Jag har verkligen tänkt på det här med kritik av det jag skriver här på min blogg. Vad jag ska göra med den, och om den spelar någon roll. Och det beror såklart på vilken roll jag vill spela, och vad syftet med inläggen är. Vill jag debattera eller bara säga vad jag tycker? Vill jag övertyga nya människor om att det jag tycker är viktigt och vettigt, eller räcker det att få ur mig mina åsikter, och så får de som vill läsa, må så vara om det bara är redan övertygade feminister? Jag vet inte riktigt. Självklart vill jag att världen ska bli mer feministisk, och ett sätt att uppnå det skulle ju vara att skriva på ett sätt som tilltalar även de som ännu inte börjat tänka i de här banorna.
Men det känns nästan ännu viktigare för mig, i alla fall i min blogg, att skriva exakt det jag tycker, vara så arg som jag faktiskt är och uttrycka min frustration, för att visa andra kvinnor (och män också för den delen) att man får tycka så här, man får uttrycka sig såhär och att vi är många som känner just det här. Jag upplever nämligen ofta att människor säger just det till mig, att de får bränsle till sin egen feministiska (och över huvud taget politiska) utveckling av att läsa mina upprörda inlägg om det ena och det andra. Och att de tar små steg mot att själva också våga säga vad de tycker, sprida den här sortens åsikter och helt enkelt sätta tydligare gränser för vad som är okej och inte i deras vardagliga liv. Och då är min blogg ändå inte särskilt välbesökt, och jag skriver inte heller några världsnyheter som ingen människa tänkt förut, utan det handlar om att en ganska hög procentandel av de som läser det jag skriver hör av sig på olika sätt och hejar på och tackar för det jag skrivit och hur jag uttryckt mig. Och nu var inte tanken att det här skulle bli ett inlägg där jag klappar mig själv på axeln för att jag skriver så bra, utan jag funderar som sagt på vad syftet är med att och hur jag skriver, och vilka jag riktar mig till. Och det är väl det. Att jag hellre dels helt enkelt får ur mig min egen frustration, dels stärker andra som behöver hjälp och kraft att komma igång eller komma vidare i sin feminism, än skriver för att försöka få med vad som i huvudsak är män som inte insett feminismens fördelar. Även om det skulle göra mycket nytta att göra både och. Men jag orkar inte tänka på de här männen. Jag vill tänka på mig, andra kvinnor och hur vi kan göra för att bli starkare i våra liv och åsikter. Männen, de som inte är med på feministtåget än alltså, måste med förr eller senare, men just i min blogg, just nu, får de hänga på som bihang i så fall.