel värld satt i förvandling

för att du har vågat hoppas, aldrig låtit tanken stoppas

Och att du ser mig för den jag är och har mod att hålla mig kär 

gör dig större än allt annat, du finns kvar när världen stannat

Så kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd    

För vad skulle jag se, vad fanns det att ge 

om du inte fanns i mig någonstans

Så som på låtsas fast på riktigt, säg det fort för det är viktigt

vi leker allvar, skyndar långsamt och säger bara sånt som är sant

Kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd

Kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd

 

Nangijala

Till barnen säger vi att du har åkt till Nangijala

till mig själv har jag svårt att hitta ord

Jag saknar dig så mycket att det spelar ingen roll

var du är, du är bara inte här

Och till grannen nickar jag om att det går en dag i sänder

fastän ingenting egentligen går alls

Du fattas mig så mycket att jag inte alltid minns

vad jag har, nu när inte du är kvar

Men till dig finns det ingenting som jag behöver säga

ingenting som du inte redan vet

För jag bär dig i det innersta av rummen i mig själv

det du byggt, det som är vårt och tryggt

Ja till barnen säger vi att du har åkt till Nangijala

och nu säger jag det också till mig själv

För jag älskar dig så mycket att det spelar ingen roll

var du är, du är ändå alltid här

Jag älskar dig så mycket att det spelar ingen roll

var du är, du är ändå alltid här

 

Bahamas!

Du! Vi åker till Bahamas! Vi lämnar allt vi har och bara drar

Vi två behöver gå bananas, få sol och billig sprit där i nån bar

För det där med att jag skulle bli rik och berömd och sen ta med dig dit

Ja jag vet, det har gått sådär, men nu gör vi såhär

Vi drar! Vi åker till Bahamas, det sägs ju vara himmelriket självt

Vi blir som två Dalai Lamas, varandras mera avslappnade hälft

För jag vet att vi har mycket här, våra liv och ansvar, jobb och sådär

Men jag lovar, allt det finns kvar, vi tar steget, vi far!

Vi drar! Vi drar!

Nu! Vi gör det vi har drömt om, jag lovar det är värt varenda spänn

För snart så kommer vi ha glömt dom, de där pengarna vi sparade till sen

För vem vet när du och jag får en chans att bara dra iväg någonstans

Som vi vill, en gång till, bara vi, ja vem vet hur det blir

Så vi drar dit solen alltid skiner och stränderna ser påhittade ut

Det hjälper mer än mediciner att se världens ände innan man tar slut

För det där med att jag skulle bli rik och berömd och sen ta med dig dit

Ja jag vet, det har gått sådär men nu gör vi såhär

Vi drar! Vi drar! Vi drar! Vi drar!

 

2015/ 03/ 08

Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. ”Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket. 

”Du är så stark.” 

Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget. 

Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans. 

Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss. 

Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.

Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.

2015/ 01/ 13

Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.

2014/ 11/ 19

Jamenvisst, nu har det korats en vinnare i tävlingen på min facebooksida serrni! Och ingen mindre än Jessica Börjesson vann två biljetter till Istället för Bahamas på 2Lång nu i veckan! Grattis Jessica!!

2014/ 11/ 16

Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:

2014/ 10/ 08

Det finns några saker jag inte riktigt förstår. Här kommer en lista, utan egentlig inbördes ordning, men ändå numrerad, eftersom det är en lista:

1. Att snaps finns. Dessa starka drycker som bränner sönder halsen på väg ner i magen och som påstås vara goda med sina olika kryddningar men som egentligen smakar skit och sprit i ohelig kombination. Förstår icke dess existens. Alls.
2. Att Björn Söder är andre vice talman i Sverige. Det är så sjukt och så fel. Orkar inte ens gå in närmare på det.
3. Varför cancer finns. Men det förstår eller gillar ju å andra sidan ingen. Men ändå, det är en värdelös sjukdom och alla som kan borde skänka pengar till forskning.
4. Att det finns folk som inte gillar att betala skatt. Att de inte ser värdet av att ha en gemensam grund att stå på utan hellre ser att alla ska reda sig själva. Lite som om varenda myra i världen skulle försöka bygga sin egen stack. Dumdristigt och onödigt.
5. Att det även finns folk som tycker att endast kultur som är själv- eller reklamfinansierad borde få finnas, eftersom ”så fungerar ju resten av marknaden”. Ja, men kulturens uppgift är varken att generera vinst eller skapa ekonomi, kulturens uppgift är att berika människan inifrån, att hjälpa henne att förstå sig själv och sin omvärld. Det förtjänar statliga bidrag och en kravlös tillvaro utan vinstindrivarhot, och det förtjänar dessutom skäliga löner för de som utför kulturarbetet. Tänk så rikt vårt samhälle vore, både monetärt och själsligt, om kulturen fick existera och blomma utanför pengasfären.
6. Att så många människor hyser och uttalar främlingsfientliga och rent rasistiska (vad skillnaden är vet jag ärligt talat inte riktigt men jag siktar brett här) åsikter utan att tro eller förstå att det är det de är. Rasismen har blivit så normaliserad bland folk att lite vem som helst slänger sig med ”jag är inte rasist, men..” nuförtiden. Frasen som i mina kretsar liksom är ett skämt eftersom den alltid följs av rasistiska uttalanden. Den sägs och skrivs lite varstans. Och det är jobbigt. För jag vill inte leva i det samhälle som skapat och lett fram till det. Eller det samhälle som skapas av det. Men det gör jag ju. Och så kämpar jag emot. Men fan vad det kan dränera en, att försöka få folk att förstå. Men men, sånt är livet. Ett steg i taget ska vi förändra världen. Om den nu aldrig ska bli snapsfri så kan den väl åtminstone få bli rasistfri inom min livstid. Då skulle jag bli glad.

2014/ 07/ 20

Åh, jag sålde precis en skiva till en person som ville köpa den för att ta med till vänner som nyss förlorat sin 17-åriga dotter i leukemi.. Så otroligt ledsamt. Helt obegripligt att en så ung människa bara kan bli sjuk och dö helt plötsligt. Livet är inte rättvist. Inte rättvist alls.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Musik, Sjukdom, Sorg
Taggar: , , , , ,
Kommenterer:
2014/ 06/ 09

Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:

”Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”

Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.

Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.

Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Kärlek, Livet, Sjukdom, Sorg
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:2 Kommentarer
2014/ 05/ 07

Jag vill skriva ett brev till Lina Baldenäs. Men jag hittar inte någon adress eller mailadress på internet, kanske för att hon är journalist och då kan det vara vanskligt med offentlig mailadress, eller kanske för att jag är dålig på att leta. Men jag hittar inte och vill skriva nu, så jag skriver det här.

Lina Baldenäs är en 33-årig kvinna som är mamma till tre små barn, har en man som hon älskar och som skriver krönikor i Expressen. Och snart ska hon dö i cancer. Trettiotre år gammal ska hon lämna sitt liv och sin familj, sina vänner, sin tillvaro.

Och Lina, jag vet inte hur det känns, för jag är inte och har aldrig varit nära min egen död. Men jag vet hur det är när ens mamma dör för tidigt, av den där jävla sjukdomen. Jag var varken 7, 5 eller 3, utan 29 år gammal när min mamma dog, och det är ju inte alls samma sak, men ändå så är det det på nåt vis. För ens mamma är ju alltid ens mamma. Ens enda mamma som man vill ha kvar. Och som vill vara kvar hos en. Som vill se en bli äldre, träffa alla de barnbarn hon kanske kommer få, gråta på ens bröllop och bara sitta och lösa korsord med en, en mörk oktoberkväll. Och så får hon inte det för att cancern säger nej.

Och Lina, dina barn kommer minnas dig. Även om de är små, även om det kanske är svårt för dem att förstå exakt vad som händer. Det här vet du säkert redan, men jag vill säga det ändå, för att jag känner det så mycket just nu. De kommer minnas dig och älska dig i hela sina liv, för du är deras mamma. Du kommer alltid vara en stor del av dem, det tar din död inte bort.

Jag är så ledsen för din och dina näras skull, att du inte får fortsätta leva så länge som du borde få. Jag önskar dig styrka och lugn den sista tiden du får, och jag önskar din familj och dina nära någon eller några att hålla om, och möjligheten att ta ett andetag i taget både innan och efter din död, när allting känns för stort och för svårt.

Varma hälsningar

Erika Svensson

2014/ 04/ 07

Jag har ju, som min mamma berättat för mig, sagt sedan jag var 4 år att jag ska bli sjungerska när jag blir stor. Och det har varit sant, jag har alltid velat det, inte alltid vågat satsa på min dröm, men till slut kommit fram till kanten där jag vågade kasta mig ut och bara köra. Jag är inte bara sångerska, jag spelar också teater och skriver musik. Lite av en allkonstnär inom scenkonst, typ. Men trots att jag velat detta så länge, och tänkt det så länge, så har jag även någonstans haft en undermedveten, eller omedveten, idé om att jag nån gång kommer bli en ”vanlig” arbetare. En sån som jobbar på kontor, i butik eller med nåt annat som anses vara ett vanligt jobb. Och jag är övertygad om att det kommer sig av att båda mina föräldrar var vanliga arbetare och att jag därför har den livsbanan som omedveten mall, vare sig jag vill eller inte. Så jag har fått kämpa för att kunna se en lång tid framåt där jag fortfarande är scenkonstnär av något slag, och fortsätter utvecklas som det.

Och dessvärre, har jag upptäckt, så är det lite samma sak numera med livslängd och att bli gammal. Jag har så himla svårt att se framför mig att jag kommer bli gammal. Jag tänker mig att mitt liv kommer vara fantastiskt och härligt, och numera alltså fyllt av kulturjobb hela vägen fram, men jag ser inte riktigt att det kommer bli jättelångt. Och jag har absolut ingen dödslängtan, jag vill inget hellre än att leva leva leva, men det har slagit mig att jag bara inte tror att jag kommer bli 100 år gammal direkt.

Den här tanken slog mig extra mycket när jag läste en artikel i helgen. En artikel om att forskare kan ha hittat en medicin mot cancer, en medicin som angriper något som alla cancerceller har gemensamt, och som tidigare varit svårt att nå, och som därför skulle kunna fungera som en allmän medicin, alltså en som verkar mot i princip alla typer av cancer. Och då blev jag först glad, för att ingen människa borde behöva dö i cancer. Sen blev jag ledsen över att den här medicinen, som forskarna tror skulle kunna vara på marknaden om 3-4 år om alla fortsatta tester går som de hoppas, inte fanns när min mamma var sjuk. Och sen slogs jag av tanken att då kanske inte jag kommer dö av cancer. Något jag alltså gått omkring och trott, ibland uttalat som en tanke i mitt huvud, men mest nånstans i bakhuvudet tror jag. Jag har accepterat att eftersom cancer är något som finns i båda mina föräldrars släktled, och min mamma förlorade sin kamp relativt snabbt, så kommer jag också drabbas. Och så kanske det fortfarande blir. Jag kanske går omkring och tror rätt. Men den här medicinen alltså. Den hoppas jag på. Jag vill leva länge, jag vill ändra hur jag ser på min livslängd, och jag vill att cancer ska kunna botas i 100% av fallen. Hoppas hoppas.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Livet, Sjukdom, Sorg, Vård
Taggar: , , , ,
Kommenterer: