Igår, den 14 november 2012, publicerade Expressen en video som visar Sverigedemokraten Eric Almqvist när han en lördagsnatt sommaren 2010 bråkar med flera personer, kallar dem rasistiska och sexistiska saker och ja, är ett äckel, för att göra en lång, uppenbar, historia kort. Och under dagen igår höll både Almqvist själv och hans partiledare Jimmie Åkesson presskonferenser med besked om att Almqvist lämnar uppdrag inom SD, att det här var oacceptabelt beteende, och från Almqvist fick vi även höra ursäkter om varför det blivit så, att han var full, mådde dåligt och en del annat. Och att han inte längre står för det han sa och gjorde den natten.
Och jag vet att alla ni som läser det här redan vet vad jag tycker. Jag vet att det är en vidöppen dörr jag sparkar in. Men jag måste det. Vi måste säga det högt, varje gång, vi som inte håller med rasisterna om deras åsikter. Vi som tycker annorlunda måste höras mer än de.
Så därför vill jag bara säga att jag inte tror på ett ord av vad Almqvist säger i sin presskonferens. Jag tror att han tycker precis så som han uttrycker sig i videon, att Sverige är hans, men inte Soran Ismails, land. Att han är värd mer, har större rätt till Sverige och att han har rätt att kalla en ung tjej som protesterar för hora. Jag är även övertygad om att påståendena om att han inte minns vad som hänt, samt att han aldrig sett videon i sin helhet tidigare, är lögner. Jag tror att både beteendet han uppvisar och orden han säger ligger helt i linje med hans ideologi, och att han skulle göra det igen vilken dag eller natt som helst om han inte hade så mycket att förlora på det.
Det här är alltså saker jag tror. Inget jag vet, men tror ända in i benmärgen.
Jag tror också att Jimmie Åkesson har haft vetskap om hur videon i sin helhet såg ut, men att han hoppats att den inte skulle komma fram. Inte för att han nödvändigtvis tycker att det hans partikamrater säger och gör är fel, utan för att det såklart skulle skada partiet. Och det hoppas jag innerligt att det gjort och kommer fortsätta göra. Det finns få saker jag hoppas mer just nu, än att det här ska få betydelse, spela roll, vara en ögonöppnare för folk som kanske inte riktigt sett vad SD egentligen, fortfarande står för.
Jag kommer så länge jag lever ta avstånd från den här typen av beteende och åsikter, och försöka sprida mina åsikter och synsätt med de medel jag har, även om ni bara är 20-30 stycken som läser den här bloggen dagligen.
Jag avskyr rasism, fascism, sexism och ojämlikhet. Jag vill leva i en öppen värld, ett socialistiskt samhälle där människor hjälper varandra och får lära sig allas lika värde. Och att det under min livstid blivit mindre än en självklarhet, att ett rasistiskt, fascistiskt parti har tagit plats i Sveriges riksdag är en sådan skam, en sådan mardröm att jag kan inte göra annat än sparka in öppna dörrar och säga självklarheter som vi redan vet. Jag måste. Vi måste. Om och om igen måste vi säga det, där vi kan, till de vi kan, så högt vi kan.