Tag Archive for "Patriarkatet" - anjaerika - page 2
Arkivet


2013/ 12/ 15

Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.

(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)

2013/ 12/ 12

Förra söndagen var jag ju på Homeparty med Gudrun. Där fick jag lite info som jag upptäckte var matnyttig nu när jag tittade på en debatt i SVTs morgonprogram. Det som diskuterades var förskolan och storleken på barngrupperna, och att Skolverkets riktlinjer att varje barngrupp ska innehålla max 15 barn nu tas bort eftersom folk ändå inte följer riktlinjerna. Det finns ju stora problem med den slutledningen, skulle man applicera det lite vart som helst skulle vi snart leva i kaos och panik så att säga.

Men, det jag tänkte fokusera på är att det debatterades mellan två parter. Den ena parten bestod av två förskollärare, den andra av ett kommunalråd i Sollentuna (med ansvar för just skolan), och de pratade fram och tillbaka om att det behövs mer pengar (förskollärarna) och att de måste omfördela resurserna (kommunalrådet). En klassisk debatt mellan människor som inte ser på saker på samma sätt. Och så i slutet. Så fick förskollärarna göra en kort (en punkt) önskelista vilken löd: mer resurser, mindre barngrupper. Kommunalrådet, som kanske hade slut på argument, eller var trött på att säga samma sak om och om igen, svarade:

”Alltså jag kan säga att vi har en förskola som de allra flesta länder i världen är extremt avundsjuk på, det är en väldigt hög kvalitet både pedagogiskt och omsorgsmässigt för barnen, och den ska vi vara stolta över tycker jag.”

I sak har hon rätt, det är bra att vår förskola är bättre än de flesta länders, men det var inte det vi debatterade. Debatten handlade inte om ”hur bra är vår förskola jämfört med andra länders?” utan den handlade om huruvida den barnomsorg vi har i Sverige blir sämre av större barngrupper (vilket förskollärarna alltså tyckte) och att Skolinspektionen valt att ta bort sina riktlinjer.

Och då kommer vi till den matnyttiga infon jag fick som dök upp när jag hörde slutargumentet från kommunalrådet. Att när det gäller frågor som i första hand gäller feministiska frågor, kvinnor och kvinnors resurser, så används ofta argumentet att vi har det så mycket bättre än i andra länder, medan det argumentet inte alls förs fram i samma utsträckning i andra frågor. Det är rätt sällan som mansdominerade yrkens kamp för bättre förhållanden sågas med argumentet att de har det sämre i Bangladesh. För det är inte viktigt, på det sättet, i den här diskussionen. Vi är alla överens om att vi inte kan mäta oss med Bangladesh eftersom vår samhällsutveckling har kommit längre och att vi tex har en stark facklig organisation i Sverige. Men när det gäller klassiska kvinnoyrken så går det bra att jämföra. Och det är inte rättvist. Det är inte rimligt heller. Vi har en väl utbyggd barnomsorg i Sverige för att vi har kommit längre än andra länder i vårt jämställdhetsarbete och har haft kvinnor på arbetsmarknaden under fler år än många andra (och alltså behövt en organiserad barnomsorg eftersom kvinnor inte längre arbetat oavlönat hemma med detta). Det betyder inte att vi kan stagnera eller gå bakåt i utvecklingen, det betyder att vi ska fortsätta gå först. Vi ska fortsätta satsa. Och detta borde väl i synnerhet gälla yrken som vårdar och utbildar, om ni frågar mig.

 

2013/ 12/ 02

Åh, igår kväll var jag på Homeparty med Gudrun Schyman. Det kan ha varit en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv. På riktigt alltså. Det var så underbart att få vara där, få feministisk inspiration, träffa henne, säga till henne att hon är fantastisk, och få känna stämningen när så många människor är överens om att världen måste förändras och att vi vet hur det ska gå till.

För er som inte vet vad ett Homeparty med Gudrun är, så är det en del av F!s valrörelse. Det började med att en kvinna frågade hur hon skulle kunna få Gudrun att komma och prata om feminism med henne och hennes vänner, och då sa Gudrun att om hon bara samlade minst 25 personer så skulle hon komma. Och på den vägen är det. Det fungerade och blev populärt, helt enkelt. Så igår hade Genusafton, vilket är kvällar som Frida Sundström och Lisa Andersson Tegnér arrangerar, bjudit in Gudrun till 2Lång för att ha ett Homeparty. Och det var fullsatt och det var fantastiskt.

Bara en sån sak som att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Bara det. Att det är inte jämställt, för kvinnor och män har inte lika villkor. Och det är inte en diskussion utan tydliga siffror och fakta som vem som helst kan ta reda på, läsa och sedan förhålla sig till. Bara en sån sak. Det ger mig sånt lugn att en människa med stor kunskap och erfarenhet har sagt det här till mig, visat var siffrorna finns och berättat att jag behöver inte ha en hetsig debatt om det, för det är inte en debatt. Det är fakta.

Jag är så glad att jag är medlem i F!. Det ger mig kraft och styrka att ha hittat det (enda) parti som företräder mig, som tycker som jag och som har en kämplaglöd som smittar och gör mig stärkt i min tro på att samhället går att förändra. Tack Gudrun för igår och tack Feministiskt initiativ för att ni finns och förändrar samhället, steg för steg.

2013/ 11/ 28

Några saker:

1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!

2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.

3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.

4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.

Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.

2013/ 11/ 09

Jaha. Så nu ska Frankrike ta upp ett lagförslag om att det ska bli straffbart (straffet blir böter) att köpa sex. Jättebra. Eller, inte JÄTTEbra, men bättre än inget iaf. En början, liksom. Något som däremot är JÄTTEsjukt, dåligt och helt jävla vedervärdigt äckligt är att 18 franska kända män då har startat ett upprop mot detta, som de kallar ”Rör inte min hora!”. Jag trodde att det var ett skämt först, nån slags manifestation för att visa hur sjukt det är att man över huvud taget kan köpa människor, men det verkar det inte vara. Det verkar vara sant och något som händer på riktigt.

Världen är fan sjuk. Att 18 män, som hoppas bli fler och säkert kommer bli det också, kampanjar mot detta med de orden, det är barockt. Kampanjar för sin rätt att köpa en annan människa. Köpa sig rätten att våldta henne, vilket jag anser att det är eftersom det inte bygger på frivillighet utan på monetär makt. Köpa en annan människa. Jag kan inte ens tänka på det här, jag blir tokig.

Här kan man läsa om detta. Att de här männen dessutom satsar på att bli 343 st som skriver under och kallar sitt tilltag ”de 343 snuskgrisarnas manifest”, och anspelar på att denna protest är av samma art som ”de 343 slampornas manifest”, som var ett manifest för kvinnors rätt till abort, det är rent jävla vanvett. Vanvett. Människor får inte vara såhär dumma i huvudet, det borde fan vara förbjudet.

2013/ 10/ 26

Jag har verkligen tänkt på det här med kritik av det jag skriver här på min blogg. Vad jag ska göra med den, och om den spelar någon roll. Och det beror såklart på vilken roll jag vill spela, och vad syftet med inläggen är. Vill jag debattera eller bara säga vad jag tycker? Vill jag övertyga nya människor om att det jag tycker är viktigt och vettigt, eller räcker det att få ur mig mina åsikter, och så får de som vill läsa, må så vara om det bara är redan övertygade feminister? Jag vet inte riktigt. Självklart vill jag att världen ska bli mer feministisk, och ett sätt att uppnå det skulle ju vara att skriva på ett sätt som tilltalar även de som ännu inte börjat tänka i de här banorna.

Men det känns nästan ännu viktigare för mig, i alla fall i min blogg, att skriva exakt det jag tycker, vara så arg som jag faktiskt är och uttrycka min frustration, för att visa andra kvinnor (och män också för den delen) att man får tycka så här, man får uttrycka sig såhär och att vi är många som känner just det här. Jag upplever nämligen ofta att människor säger just det till mig, att de får bränsle till sin egen feministiska (och över huvud taget politiska) utveckling av att läsa mina upprörda inlägg om det ena och det andra. Och att de tar små steg mot att själva också våga säga vad de tycker, sprida den här sortens åsikter och helt enkelt sätta tydligare gränser för vad som är okej och inte i deras vardagliga liv. Och då är min blogg ändå inte särskilt välbesökt, och jag skriver inte heller några världsnyheter som ingen människa tänkt förut, utan det handlar om att en ganska hög procentandel av de som läser det jag skriver hör av sig på olika sätt och hejar på och tackar för det jag skrivit och hur jag uttryckt mig. Och nu var inte tanken att det här skulle bli ett inlägg där jag klappar mig själv på axeln för att jag skriver så bra, utan jag funderar som sagt på vad syftet är med att och hur jag skriver, och vilka jag riktar mig till. Och det är väl det. Att jag hellre dels helt enkelt får ur mig min egen frustration, dels stärker andra som behöver hjälp och kraft att komma igång eller komma vidare i sin feminism, än skriver för att försöka få med vad som i huvudsak är män som inte insett feminismens fördelar. Även om det skulle göra mycket nytta att göra både och. Men jag orkar inte tänka på de här männen. Jag vill tänka på mig, andra kvinnor och hur vi kan göra för att bli starkare i våra liv och åsikter. Männen, de som inte är med på feministtåget än alltså, måste med förr eller senare, men just i min blogg, just nu, får de hänga på som bihang i så fall.

Annat i kategorin: Feminism, Patriarkatet, Politik, Samhälle
Taggar: , , ,
Kommenterer:
2013/ 10/ 23

Nyss tänkte jag på hur jag och min kompis Rebecka tog så mycket plats i kvällens gruppumgänge, vi pratade, skämtade och skrattade högst typ hela kvällen. Jag tänkte på det lite och undrade vad de andra som var där kanske tyckte. Sen tänkte jag på alla gånger i mitt liv som jag befunnit mig i sociala sammanhang där män och killar tagit all plats som funnits, och slutade således tänka på om nån tänkt nåt om mig och Rebecka. Vi måste fostra om oss själva eftersom samhället misslyckats. Och sluta be om ursäkt, om det så bara varit inför oss själva. Vi får ta plats och skämta mest och vara roligast i ett gäng. Vi får det.

Annat i kategorin: Feminism, Patriarkatet, Politik, Samhälle
Taggar: , ,
Kommenterer:
2013/ 10/ 10

Min vän Marie håller i kurser för småbarnsföräldrar. Kurserna heter ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” och utgår från en bok med samma namn, och syftar så vitt jag har förstått till att ge en vidare bild av hur man kan och får vara som barn, och vad man som förälder kan göra för att undvika att ens barns levnadsutrymme ska begränsas av det kön hen har. Idag fick jag en notis om att en av hennes kurser startar idag kl 9.30. Precis innan jag såg det hade jag läst en text på politism.se, en text av och om en kvinna som blivit våldtagen och som sedan dess levt med skam och skuld över det hon utsatts för, och som dessutom helt tappat tilltron till män i och med övergreppet. Läs gärna texten, den är viktig.

Jag tänker att de här två sakerna, Maries kurser om att vidga synen på hur barn får och inte får vara, och att den här kvinnan blivit våldtagen och inte kan lita på män, hör ihop på ett sätt som är så oerhört viktigt att vi förstår och börjar agera efter. Vi fostras in i samhället, av samhället, (för tro inte för en sekund att du som förälder är ensam om att fostra ditt barn) till våra roller som män och kvinnor och dessförinnan flickor och pojkar. Vi får lära oss vad som är okej och inte, vilket är helt olika beroende på vilket kön man fötts med, och vi får tidigt lära oss var skulden placeras vid övertramp och övergrepp.

Pojkar får slåss. Pojkar får tävla. Pojkar får dra flickor i håret och jaga dem över skolgården. Flickor ska vara överens. Flickor ska prata med varandra. Flickor ska förstå att pojkarna egentligen är kära i dem när de blir jagade och dragna i håret. Och man kan bagatellisera det här. Men det är inte bagateller. Det är viktigt. Vilka vi är och blir formas delvis där. Att pojkar kommer undan med saker, att skulden läggs på flickorna redan där, det formar oss. Och om vi då kan få hundra möjligheter, andra alternativ för hur man kan vara som barn och människa, då skulle även det förändras. Då skulle kanske inte pojkar dra flickor i håret för de har fått lära sig att det finns andra sätt att visa sina känslor (om det nu är det det handlar om). Och flickor skulle först inte bli tillsagda att acceptera hårdragandet, och sedan, om det ändå skedde faktiskt veta att det här är inte okej, jag kan säga ifrån och säga till, och den som har gjort det här kommer få stå till svars för det.

Det är viktigt. Lika viktigt att flickor får vara stora, starka, snabba och arga som att pojkar får vara små, snälla, mjuka och mysiga. Att ge alla barn hundra möjligheter skulle leda till färre våldtäkter och våldsbrott, det är jag övertygad om. Heja Marie.

2013/ 10/ 03

Rätt som det är blir man glad över att man dels följer Feministiskt initiativ på fejjan, och dels är dagledig, som det så fint kallas när man är arbetslös/i starta-eget-tagen/jobbar på oregelbunda tider (alla tre stämmer på mig) för då får man chansen att återigen ratta in TV4 när Malou sätter igång! Och idag är det inte Leif som ska prata om sin bok utan att se Malou i ögonen, idag är det GUDRUN SCHYMAN som gästar programmet!!! Hurra för att jag får titta på det här. Gudrun, henne skulle vi ha som statsminister alltså. Vilken kvinna. Jag älskar att titta på klippet där hon sågar Jimmie Åkesson (som man för övrigt kan hitta på youtube genom att googla ”Gudrun Schyman äger Jimmie Åkesson)

Jag vill citera Gudrun lite, eftersom hon är fantastisk. Angående våld mot kvinnor, i Sverige och globalt:

”Det är ett gigantiskt säkerhetspolitiskt problem som inget politiskt parti tar upp på den politiska agendan på ett riktigt sätt!”

Word Gudrun. Word word word. Du är så jävla bra.

2013/ 09/ 23

Hej världen! Alla vuxna människor som har en hjärna som går att tänka med vet att det finns människor i alla olika samhällsgrupper och könsuppdelningar som utövar våld mot andra. Det finns kvinnor som slår barn, det finns barn som slår andra barn, det finns män som slår män och det finns alldeles säkert transor som slår bögar oxå.

MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM ATT STOPPA MÄNS VÅLD MOT KVINNOR!

För då pratar vi om just det. Mäns våld mot kvinnor. Inget annat. Då pratar vi om ett utbrett våld som systematiskt förstör livet inte bara för de kvinnor som blivit utsatta, eller bara gäller de män som utövar detta våld mot kvinnor. Utan det påverkar ALLA kvinnor och ALLA män eftersom ALLA kvinnor tvingas leva under hotet att de någon gång kan bli attackerade av en man, och därför måste vara beredda på att ALLA män kan vara våldsutövare. Och det påverkar alla män på så sätt att de tvingas leva med vetskapen att så länge denna kultur lever kvar så kommer kvinnor vara rädda för dem, oavsett om de aldrig gjort en fluga förnär.

Missförstå mig rätt, det finns även systematiska förtryck av andra samhällsgrupper, förtryck som påverkar dessa gruppers liv precis lika mycket. Men nu, precis nu, handlade det om mäns våld mot kvinnor. Och i just den diskussionen behöver vi inte ta upp att det även finns annat våld. För mäns våld mot kvinnor är ett tillräckligt stort ämne i sig, det behöver inte blandas ut. Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem, och den som istället vill prata om att ”kvinnor också kan vara våldsamma” eller i synnerhet ”det finns kvinnor som slår män också” bör vara tyst, läsa lite statistik och sen, om hen vill, starta en stor eller liten kampanj för att ÄVEN kvinnors våldsamheter bör minska. Men inte innan ALLA kvinnor i HELA VÄRLDEN är befriande från hotet om våld från MÄN.

Detta är mina åsikter, som jag är väl medveten om att jag uttrycker som att de är sanningar. Men det är för att jag tycker att de är det. Jag undanbeder mig kommentarer som ”kan inte bara alla sluta utöva våld” ”kvinnor våldtar män oxå!” osv. Vill man skriva en sån kommentar så kan man börja med att läsa mitt inlägg från början igen, och vill man sen fortfarande skriva den kommentaren så kan man göra det på sin egen blogg eller status eller twitter eller instagramma en bild om att allt våld är fel. Det här inlägget handlar om mäns våld mot kvinnor och att det måste upphöra.

Jag är så jävla trött på att leva mitt liv i förtryck. Och då är jag ändå en vit arbetar/medelklasskvinna. Jag har det så jävla bra jämfört med så många andra. Men just därför, för att jag har det så bra och lever ett liv som tex innehåller tid att sitta och tänka och tycka och skriva om sånt här, så måste jag göra det. Alldeles för många lever liv utan dessa privilegier. Det måste vi ändra på.