Tag Archive for "Feminism" - anjaerika - page 2
Arkivet


2014/ 02/ 03

Hej och välkomna till Erika skådar sin navel en stund pga konstnärlig ångest och ett liv levt i patriarkatet.

Idag, för bara en liten stund sedan, har jag delat ett blogginlägg på fejjan, skrivet av Genusfotografen. Jag delade det med den här texten:

Genusfotografen är briljant som vanligt. Det är inte världen vi lever i. Jag blir så trött och ledsen att det på riktigt värker i min bröstkorg av det här. Men nu ska jag gå och repa på min enkvinnasföreställning där jag kommer stå på en scen och prata och sjunga om mitt liv i 60 minuter i sträck. Välkomna på premiär på 2Lång den 23 februari kl 18. Jag behövs. (Det gör även genusfotografen.)

Problemet som uppstår är dock att trots att jag tycker att jag måste skriva såhär, för det är sanningen, och min föreställning behövs och det är viktigt att jag kan ta den plats som jag tycker att kvinnor ska få ta, och vara rättframma om det, så mår jag i efterhand lite dåligt över att uttrycka mig så. Jag sitter liksom i en sax mittemellan det jag tror kanske är Jante och antifeministiska Jante, som ju, surprise surprise, är ännu större än vanliga Jante. Och jag hatar själva ordet Jante, men det får duga i det här sammanhanget. Jag sitter fast mellan att jag måste ta mer plats än jag vågar och vad samhället vill ge mig, och att känna motstånd mot att göra det, dels för att de flesta som kommer läsa mitt inlägg på fejjan nog redan håller med mig, och dels för att jag är en produkt av ett patriarkat som absolut inte vill ge mig den här platsen och har lyckats implementera det på bästa möjliga vis, nämligen genom att få mig själv att tro att jag inte borde göra det. Som nåt slags jävla Matrix/Hunger games IRL.

Faktum kvarstår. Genusfotografen gör ett bra jobb. Årets sexist 2013-inlägget visar på hur otroligt mycket vi behöver en förändring i världen, och jag är en människa som vill förändra. Alltså måste jag göra det jag vill men inte riktigt vågar alltid. Och skryta om det på vägen så att det hörs att jag kommer nu. Och. Jag har även ångest över att min föreställning kanske blir dålig, och så har jag skrutit om den i förväg och skrikit ut att jag behövs, men va fan. Jag tror inte att den blir dålig, och blir den det så får jag väl göra en ny.

2014/ 01/ 28

Jag vet inte vilka som läser min blogg. Jag vet att ni oftast inte är så många men att ni ibland förökar er plötsligt för att sedan återgå till ert normala antal. Men jag vet inte säkert vilka ni är, ens ni som återkommer varje dag. Eller vilka liv ni lever nu eller har levt innan. Så jag vill, bara för att göra det lilla motstånd jag kan här hos mig, säga till er som läser det här, att om någon eller några av er någonsin har blivit utsatta för sexuellt våld av något slag, så var det inte ert fel. Det är inte ditt fel. Det spelar ingen roll vad folk säger, vad folk skriver i debattartiklar eller hur folk dömer i domstolar. Att en eller flera människor har våldfört sig på dig är inte ditt fel. Hur det gick till är inte ditt fel, vad som hände innan eller efter är inte ditt fel. Och människor som hävdar att det på något sätt är ditt fel, har fel. Alltid.

2014/ 01/ 23

I natt hade jag den värsta mardröm jag haft i hela mitt liv. Inte en sådan så att jag vaknade svettig och med ett ryck och skrek, men en sådan så att jag vaknade trött, matt och ledsen. Och så känns drömmen så sann också, att jag kan inte riktigt skaka av mig den.

Jag drömde att jag tvingades bo i en lägenhet med två personer jag inte kände. En kvinna och en man. Mannen var ett ärkesvin, lägenheten ett äckligt tillhåll och jag och kvinnan fick inte gå någonstans utan hölls inlåsta i lägenheten. Och hon, men inte jag, blev våldtagen och slagen av den här mannen, och jag kunde inget göra.

Som alltid i drömmar var det ologiskt och konstigt, och jag vet inte varför jag inte kunde göra något, men jag vet att det fanns hot mot mig också, att om jag inte gjorde som mannen sa så kunde jag hamna där den andra kvinnan var. Lite som att det fanns tre trappsteg, och jag hade hamnat i mitten utan att vare sig jag eller den andra kvinnan visste varför, men hon var helt klart längst ner. Och han hade satt sig själv överst.

Och ledsenheten över drömmen kommer ju av att jag typ har drömt om världen. Att jag bor och lever i en värld där kvinnor runt omkring mig hotas, misshandlas och våldtas och när vi försöker göra något åt det så hotar patriarkatet oss på diverse sätt. En lägenhet, Sverige eller världen, det är samma sak i olika format. Kvinnor lever sina liv längst ner på stegen.

Men vi låter oss inte tystas. För vi är många.

2014/ 01/ 18

Hallå hallå, fick precis veta att det arrangeras en stöddemonstration i Göteborg idag, alltså stöd för den stora demonstrationen i Stockholm som arrangeras mot sexuellt våld, för samtycke. Tror aldrig någonsin att jag har gått från att ligga i soffan till att sitta på spårvagnen. Kommer ändå bli sen men hoppas hinna ikapp dem. Hur jag kunnat missa att denna demo skulle genomföras känns som ett mysterium, men bättre sent än aldrig. Nu är jag snart framme iaf. Hoppas det är mycket folk där!

20140118-130453.jpg

2014/ 01/ 10

Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:

”Every little counts!”

Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.

Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.

Annat i kategorin: Facebook, Feminism, Livet, Politik, Samhälle
Taggar: , , , , ,
Kommenterer:
2013/ 12/ 26

Idag har jag gråtit i min frukost. Det är jul, jag är med mina två systrar och mina fantastiska systerdöttrar, jag har en man som jag älskar som jag får träffa igen på lördag, och livet är så fint som det kan vara egentligen.

Men det är mitt liv det. Mitt liv är så fint som det kan vara, men många andras är så långt ifrån fina som nåt kan vara. Eller, jag vet ju inte allt om deras liv, men utifrån verkar det miserabelt. Spanska medborgare fråntas sina rättigheter att bestämma över sina kroppar, att demonstrera för eller emot saker de tycker om sina samhällen (se inslag om det här). Ungern fortsätter att inskränka medborgarnas rätt att skriva och säga vad de tycker, har kriminaliserat hemlöshet och attacker mot kvinnor och HBTQ-personer ökar (skriv på petition för att EU ska agera här). Ryssland får hålla i vinter-OS trots att de gjort det olagligt att vara människa på nåt annat sätt än heterosättet (och att tycka att man får vara människa på nåt annat sätt). Människorna som lever i Ungern, Spanien, Ryssland och många, många fler länder, har inte liv som är så fina som de kan vara.

Och jag känner mig hjälplös och liten igen. Men så tänker jag att den känslan är ofruktsam. Hämmande. Lamslående. Så jag väljer att tänka på vad jag KAN göra. Jag kan engagera mig i politik, även om det känns som att det är långt från Göteborg till Madrid eller Budapest och att inget jag gör här hjälper. Men det kanske det gör. Om jag röstar i Europaparlamentvalet i maj 2014 så kanske det hjälper. Det hjälper åtminstone mer än om jag inte gör det. Och jag kan sprida all kunskap jag får på området, så att fler får veta och kanske också engagerar sig. Jag ska självklart även rösta i vårt riksdagsval i september. Och däremellan och dessförinnan kan jag skriva, säga, ropa och kanske även sjunga vad jag tycker, så att världen åtminstone får en röst till som säger nej till rasistiska regeringar, diskriminerande lagar och inskränkning av mänskliga rättigheter. Det kan jag göra. Och det kan du också. Du kan göra något litet, nu idag, som gör skillnad. Allt är bättre än inget.

2013/ 12/ 15

Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.

(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)

2013/ 12/ 12

Förra söndagen var jag ju på Homeparty med Gudrun. Där fick jag lite info som jag upptäckte var matnyttig nu när jag tittade på en debatt i SVTs morgonprogram. Det som diskuterades var förskolan och storleken på barngrupperna, och att Skolverkets riktlinjer att varje barngrupp ska innehålla max 15 barn nu tas bort eftersom folk ändå inte följer riktlinjerna. Det finns ju stora problem med den slutledningen, skulle man applicera det lite vart som helst skulle vi snart leva i kaos och panik så att säga.

Men, det jag tänkte fokusera på är att det debatterades mellan två parter. Den ena parten bestod av två förskollärare, den andra av ett kommunalråd i Sollentuna (med ansvar för just skolan), och de pratade fram och tillbaka om att det behövs mer pengar (förskollärarna) och att de måste omfördela resurserna (kommunalrådet). En klassisk debatt mellan människor som inte ser på saker på samma sätt. Och så i slutet. Så fick förskollärarna göra en kort (en punkt) önskelista vilken löd: mer resurser, mindre barngrupper. Kommunalrådet, som kanske hade slut på argument, eller var trött på att säga samma sak om och om igen, svarade:

”Alltså jag kan säga att vi har en förskola som de allra flesta länder i världen är extremt avundsjuk på, det är en väldigt hög kvalitet både pedagogiskt och omsorgsmässigt för barnen, och den ska vi vara stolta över tycker jag.”

I sak har hon rätt, det är bra att vår förskola är bättre än de flesta länders, men det var inte det vi debatterade. Debatten handlade inte om ”hur bra är vår förskola jämfört med andra länders?” utan den handlade om huruvida den barnomsorg vi har i Sverige blir sämre av större barngrupper (vilket förskollärarna alltså tyckte) och att Skolinspektionen valt att ta bort sina riktlinjer.

Och då kommer vi till den matnyttiga infon jag fick som dök upp när jag hörde slutargumentet från kommunalrådet. Att när det gäller frågor som i första hand gäller feministiska frågor, kvinnor och kvinnors resurser, så används ofta argumentet att vi har det så mycket bättre än i andra länder, medan det argumentet inte alls förs fram i samma utsträckning i andra frågor. Det är rätt sällan som mansdominerade yrkens kamp för bättre förhållanden sågas med argumentet att de har det sämre i Bangladesh. För det är inte viktigt, på det sättet, i den här diskussionen. Vi är alla överens om att vi inte kan mäta oss med Bangladesh eftersom vår samhällsutveckling har kommit längre och att vi tex har en stark facklig organisation i Sverige. Men när det gäller klassiska kvinnoyrken så går det bra att jämföra. Och det är inte rättvist. Det är inte rimligt heller. Vi har en väl utbyggd barnomsorg i Sverige för att vi har kommit längre än andra länder i vårt jämställdhetsarbete och har haft kvinnor på arbetsmarknaden under fler år än många andra (och alltså behövt en organiserad barnomsorg eftersom kvinnor inte längre arbetat oavlönat hemma med detta). Det betyder inte att vi kan stagnera eller gå bakåt i utvecklingen, det betyder att vi ska fortsätta gå först. Vi ska fortsätta satsa. Och detta borde väl i synnerhet gälla yrken som vårdar och utbildar, om ni frågar mig.

 

2013/ 12/ 02

Åh, igår kväll var jag på Homeparty med Gudrun Schyman. Det kan ha varit en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv. På riktigt alltså. Det var så underbart att få vara där, få feministisk inspiration, träffa henne, säga till henne att hon är fantastisk, och få känna stämningen när så många människor är överens om att världen måste förändras och att vi vet hur det ska gå till.

För er som inte vet vad ett Homeparty med Gudrun är, så är det en del av F!s valrörelse. Det började med att en kvinna frågade hur hon skulle kunna få Gudrun att komma och prata om feminism med henne och hennes vänner, och då sa Gudrun att om hon bara samlade minst 25 personer så skulle hon komma. Och på den vägen är det. Det fungerade och blev populärt, helt enkelt. Så igår hade Genusafton, vilket är kvällar som Frida Sundström och Lisa Andersson Tegnér arrangerar, bjudit in Gudrun till 2Lång för att ha ett Homeparty. Och det var fullsatt och det var fantastiskt.

Bara en sån sak som att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Bara det. Att det är inte jämställt, för kvinnor och män har inte lika villkor. Och det är inte en diskussion utan tydliga siffror och fakta som vem som helst kan ta reda på, läsa och sedan förhålla sig till. Bara en sån sak. Det ger mig sånt lugn att en människa med stor kunskap och erfarenhet har sagt det här till mig, visat var siffrorna finns och berättat att jag behöver inte ha en hetsig debatt om det, för det är inte en debatt. Det är fakta.

Jag är så glad att jag är medlem i F!. Det ger mig kraft och styrka att ha hittat det (enda) parti som företräder mig, som tycker som jag och som har en kämplaglöd som smittar och gör mig stärkt i min tro på att samhället går att förändra. Tack Gudrun för igår och tack Feministiskt initiativ för att ni finns och förändrar samhället, steg för steg.

2013/ 11/ 28

Några saker:

1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!

2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.

3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.

4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.

Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.