Idag skulle jag bara vilja påminna världen om att det spelar ingen roll om jag, eller vilken kvinna som helst, har legat med alla i hela världen varje dag i våra liv, eller om vi flörtat eller visat våra kroppsdelar eller varit fulla eller velat ha sex med just den personen nån annan gång eller vad som helst, precis vad som helst. Precis vad som helst kan ha hänt fram till precis nu.

Skulden för ett övergrepp ligger på förövaren. På den som förgripit sig på en annan människa ligger skulden. Och i min mening, i ett mycket större perspektiv, även på samhället som fostrar individer på det sättet. Men oavsett perspektiv har offret för sexuellt våld, precis som med vilket våld eller brott som helst, aldrig aldrig aldrig skuld i det.

Aldrig aldrig aldrig aldrig. Det är inte ett brottsoffers fel att hen blivit utsatt för ett brott. Självfallet gäller detta alla, oavsett könstillhörighet. Det är ju bara det att i den här världen vi lever blir det alldeles för ofta tydligt att det är sämre att vara kvinna än man. Så jag skriver ur det perspektivet. Mitt perspektiv. Jag är trött på att få ont i hjärtat och magen när jag hör om hur kvinnor först blivit utsatta för fruktansvärda brott, sedan misstrodda och nerlusade med samhällets syn på det som skett. Jag är trött på att tänka på var och hur jag går på kvällar och nätter i mitt älskade Göteborg. Jag är trött på att anpassa mig nån endaste tid på dygnet, av den enda anledningen att jag föddes med fitta istället för kuk som könsorgan.

Jag vill vara fri och jag tänker kämpa för att bli det. För att samhällsnormerna som säger hur en kvinna respektive en man ska och får vara, rivs ner och ersätts av rättvisa. För det är där det börjar. Det är där vi skapar olika spelregler för pojkar och flickor, som sen ska bli män och kvinnor, som förväntningar skapas, som beteenden belönas eller bestraffas, som orden sägs om och om igen och till slut får fäste. Där skapas bilden av pojkar som sen blir män som varelser som inte kan hjälpa att de drar i håret, knuffas och jagar flickor de enligt utsago är förälskade i. Det är där vi flickor lär oss att acceptera och ignorera beteenden som stör våra liv, det är där vi lär oss att våra kroppar inte enbart är våra egna, att pojkar måste få hållas. Sen är det långt till de sexuella övergreppen, det är det. Och många, många män skulle aldrig någonsin, oavsett vad de gjorde på skolgården som barn. Men några gör det. Och då tror både han och hon att det delvis är hennes fel. Hennes kropp är ju inte hennes. Hennes nej var ju ett ja nyss, hennes emotstretande får slås ner med våld.

Det här stycket är såklart mina åsikter. Det är så jag tror och tycker att sexuella övergrepp åtminstone delvis blir till. Sen tillkommer självklart även andra faktorer. Men, det jag vill säga nu är att oavsett om man håller med mig om hur sexuella övergrepp uppkommer som fenomen eller inte, så vill jag att vi enas om att det aldrig i livet är offrets fel. Det måste bli självklart nu. Eller ja, helst nyss men nu är det som det är. Från och med nu, ok?