Ok, det har varit val. Och jag känner att jag liksom måste skriva om det, fast att alla ni som läser denna blogg redan vet det, vet hur det gick, och antagligen även vet hur jag känner inför det. Så jag skriver lite kort. Såhär känner jag:
JAAAAAAAAAAAA!!!!!!!! FEMINISTISKT INITIATIV KOM IN!!!!!!
HELVETES JÄVLA SKIT!!!! SVERIGEDEMOKRATERNA KOM OCKSÅ IN!!!!!
Ungefär så. Plus att många andra länder i Europa också röstade åt helvete så det kommer sitta både rasister, fascister och nazister i en salig blandning i parlamentet. Så det är ju åt skogen alltsammans. Men F! kom in, Soraya Post kommer också vara där, mitt ibland alla dessa världsfrånvända, rädda människor, och hon kommer jobba för att sprida en mer öppen syn på människan i den här unionen som vi är med i. Och hon kommer ha sällskap av miljöpartister, vänsterpartister och sossar, som på ett eller flera plan delar hennes och F!’s visioner, och självfallet även sällskap av övriga svenska partier, (SD exkluderat givetvis), som ju också vill jobba för ett mer tolerant Europa, även om tillvägagångssätten och åsikterna om hur det bäst görs, kanske går isär mer med Allianspartierna än de gör med de rödgröna. Och jag tycker ju att de röd/grön/rosa tillvägagångssätten är de som bör tillämpas. Men som sagt, det här vet ju redan ni. Och jag.
Och jag är så glad att F! kommit in i Europaparlamentet. Ett feministiskt parti, ett med en ny slags analys på agendan, har tågat in i en maktkorridor. Hoppas hoppas att det här gör att rörelsen fortsätter framåt inför riksdagsvalet i höst också, så att vi kan få vara med och påverka på hemmaplan också.
Denna morgon är jag så fylld av feministisk tillförsikt! Det händer nu. Om femtio år kommer jag berätta för mina barnbarn om hur 2014 var året då F! kom in i riksdagen för första gången och vi på allvar började en samhällsförändring för att se alla människor, oavsett biologiskt och upplevt kön, härkomst, funktionalitet och klasstillhörighet som fullvärdiga medborgare. Då vi fick upp på agendan att kvinnor är i runda slängar hälften av befolkningen och exakt lika mycket människor som män. Och året då jag äntligen kände mig lika hemma i politiken som när jag var 10 år och pappa berättade vad solidaritet var och att det fanns partier som jobbade för det, och partier som inte jobbade för det och jag direkt visste vilka slags partier jag ville skulle få bestämma. 2014 är året, känner ni det?
Idag har jag gråtit i min frukost. Det är jul, jag är med mina två systrar och mina fantastiska systerdöttrar, jag har en man som jag älskar som jag får träffa igen på lördag, och livet är så fint som det kan vara egentligen.
Men det är mitt liv det. Mitt liv är så fint som det kan vara, men många andras är så långt ifrån fina som nåt kan vara. Eller, jag vet ju inte allt om deras liv, men utifrån verkar det miserabelt. Spanska medborgare fråntas sina rättigheter att bestämma över sina kroppar, att demonstrera för eller emot saker de tycker om sina samhällen (se inslag om det här). Ungern fortsätter att inskränka medborgarnas rätt att skriva och säga vad de tycker, har kriminaliserat hemlöshet och attacker mot kvinnor och HBTQ-personer ökar (skriv på petition för att EU ska agera här). Ryssland får hålla i vinter-OS trots att de gjort det olagligt att vara människa på nåt annat sätt än heterosättet (och att tycka att man får vara människa på nåt annat sätt). Människorna som lever i Ungern, Spanien, Ryssland och många, många fler länder, har inte liv som är så fina som de kan vara.
Och jag känner mig hjälplös och liten igen. Men så tänker jag att den känslan är ofruktsam. Hämmande. Lamslående. Så jag väljer att tänka på vad jag KAN göra. Jag kan engagera mig i politik, även om det känns som att det är långt från Göteborg till Madrid eller Budapest och att inget jag gör här hjälper. Men det kanske det gör. Om jag röstar i Europaparlamentvalet i maj 2014 så kanske det hjälper. Det hjälper åtminstone mer än om jag inte gör det. Och jag kan sprida all kunskap jag får på området, så att fler får veta och kanske också engagerar sig. Jag ska självklart även rösta i vårt riksdagsval i september. Och däremellan och dessförinnan kan jag skriva, säga, ropa och kanske även sjunga vad jag tycker, så att världen åtminstone får en röst till som säger nej till rasistiska regeringar, diskriminerande lagar och inskränkning av mänskliga rättigheter. Det kan jag göra. Och det kan du också. Du kan göra något litet, nu idag, som gör skillnad. Allt är bättre än inget.
Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.
(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)