Jaha. Igår var det tydligen fotbollsgala. Jag såg inte den såklart, eftersom jag är totalt ointresserad av denna sport. Men så blev det ju rubriker, och då uppdateras man ju rätt snabbt på ungefär vad som har hänt.
Anders Svensson har spelat många landskamper, så han fick en bil.
Therese Sjögran har också spelat många landskamper, hon fick inte en bil.
Anders Svensson är en kändis som till och med en sportointresserad person som jag vet vem det är, Therese Sjögran har jag aldrig hört talas om. Det säger en del. Och är en av anledningarna till att Anders fick en bil och inte Therese. Fotbollsförbundet säger själva, i efterhand, att Anders fick en bil för att han ska sluta spela fotboll nu, och det ska ju inte Therese. Men Victoria Sandell Svensson, hon fick ingen bil när hon slutade för tre år sedan, trots att hon också hade spelat många landskamper. Anders fick en bil för att han är man, och män räknas mer. Han är en man som spelar i ett landslag som inte är lika framgångsrikt som det som Therese Sjögran spelar i eller Victoria Sandell Svensson spelade i, men det spelar ingen roll, för han är man och han har spelat många matcher och varit duktig. Så han får en bil.
Och i Filippinerna dör folk av en tyfon. Tydligen uppmanades människor under galan att skänka pengar till de som fått sina liv förstörda. MEN HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ??????? GE INTE ANDERS SVENSSON EN BIL DÅ!! SKÄNK BORT PENGARNA ISTÄLLET!!!! Hur jävla dum får man bli?
Jag fattar att inte alla tycker att alla människor är lika mycket värda. Jag fattar att många mansdominerade branscher fortfarande lever kvar i villfarelsen att män är värda mer än kvinnor, och att de agerar därefter. (Ibland tror de att det beror på att ”branschen ser ut så” och att de inte kan ens försöka förändra den, men det är naturligtvis inte sant.) Varför det är såhär fattar jag inte, men jag fattar att det är så. Vad jag däremot inte fattar är hur dessa människor kan leva sina liv helt utan konsekvenstänk? Fattar de inte att även om de inte bryr sig om kvinnor i vare sig arbetslivet eller sportlivet eller livet över huvud taget, så har resten av samhället börjat bry sig och då får man bad press om man gör sånt här? Det borde väl åtminstone vara ett incitament till att starta sitt jämställdhetsarbete? Att folk tycker att man är dum i huvudet om man inte gör det?
Fast, så blir det några rubriker och sen kan de fortsätta som vanligt. Ge männen mer pengar. Skita i kvinnorna. Vara idiotjävlar som varje dag väljer att tycka att kvinnor är mindre värda än män.
Och ja, jag har fått all info till detta inlägg från andra människors krönikor och blogginlägg om det hela, eftersom jag inte kollade på galan själv. Tex här och här kan man läsa de inläggen. Jag hade kunnat bara länka, men så blev jag förbannad och var tvungen att skriva lite själv, trots min okunskap på området.
Jaha. Så nu ska Frankrike ta upp ett lagförslag om att det ska bli straffbart (straffet blir böter) att köpa sex. Jättebra. Eller, inte JÄTTEbra, men bättre än inget iaf. En början, liksom. Något som däremot är JÄTTEsjukt, dåligt och helt jävla vedervärdigt äckligt är att 18 franska kända män då har startat ett upprop mot detta, som de kallar ”Rör inte min hora!”. Jag trodde att det var ett skämt först, nån slags manifestation för att visa hur sjukt det är att man över huvud taget kan köpa människor, men det verkar det inte vara. Det verkar vara sant och något som händer på riktigt.
Världen är fan sjuk. Att 18 män, som hoppas bli fler och säkert kommer bli det också, kampanjar mot detta med de orden, det är barockt. Kampanjar för sin rätt att köpa en annan människa. Köpa sig rätten att våldta henne, vilket jag anser att det är eftersom det inte bygger på frivillighet utan på monetär makt. Köpa en annan människa. Jag kan inte ens tänka på det här, jag blir tokig.
Här kan man läsa om detta. Att de här männen dessutom satsar på att bli 343 st som skriver under och kallar sitt tilltag ”de 343 snuskgrisarnas manifest”, och anspelar på att denna protest är av samma art som ”de 343 slampornas manifest”, som var ett manifest för kvinnors rätt till abort, det är rent jävla vanvett. Vanvett. Människor får inte vara såhär dumma i huvudet, det borde fan vara förbjudet.
Jag har verkligen tänkt på det här med kritik av det jag skriver här på min blogg. Vad jag ska göra med den, och om den spelar någon roll. Och det beror såklart på vilken roll jag vill spela, och vad syftet med inläggen är. Vill jag debattera eller bara säga vad jag tycker? Vill jag övertyga nya människor om att det jag tycker är viktigt och vettigt, eller räcker det att få ur mig mina åsikter, och så får de som vill läsa, må så vara om det bara är redan övertygade feminister? Jag vet inte riktigt. Självklart vill jag att världen ska bli mer feministisk, och ett sätt att uppnå det skulle ju vara att skriva på ett sätt som tilltalar även de som ännu inte börjat tänka i de här banorna.
Men det känns nästan ännu viktigare för mig, i alla fall i min blogg, att skriva exakt det jag tycker, vara så arg som jag faktiskt är och uttrycka min frustration, för att visa andra kvinnor (och män också för den delen) att man får tycka så här, man får uttrycka sig såhär och att vi är många som känner just det här. Jag upplever nämligen ofta att människor säger just det till mig, att de får bränsle till sin egen feministiska (och över huvud taget politiska) utveckling av att läsa mina upprörda inlägg om det ena och det andra. Och att de tar små steg mot att själva också våga säga vad de tycker, sprida den här sortens åsikter och helt enkelt sätta tydligare gränser för vad som är okej och inte i deras vardagliga liv. Och då är min blogg ändå inte särskilt välbesökt, och jag skriver inte heller några världsnyheter som ingen människa tänkt förut, utan det handlar om att en ganska hög procentandel av de som läser det jag skriver hör av sig på olika sätt och hejar på och tackar för det jag skrivit och hur jag uttryckt mig. Och nu var inte tanken att det här skulle bli ett inlägg där jag klappar mig själv på axeln för att jag skriver så bra, utan jag funderar som sagt på vad syftet är med att och hur jag skriver, och vilka jag riktar mig till. Och det är väl det. Att jag hellre dels helt enkelt får ur mig min egen frustration, dels stärker andra som behöver hjälp och kraft att komma igång eller komma vidare i sin feminism, än skriver för att försöka få med vad som i huvudsak är män som inte insett feminismens fördelar. Även om det skulle göra mycket nytta att göra både och. Men jag orkar inte tänka på de här männen. Jag vill tänka på mig, andra kvinnor och hur vi kan göra för att bli starkare i våra liv och åsikter. Männen, de som inte är med på feministtåget än alltså, måste med förr eller senare, men just i min blogg, just nu, får de hänga på som bihang i så fall.
Nyss tänkte jag på hur jag och min kompis Rebecka tog så mycket plats i kvällens gruppumgänge, vi pratade, skämtade och skrattade högst typ hela kvällen. Jag tänkte på det lite och undrade vad de andra som var där kanske tyckte. Sen tänkte jag på alla gånger i mitt liv som jag befunnit mig i sociala sammanhang där män och killar tagit all plats som funnits, och slutade således tänka på om nån tänkt nåt om mig och Rebecka. Vi måste fostra om oss själva eftersom samhället misslyckats. Och sluta be om ursäkt, om det så bara varit inför oss själva. Vi får ta plats och skämta mest och vara roligast i ett gäng. Vi får det.
Det finns en diskrepans i samhället som behöver överbryggas snarast möjligt. Den ligger mellan kvinnor som vägrar bli behandlade som en andra klassens medborgare längre, och män som ännu inte begripit att dessa kvinnor menar allvar och därför fortsätter i gamla hjulspår.
Vi ser det om och om igen, kanske allra tydligast i rättsväsendet, eftersom det faktum att det systemet förväntas bygga på just rättvisa gör det så mycket tydligare när det inte är rättvist utan människor särbehandlas på grund av sin könstillhörighet.
Det blir vanligare och vanligare att kvinnor som utsätts för någon form av sexuell kränkning eller övergrepp anmäler. Det är bra. Det är fantastiskt, för det tyder på att i åtminstone vissa delar av samhället så håller stigmatiseringen och skamkänslan som genom historien medföljt offer för sådana här brott på att förändras.
Men så har vi den här diskrepansen. Och nu generaliserar jag hej vilt och antar saker och följer med mina fördomar. Fördomarna att det är i huvudsak män som dömer i de sexualbrottsmål som tar sig så långt som till domstol. Generaliseringarna och fördomarna bygger dock på statistik så jag tänker låta mig själv hållas. För här är den. Diskrepansen.
Männen som dömer i domstolarna och som ännu inte begripit att vi kvinnor inte accepterar särbehandling på grund av våra kön längre. Som tror att de får döma utifrån det faktum att förövaren var en man och offret en kvinna och att det då får påverka domen. Som tror att kvinnor får skylla sig själva när de exempelvis tidigare i sina liv varit aktiva sexuella varelser. Eller som tror att andra kvinnors sexuella preferenser och val även kan tillåtas användas som tolkningsmaterial i den dom de nu har framför sig. Här är diskrepansen i samhället, för de här männen sitter på makt och vägrar släppa gamla tankemönster och hjulspår, samtidigt som vi är många som gått vidare i samhällsutvecklingen och förstått att även kvinnor är människor och att en människa förtjänar att behandlas som en sådan när hon anmält ett brott.
Jag tror verkligen, verkligen att vi behöver en samtyckeslagstiftning. Men jag tror också att vi behöver antingen utbilda eller byta ut de män (ok, jag trycker in ett ”och kvinnor” här) som dömer i dessa mål, för det blir alltmer tydligt att det kryllar av kvinnohatare där, och så kan vi ju inte ha det. Det förstår ni väl? Vi kan inte ha människohatare som dömer i mål som gäller människor. Så enkelt är det.
Och här har ni artikeln som tände gnistan till just det här inlägget. En kort sammanfattning för dig som inte klickar: hon har anmält, han har erkänt, hovrätten sänker straffet för att många andra människor gör såhär när de har sex.
Fan ta er, era jävla svin.
Jag säger som Gudrun:
”Det är ett gigantiskt säkerhetspolitiskt problem som inget politiskt parti tar upp på ett riktigt sätt.”
Igår hade jag spelning. Det var en härlig tillställning, med en i princip fullsatt lokal, fin stämning och jag körde solo med guran, vilket jag var nervig för innan, men det gick ändå rätt så bra. Jag är ju inte, och kommer kanske aldrig heller bli, någon gitarrvirtuos, men jag känner mig ändå nöjd. Framför allt känner jag mig nöjd med att jag och publiken hade så trevligt tillsammans!
Men någonting som jag tycker är svårt, det är att prata om politik och politiska värden på scenen. Jag tycker att det är viktigt att försöka göra det, eftersom det är sällan man har en skara människor som lyssnar på det sättet, och nu när det finns så mycket att kämpa för (och mot) och fler och fler uttrycker t.ex rasistiska och homofoba åsikter världen över, så måste man ta sina chanser när man har dem. Men det är som sagt svårt. Kanske för att det blir mera envägskommunikation, och politiska samtal behöver vara just det, samtal och inte monologer, eller kanske för att jag vet att ställen jag spelar på och sammanhang jag rör mig i sällan besöks av människor med åsikter tvärt emot mina, utan det blir mest att jag säger något och alla som är där håller med.
Men jag tänker att jag ändå måste fortsätta. Kanske hitta fler arenor i mitt liv för att uttrycka mina politiska åsikter, men ändå fortsätta på mina spelningar. Så att det åtminstone alltid är tydligt vad jag tycker. Jag vill inte att någon, någonsin ska kunna undra vad Erika egentligen tyckte om rasism, feminism, allas lika värde och rättigheter eller någonting annat som är så viktigt för mig. Det måste vara tydligt, jag känner det så starkt. Jag kan inte dö som en sådan människa som inte åtminstone försökte. Så jag kanske får försöka hitta nya sätt att säga det på, så att det känns lättare och bättre. Eller försöka ännu lite mera med det svåraste jag vet; skriva sånger med politiska budskap. Så skulle det bakas in i själva mig, och inte behöva sägas mellan låtarna.
Den som lever (och kommer på framtida spelningar) får se.