Jag vet inte vilka som läser min blogg. Jag vet att ni oftast inte är så många men att ni ibland förökar er plötsligt för att sedan återgå till ert normala antal. Men jag vet inte säkert vilka ni är, ens ni som återkommer varje dag. Eller vilka liv ni lever nu eller har levt innan. Så jag vill, bara för att göra det lilla motstånd jag kan här hos mig, säga till er som läser det här, att om någon eller några av er någonsin har blivit utsatta för sexuellt våld av något slag, så var det inte ert fel. Det är inte ditt fel. Det spelar ingen roll vad folk säger, vad folk skriver i debattartiklar eller hur folk dömer i domstolar. Att en eller flera människor har våldfört sig på dig är inte ditt fel. Hur det gick till är inte ditt fel, vad som hände innan eller efter är inte ditt fel. Och människor som hävdar att det på något sätt är ditt fel, har fel. Alltid.
Taggar: debattartikel, Feminism, Övergrepp, Politik, sexuella övergrepp, sydsvenskan, Våld, Våldtäkt
Kommenterer:1 Kommentar
I natt hade jag den värsta mardröm jag haft i hela mitt liv. Inte en sådan så att jag vaknade svettig och med ett ryck och skrek, men en sådan så att jag vaknade trött, matt och ledsen. Och så känns drömmen så sann också, att jag kan inte riktigt skaka av mig den.
Jag drömde att jag tvingades bo i en lägenhet med två personer jag inte kände. En kvinna och en man. Mannen var ett ärkesvin, lägenheten ett äckligt tillhåll och jag och kvinnan fick inte gå någonstans utan hölls inlåsta i lägenheten. Och hon, men inte jag, blev våldtagen och slagen av den här mannen, och jag kunde inget göra.
Som alltid i drömmar var det ologiskt och konstigt, och jag vet inte varför jag inte kunde göra något, men jag vet att det fanns hot mot mig också, att om jag inte gjorde som mannen sa så kunde jag hamna där den andra kvinnan var. Lite som att det fanns tre trappsteg, och jag hade hamnat i mitten utan att vare sig jag eller den andra kvinnan visste varför, men hon var helt klart längst ner. Och han hade satt sig själv överst.
Och ledsenheten över drömmen kommer ju av att jag typ har drömt om världen. Att jag bor och lever i en värld där kvinnor runt omkring mig hotas, misshandlas och våldtas och när vi försöker göra något åt det så hotar patriarkatet oss på diverse sätt. En lägenhet, Sverige eller världen, det är samma sak i olika format. Kvinnor lever sina liv längst ner på stegen.
Men vi låter oss inte tystas. För vi är många.
Taggar: Dröm, Feminism, Patriarkatet, Politik, Samhälle, Sexism, Våld, Våldtäkt, Våldtäktskultur
Kommenterer:
Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
Idag har jag gråtit i min frukost. Det är jul, jag är med mina två systrar och mina fantastiska systerdöttrar, jag har en man som jag älskar som jag får träffa igen på lördag, och livet är så fint som det kan vara egentligen.
Men det är mitt liv det. Mitt liv är så fint som det kan vara, men många andras är så långt ifrån fina som nåt kan vara. Eller, jag vet ju inte allt om deras liv, men utifrån verkar det miserabelt. Spanska medborgare fråntas sina rättigheter att bestämma över sina kroppar, att demonstrera för eller emot saker de tycker om sina samhällen (se inslag om det här). Ungern fortsätter att inskränka medborgarnas rätt att skriva och säga vad de tycker, har kriminaliserat hemlöshet och attacker mot kvinnor och HBTQ-personer ökar (skriv på petition för att EU ska agera här). Ryssland får hålla i vinter-OS trots att de gjort det olagligt att vara människa på nåt annat sätt än heterosättet (och att tycka att man får vara människa på nåt annat sätt). Människorna som lever i Ungern, Spanien, Ryssland och många, många fler länder, har inte liv som är så fina som de kan vara.
Och jag känner mig hjälplös och liten igen. Men så tänker jag att den känslan är ofruktsam. Hämmande. Lamslående. Så jag väljer att tänka på vad jag KAN göra. Jag kan engagera mig i politik, även om det känns som att det är långt från Göteborg till Madrid eller Budapest och att inget jag gör här hjälper. Men det kanske det gör. Om jag röstar i Europaparlamentvalet i maj 2014 så kanske det hjälper. Det hjälper åtminstone mer än om jag inte gör det. Och jag kan sprida all kunskap jag får på området, så att fler får veta och kanske också engagerar sig. Jag ska självklart även rösta i vårt riksdagsval i september. Och däremellan och dessförinnan kan jag skriva, säga, ropa och kanske även sjunga vad jag tycker, så att världen åtminstone får en röst till som säger nej till rasistiska regeringar, diskriminerande lagar och inskränkning av mänskliga rättigheter. Det kan jag göra. Och det kan du också. Du kan göra något litet, nu idag, som gör skillnad. Allt är bättre än inget.
Taggar: Antirasism, EU, Europaparlamentet, Feminism, Patriarkatet, Politik, Rasism, Samhälle, Spanien, Ungern, Val, Valår
Kommenterer:
Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.
(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)
Taggar: Feminism, Feministiskt initiativ, Patriarkatet, Politik, Riksdagsval, Samhälle, Val, Valår, Valet 2014
Kommenterer:
Förra söndagen var jag ju på Homeparty med Gudrun. Där fick jag lite info som jag upptäckte var matnyttig nu när jag tittade på en debatt i SVTs morgonprogram. Det som diskuterades var förskolan och storleken på barngrupperna, och att Skolverkets riktlinjer att varje barngrupp ska innehålla max 15 barn nu tas bort eftersom folk ändå inte följer riktlinjerna. Det finns ju stora problem med den slutledningen, skulle man applicera det lite vart som helst skulle vi snart leva i kaos och panik så att säga.
Men, det jag tänkte fokusera på är att det debatterades mellan två parter. Den ena parten bestod av två förskollärare, den andra av ett kommunalråd i Sollentuna (med ansvar för just skolan), och de pratade fram och tillbaka om att det behövs mer pengar (förskollärarna) och att de måste omfördela resurserna (kommunalrådet). En klassisk debatt mellan människor som inte ser på saker på samma sätt. Och så i slutet. Så fick förskollärarna göra en kort (en punkt) önskelista vilken löd: mer resurser, mindre barngrupper. Kommunalrådet, som kanske hade slut på argument, eller var trött på att säga samma sak om och om igen, svarade:
”Alltså jag kan säga att vi har en förskola som de allra flesta länder i världen är extremt avundsjuk på, det är en väldigt hög kvalitet både pedagogiskt och omsorgsmässigt för barnen, och den ska vi vara stolta över tycker jag.”
I sak har hon rätt, det är bra att vår förskola är bättre än de flesta länders, men det var inte det vi debatterade. Debatten handlade inte om ”hur bra är vår förskola jämfört med andra länders?” utan den handlade om huruvida den barnomsorg vi har i Sverige blir sämre av större barngrupper (vilket förskollärarna alltså tyckte) och att Skolinspektionen valt att ta bort sina riktlinjer.
Och då kommer vi till den matnyttiga infon jag fick som dök upp när jag hörde slutargumentet från kommunalrådet. Att när det gäller frågor som i första hand gäller feministiska frågor, kvinnor och kvinnors resurser, så används ofta argumentet att vi har det så mycket bättre än i andra länder, medan det argumentet inte alls förs fram i samma utsträckning i andra frågor. Det är rätt sällan som mansdominerade yrkens kamp för bättre förhållanden sågas med argumentet att de har det sämre i Bangladesh. För det är inte viktigt, på det sättet, i den här diskussionen. Vi är alla överens om att vi inte kan mäta oss med Bangladesh eftersom vår samhällsutveckling har kommit längre och att vi tex har en stark facklig organisation i Sverige. Men när det gäller klassiska kvinnoyrken så går det bra att jämföra. Och det är inte rättvist. Det är inte rimligt heller. Vi har en väl utbyggd barnomsorg i Sverige för att vi har kommit längre än andra länder i vårt jämställdhetsarbete och har haft kvinnor på arbetsmarknaden under fler år än många andra (och alltså behövt en organiserad barnomsorg eftersom kvinnor inte längre arbetat oavlönat hemma med detta). Det betyder inte att vi kan stagnera eller gå bakåt i utvecklingen, det betyder att vi ska fortsätta gå först. Vi ska fortsätta satsa. Och detta borde väl i synnerhet gälla yrken som vårdar och utbildar, om ni frågar mig.
Taggar: Barngrupper, Feminism, Förskolan, Frihet, Godmorgon Sverige, Patriarkatet, Politik, Samhälle, svt
Kommenterer:
Åh, igår kväll var jag på Homeparty med Gudrun Schyman. Det kan ha varit en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv. På riktigt alltså. Det var så underbart att få vara där, få feministisk inspiration, träffa henne, säga till henne att hon är fantastisk, och få känna stämningen när så många människor är överens om att världen måste förändras och att vi vet hur det ska gå till.
För er som inte vet vad ett Homeparty med Gudrun är, så är det en del av F!s valrörelse. Det började med att en kvinna frågade hur hon skulle kunna få Gudrun att komma och prata om feminism med henne och hennes vänner, och då sa Gudrun att om hon bara samlade minst 25 personer så skulle hon komma. Och på den vägen är det. Det fungerade och blev populärt, helt enkelt. Så igår hade Genusafton, vilket är kvällar som Frida Sundström och Lisa Andersson Tegnér arrangerar, bjudit in Gudrun till 2Lång för att ha ett Homeparty. Och det var fullsatt och det var fantastiskt.
Bara en sån sak som att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Bara det. Att det är inte jämställt, för kvinnor och män har inte lika villkor. Och det är inte en diskussion utan tydliga siffror och fakta som vem som helst kan ta reda på, läsa och sedan förhålla sig till. Bara en sån sak. Det ger mig sånt lugn att en människa med stor kunskap och erfarenhet har sagt det här till mig, visat var siffrorna finns och berättat att jag behöver inte ha en hetsig debatt om det, för det är inte en debatt. Det är fakta.
Jag är så glad att jag är medlem i F!. Det ger mig kraft och styrka att ha hittat det (enda) parti som företräder mig, som tycker som jag och som har en kämplaglöd som smittar och gör mig stärkt i min tro på att samhället går att förändra. Tack Gudrun för igår och tack Feministiskt initiativ för att ni finns och förändrar samhället, steg för steg.
Taggar: Antirasism, Feminism, Frihet, Gudrun Schyman, Patriarkatet, Politik, Rasism, Samhälle, Sexism
Kommenterer:
Några saker:
1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!
2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.
3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.
4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.
Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.
Taggar: Dagens tankar, Feminism, Patriarkatet, Politik, Samhälle, Sexism
Kommenterer:
Sverigedemokraterna sitter i Sveriges riksdag. Det är en skamfläck. Ett äckligt bevis på att det finns en massa människor i vårt land som tror att etniska (heterosexuella såklart!) svenskar är överlägsna andra människor. Det är obehagligt. Och ju mer jag läser om SD och deras åsikter och människorna som utgör partiet just nu, desto mindre tror jag att just dessa människors åsikter kommer gå att påverka nämnvärt inför valet 2014. Jag tror helt enkelt att många av dem är förblindade. (Eller helt enkelt rasister, men det ser jag egentligen som en förblindning det med, eftersom det innebär att man inte sett hela verkligheten. Naivt, kanske, men så ser jag på det.)
Hur som helst. Jag tror alltså inte att särskilt många av de som sympatiserar med SD kommer att ändra sin åsikt inför valet om 10 månader. Därför måste vi göra såhär: ALLA ANDRA MÅSTE RÖSTA! Jag skiter nästan i vad ni röstar på, bara ni röstar på något.
Enligt Wikipedia var 7 123 651 personer röstberättigade i riksdagsvalet i Sverige 2010. Av de 7 123 651 personerna var det 6 028 682 som röstade. Det är ett högt valdeltagande, nästan 85% (tyvärr var ju en del röster ogiltiga, så bara 5 960 408 st räknades på riktigt). Men det finns mer. Femton procent av alla som hade rätt att rösta i riksdagsvalet 2010 gjorde det inte. Jag själv bodde på Cypern då och var ansvarig för underhållningsteamet på ett hotell. Vi var 6 personer i teamet, en var norsk, så vi var 5 röstberättigade. Vi fick all information vi behövde för att rösta, lokalen vi skulle rösta i låg ca en kilometer från vårt hem, jag informerade på våra veckomöten flera veckor i förväg om hur man skulle gå till väga, och erbjöd mig till sist till och med att följa med mina teammedlemmar för att de skulle ta sig dit. Ändå var vi två av fem som röstade. Två av fem. Skamligt. Jag tänker mig att det finns många sådana situationer. Där det är lite, lite krångligt att rösta, därför gör man det inte. Eller det gamla vanliga ”jag kan inte påverka ändå”-tugget, det utgör säkert några av de här femton procenten. Så inför valet 2014, när vi måste se till att stänga ute SD ur Sveriges riksdag, så måste alla rösta. Alla måste rösta, och alla måste hjälpa till för att se till så att alla röstar. Det är det vi kan göra, vi som inte har så mycket makt, som inte kan påverka något annat än vår direkta närmiljö. Vi måste se till så att alla som kan, röstar. Ta det där snacket som är lite obekvämt när någon tror att de inte kan göra skillnad. Säga att det inte är ett giltigt skäl att man inte hinner. Berätta om hur man poströstar. Ja, jag vet inte, det finns många sätt.
Sen måste vi självklart försöka vinna tillbaka de här som tror att SD är något att rösta på. Just nu vet jag bara inte hur det ska gå till. Men upplysning, upplysning, upplysning är ju en bra start.
Taggar: Antirasism, Politik, Rasism, Samhälle, SD, Sverigedemokraterna
Kommenterer:
Jag har verkligen tänkt på det här med kritik av det jag skriver här på min blogg. Vad jag ska göra med den, och om den spelar någon roll. Och det beror såklart på vilken roll jag vill spela, och vad syftet med inläggen är. Vill jag debattera eller bara säga vad jag tycker? Vill jag övertyga nya människor om att det jag tycker är viktigt och vettigt, eller räcker det att få ur mig mina åsikter, och så får de som vill läsa, må så vara om det bara är redan övertygade feminister? Jag vet inte riktigt. Självklart vill jag att världen ska bli mer feministisk, och ett sätt att uppnå det skulle ju vara att skriva på ett sätt som tilltalar även de som ännu inte börjat tänka i de här banorna.
Men det känns nästan ännu viktigare för mig, i alla fall i min blogg, att skriva exakt det jag tycker, vara så arg som jag faktiskt är och uttrycka min frustration, för att visa andra kvinnor (och män också för den delen) att man får tycka så här, man får uttrycka sig såhär och att vi är många som känner just det här. Jag upplever nämligen ofta att människor säger just det till mig, att de får bränsle till sin egen feministiska (och över huvud taget politiska) utveckling av att läsa mina upprörda inlägg om det ena och det andra. Och att de tar små steg mot att själva också våga säga vad de tycker, sprida den här sortens åsikter och helt enkelt sätta tydligare gränser för vad som är okej och inte i deras vardagliga liv. Och då är min blogg ändå inte särskilt välbesökt, och jag skriver inte heller några världsnyheter som ingen människa tänkt förut, utan det handlar om att en ganska hög procentandel av de som läser det jag skriver hör av sig på olika sätt och hejar på och tackar för det jag skrivit och hur jag uttryckt mig. Och nu var inte tanken att det här skulle bli ett inlägg där jag klappar mig själv på axeln för att jag skriver så bra, utan jag funderar som sagt på vad syftet är med att och hur jag skriver, och vilka jag riktar mig till. Och det är väl det. Att jag hellre dels helt enkelt får ur mig min egen frustration, dels stärker andra som behöver hjälp och kraft att komma igång eller komma vidare i sin feminism, än skriver för att försöka få med vad som i huvudsak är män som inte insett feminismens fördelar. Även om det skulle göra mycket nytta att göra både och. Men jag orkar inte tänka på de här männen. Jag vill tänka på mig, andra kvinnor och hur vi kan göra för att bli starkare i våra liv och åsikter. Männen, de som inte är med på feministtåget än alltså, måste med förr eller senare, men just i min blogg, just nu, får de hänga på som bihang i så fall.
Taggar: Feminism, Patriarkatet, Politik, Samhälle
Kommenterer: