Hurra vad jag älskar alla er som håller med mig, hejar på mig och oxå vill ha förändring i samhället!
Hälften av tiden av mitt liv (känns det som) spenderar jag numera med att tänka på om jag kanske ska läsa genusvetenskap nån termin och förkovra mig i hur samhället kan bli mera jämställt, så att det jag skriver och tycker och tänker kan göra mer än att skrapa på ytan och vara ”Upp till kamp!”-utrop, så vi får väl se om det blir av snart eller längre fram kanske. Men så länge så tänker jag att det duger ju faktiskt att vara en sån som i alla fall säger nej och stopp och halt när man tycker att nåt är fel, och berätta hur man tycker att det ska vara istället. Det är alltid bättre än att säga inget alls i alla fall.
Tjo så länge.
Hej världen! Alla vuxna människor som har en hjärna som går att tänka med vet att det finns människor i alla olika samhällsgrupper och könsuppdelningar som utövar våld mot andra. Det finns kvinnor som slår barn, det finns barn som slår andra barn, det finns män som slår män och det finns alldeles säkert transor som slår bögar oxå.
MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM ATT STOPPA MÄNS VÅLD MOT KVINNOR!
För då pratar vi om just det. Mäns våld mot kvinnor. Inget annat. Då pratar vi om ett utbrett våld som systematiskt förstör livet inte bara för de kvinnor som blivit utsatta, eller bara gäller de män som utövar detta våld mot kvinnor. Utan det påverkar ALLA kvinnor och ALLA män eftersom ALLA kvinnor tvingas leva under hotet att de någon gång kan bli attackerade av en man, och därför måste vara beredda på att ALLA män kan vara våldsutövare. Och det påverkar alla män på så sätt att de tvingas leva med vetskapen att så länge denna kultur lever kvar så kommer kvinnor vara rädda för dem, oavsett om de aldrig gjort en fluga förnär.
Missförstå mig rätt, det finns även systematiska förtryck av andra samhällsgrupper, förtryck som påverkar dessa gruppers liv precis lika mycket. Men nu, precis nu, handlade det om mäns våld mot kvinnor. Och i just den diskussionen behöver vi inte ta upp att det även finns annat våld. För mäns våld mot kvinnor är ett tillräckligt stort ämne i sig, det behöver inte blandas ut. Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem, och den som istället vill prata om att ”kvinnor också kan vara våldsamma” eller i synnerhet ”det finns kvinnor som slår män också” bör vara tyst, läsa lite statistik och sen, om hen vill, starta en stor eller liten kampanj för att ÄVEN kvinnors våldsamheter bör minska. Men inte innan ALLA kvinnor i HELA VÄRLDEN är befriande från hotet om våld från MÄN.
Detta är mina åsikter, som jag är väl medveten om att jag uttrycker som att de är sanningar. Men det är för att jag tycker att de är det. Jag undanbeder mig kommentarer som ”kan inte bara alla sluta utöva våld” ”kvinnor våldtar män oxå!” osv. Vill man skriva en sån kommentar så kan man börja med att läsa mitt inlägg från början igen, och vill man sen fortfarande skriva den kommentaren så kan man göra det på sin egen blogg eller status eller twitter eller instagramma en bild om att allt våld är fel. Det här inlägget handlar om mäns våld mot kvinnor och att det måste upphöra.
Jag är så jävla trött på att leva mitt liv i förtryck. Och då är jag ändå en vit arbetar/medelklasskvinna. Jag har det så jävla bra jämfört med så många andra. Men just därför, för att jag har det så bra och lever ett liv som tex innehåller tid att sitta och tänka och tycka och skriva om sånt här, så måste jag göra det. Alldeles för många lever liv utan dessa privilegier. Det måste vi ändra på.
Ni vet när man är 31 år gammal och ser sig som en tänkande, ifrågasättande varelse men inser att man först nu slagits av tanken att man får ha typ finnar utan att täcka över dem, fett på kroppen utan att ha ångest över det eller vilja få bort det, och att man kan behöva kämpa emot den instinktiva (ja, så stark är den) viljan att alltid vara snygg vad man än gör? Då tänker man att samhällsindoktrineringen är ganska stark och mäktig. Och då tänker man oxå att det finns annat att göra med sin tid än oroa sig för de här sakerna. Ska försöka så gott jag kan. Men det är fan inte lätt.
Den här sommaren har min vän Rebecka, som jag även jobbat med, många gånger citerat en mening jag sa mitt i natten i våras, efter en festkväll där vi hade pratat mycket om politik, feminism och kvinnor. Meningen lydde ungefär: ”feminism handlar om att alla ska få ligga med vem de vill, när de vill, utan att nån annan jävel bryr sig om det!” Vi har skrattat åt att jag var så uppeldad och åt att det liksom är komiskt att jag uttryckte så starkt att det är själva kärnan. Men fan vet om man inte ibland har sina klaraste ögonblick då, mitt i natten när munnen och hjärnan har gått i ett i några timmar och man inte censurerar sig själv så hårt. För även om det inte är det hela, det finns mycket mer att kämpa för när det gäller feminismen, så är det jävligt viktigt. Alla ska (med samtycke, självfallet) få ligga med vem de vill, när de vill, utan att nån annan jävel dömer dem för det.
Och alla ska även läsa det här, som behandlar ämnet och skriver mycket bättre än vad jag kan om det.
Så. Det var allt för idag.
(utom att man fortfarande kan rösta på mig i P4 Toppen då såklart. 099-50132 eller på sr.se)
Hej det var länge sen jag bloggade men idag har jag bara en sak att säga och det är att alla i världen men framförallt Sverige som ska vara ett sånt jävla föregångsland borde ha fattat grejen med feminism och att vi behöver det och att alla måste jobba tillsammans jag vill inte ha fler första samtal om saken jag vill ha det hundratusende samtalet som går ut på att nu lever vi som jämlikar nu fungerar världen som den ska nu är patriarkatet störtat änteligen.
Jag har varit sämst på att blogga på sistone. Oklart varför, jag älskar ju det egentligen. Och de här 33 anledningarna till varför feminism behövs är ju en jättebra liten nystart. För om inte annat så vill jag i all evig tid amen hjälpa till att sprida detta budskap och öka folks, även min egen, medvetenhet i frågan.
Hörrni, kolla på det här!
Grym tjej. Hon uppmanar även till att fler ska berätta sina historier. Jag har inte gjort det i hennes kommentatorfält (än) och hinner inte riktigt skriva så mycket som jag egentligen vill på ämnet, men jag tänkte att jag kan ju påminna världen om att när jag jobbade som trubadur på Stena Line så var jag den enda av tre trubadurer som fick förslag om att jag bara skulle sjunga och män i publiken (de föreslog oftast sig själva) istället skulle spela. Jag var även den enda som fick pussar på kinden, den enda som ombads sätta mig i gästers knän, den enda som fick frågan om jag ville ”jobba” vidare efter att jag slutat och den enda som var tvungen att ha säkerhetsvakterna närvarande vissa fredag- och lördagskvällar för att vara säker på att inte bli utsatt för något slags övergrepp. Sa jag att jag oxå var den enda kvinnliga trubaduren?
Igår morse vaknade jag lyckligt ovetandes om vad som hade hänt på Oscarsgalan under natten. Jag vaknade och läste en text om Maria Sveland, som i och för sig handlar om hur hon ser det som att feminismen hela tiden tar två steg fram och sedan ett tillbaka, men det var ändå en text om henne och hennes böcker, hennes kamp, och jag kände mig stärkt. Hon finns och gör skillnad. Andra kvinnor (och män) har funnits före henne och kämpat och gjort skillnad och gjort att vägen åtminstone är lite kortare och enklare att gå på nu än den varit förut.
Sen, under dagens lopp, blev jag upplyst om den där Oscarsgalan. Om att Seth Macfarlane, som var kvällens värd, hade inlett galan med en sång om kvinnliga skådespelares bröst och hur vi alla har sett dem på film. Han rabblade namn efter namn, flera av de som nämndes satt i publiken och många verkade ha svårt att förhålla sig till det hela. Charlize Theron höll för ansiktet och tittade bort, tex. Och jag förstår inte hur detta kan få hända. Varför förminskas kvinnors insatser i filmer på OSCARSGALAN till att ha handlat om deras bröst? Varför sjungs en sång som i allra bästa fall kan tolkas som att Seth är en högstadiekille som står och tjuvkikar genom ett nyckelhål in till tjejernas omklädningsrum? Varför sjungs det om när Jodie Fosters rollfigur blev våldtagen, om när Hillary Swanks verklighetsbaserade karaktär inte bara våldtogs utan även mördades? VARFÖR är det en rolig sak att sjunga om? Varför ska dessa skådespelare pekas ut med nåt som i alla fall jag inte kan tolka som nåt annat än (ett ”skämtsamt”) skammens finger för att de gestaltat människor på film?
Måtte satan ta patriarkatet och köra upp det i röven snart. Helvete. Jag vill inte leva i den här skiten. Maria Sveland och andra med henne har gjort min väg kortare men just nu känns den fortfarande så oändligt lång.
Ahahahahhahahaaaa nu kom jag att tänka på han som trodde att jag inte tycker att jag duger som jag är och därför måste kalla mig feminist. Hahahhahaha!! Och han som inte ville lyssna på min musik för att jag är feminist och talar om det. Hahahahhaha!! Som att det skulle vara nåt slags hot. ”Nu förlorar du en lyssnare minsann!” Jamen hejdå då, gå du och lyssna lite på Chris Brown istället.
Jag sitter på ett café i Skövde. Varför då, undrar ni kanske nu, och det ska jag berätta: jag är hitbjuden för att se musikalen Cats! Min kompis Yvonne har regisserat och koreograferat den och har nu bjudit hit mig på musikal och middag, som en försenad födelsedagspresent. Ypperlig gåva! Dessvärre är det nåt slags sjukdomsfall i ensemblen så Yvonne är på teatern för att hjälpa dem att rodda om nåt av numren.
Så jag sitter på café. Ett trevligt, gemytligt café med gott kaffe och göttig chokladkaka. Och jag trivs i min ensamhet. Med ett litet, litet undantag. Vid bordet bredvid sitter ett sällskap på fyra personer, två killar och två tjejer. Och när man är fyra personer kan man tänka att de skulle prata ca, inte exakt men i alla fall på ett ungefär, 25% var av tiden. Men, så är icke fallet. Fallet är inte ens i närheten av så. Fallet är nämligen att en av killarna har pratat ca 80% av tiden som jag har suttit här. Och han har pratat högt. Ni vet, sådär så att inget av de andra sällskapen här inne behöver bekymra sig om att nån hör nåt av vad de säger, för det är bara hans röst som går igenom. Jag vet numera att han är (eller har varit) militär men vill vidareutbilda sig nu och att han har gift sig nyligen och varit på bröllopsresa. Personen han har varit på resa med finns också med i sällskapet, men vad hon tycker om nåt har inte framgått. Förutom att hon gillade hotellets strawberry daquiri på bröllopsresan. Det har hon sagt. I övrigt har han pratat och pratat och pratat och pratat. Nu senast i ca 20 minuter om hur paret de reste tillsammans med enbart fokuserade på vad saker kostade och hur mycket pengar de fått i bidrag till sin bröllopsresa. Det gillade han inte. Och det kan jag iofs förstå, det är inte vidare kul att höra om nu och var det säkert inte då. Nu har han dock bytt ämne till att han ser fram emot den sista Johan Falk-filmen. På nåt sätt förvånar det mig inte att han gör det. Det stämmer liksom in på bilden av vem jag sitter här och tror att han är.