Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:

”MÃ¥nga tycker i all välmening att man ska försöka gÃ¥ vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”

Och sÃ¥ är det. Exakt sÃ¥ är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gÃ¥ vidare” pÃ¥ det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer tvÃ¥. Man vill inte glömma en kär person.

Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.

Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.