Denna rävsax som patriarkatet är. anjaerika
2014/ 02/ 03

Denna rävsax som patriarkatet är.

Hej och välkomna till Erika skådar sin navel en stund pga konstnärlig ångest och ett liv levt i patriarkatet.

Idag, för bara en liten stund sedan, har jag delat ett blogginlägg på fejjan, skrivet av Genusfotografen. Jag delade det med den här texten:

Genusfotografen är briljant som vanligt. Det är inte världen vi lever i. Jag blir så trött och ledsen att det på riktigt värker i min bröstkorg av det här. Men nu ska jag gå och repa på min enkvinnasföreställning där jag kommer stå på en scen och prata och sjunga om mitt liv i 60 minuter i sträck. Välkomna på premiär på 2Lång den 23 februari kl 18. Jag behövs. (Det gör även genusfotografen.)

Problemet som uppstår är dock att trots att jag tycker att jag måste skriva såhär, för det är sanningen, och min föreställning behövs och det är viktigt att jag kan ta den plats som jag tycker att kvinnor ska få ta, och vara rättframma om det, så mår jag i efterhand lite dåligt över att uttrycka mig så. Jag sitter liksom i en sax mittemellan det jag tror kanske är Jante och antifeministiska Jante, som ju, surprise surprise, är ännu större än vanliga Jante. Och jag hatar själva ordet Jante, men det får duga i det här sammanhanget. Jag sitter fast mellan att jag måste ta mer plats än jag vågar och vad samhället vill ge mig, och att känna motstånd mot att göra det, dels för att de flesta som kommer läsa mitt inlägg på fejjan nog redan håller med mig, och dels för att jag är en produkt av ett patriarkat som absolut inte vill ge mig den här platsen och har lyckats implementera det på bästa möjliga vis, nämligen genom att få mig själv att tro att jag inte borde göra det. Som nåt slags jävla Matrix/Hunger games IRL.

Faktum kvarstår. Genusfotografen gör ett bra jobb. Årets sexist 2013-inlägget visar på hur otroligt mycket vi behöver en förändring i världen, och jag är en människa som vill förändra. Alltså måste jag göra det jag vill men inte riktigt vågar alltid. Och skryta om det på vägen så att det hörs att jag kommer nu. Och. Jag har även ångest över att min föreställning kanske blir dålig, och så har jag skrutit om den i förväg och skrikit ut att jag behövs, men va fan. Jag tror inte att den blir dålig, och blir den det så får jag väl göra en ny.


Kommentera

.