Jag sitter på ett café i Skövde. Varför då, undrar ni kanske nu, och det ska jag berätta: jag är hitbjuden för att se musikalen Cats! Min kompis Yvonne har regisserat och koreograferat den och har nu bjudit hit mig på musikal och middag, som en försenad födelsedagspresent. Ypperlig gåva! Dessvärre är det nåt slags sjukdomsfall i ensemblen så Yvonne är på teatern för att hjälpa dem att rodda om nåt av numren.
Så jag sitter på café. Ett trevligt, gemytligt café med gott kaffe och göttig chokladkaka. Och jag trivs i min ensamhet. Med ett litet, litet undantag. Vid bordet bredvid sitter ett sällskap på fyra personer, två killar och två tjejer. Och när man är fyra personer kan man tänka att de skulle prata ca, inte exakt men i alla fall på ett ungefär, 25% var av tiden. Men, så är icke fallet. Fallet är inte ens i närheten av så. Fallet är nämligen att en av killarna har pratat ca 80% av tiden som jag har suttit här. Och han har pratat högt. Ni vet, sådär så att inget av de andra sällskapen här inne behöver bekymra sig om att nån hör nåt av vad de säger, för det är bara hans röst som går igenom. Jag vet numera att han är (eller har varit) militär men vill vidareutbilda sig nu och att han har gift sig nyligen och varit på bröllopsresa. Personen han har varit på resa med finns också med i sällskapet, men vad hon tycker om nåt har inte framgått. Förutom att hon gillade hotellets strawberry daquiri på bröllopsresan. Det har hon sagt. I övrigt har han pratat och pratat och pratat och pratat. Nu senast i ca 20 minuter om hur paret de reste tillsammans med enbart fokuserade på vad saker kostade och hur mycket pengar de fått i bidrag till sin bröllopsresa. Det gillade han inte. Och det kan jag iofs förstå, det är inte vidare kul att höra om nu och var det säkert inte då. Nu har han dock bytt ämne till att han ser fram emot den sista Johan Falk-filmen. På nåt sätt förvånar det mig inte att han gör det. Det stämmer liksom in på bilden av vem jag sitter här och tror att han är.