Man kanske borde fokusera på en sak i taget, och i så fall skulle det ju just nu vara att ”Din” ska spelas i radio imorgon förmiddag. Men så fick jag ett mail ifrån en kvinna som mist sin sambo och sina barns pappa för några år sedan, och som ville berätta att mina ord i ”Nangijala” hjälpt henne och beskrivit exakt det hon känt och fortfarande känner. Och det är ju större än radiotid på nåt sätt. Eller i alla fall varmare. Tack fina människa för att du berättade det här för mig.
Tänk om du inte hade dött. Jag vet att det är en så vemodig tanke, för den kan ju aldrig ta slut eller få nån slags riktning. Men jag tänker den ändå. Tänk om.
Du hade varit med när jag släppte min skiva.
Du hade varit så stolt över Ellinor, som är så begåvad att det nästan gör ont att se henne på scenen.
Du hade sagt nåt i stil med ”jag fattar inte hur man kan rita så det ser ut exakt som i verkligheten” när du såg Elins teckningar.
Du hade gett oss tre råd när vi inte riktigt vet vart vi ska i livet.
Du hade gett mig böcker som du läst ut, för att du tyckte att jag också skulle läsa dem.
Du hade älskat Saga och Elsa så mycket att det inte går att skriva ner. De är så fina mamma. Så fantastiskt fina.
Du hade kunnat hälsa på mig i Turkiet och bli brun som en pepparkaka.
Du hade varit med på min 30-årsfest förra året och du hade blivit så glad över att jag har så många underbara vänner.
Du hade gråtit på det bröllop jag hoppas att jag ska få ha nån dag.
Du hade bara funnits. Precis som vilken mamma som helst.
Älskade mamma, jag saknar dig.
Åh, nu kom sorgen över att mamma aldrig kommer få uppleva mina barn över mig. Världens bästa momma, och hon får inte vara med.
Idag har jag suttit vid mitt köksbord och blundat med nån stilla liten tår på kinden och känt hur min mammas hand kändes i min då när hon var så liten och sjuk. Sett den framför mig, hur tunn och trött den var, och sett var pigmentfläckarna satt. Jag har känt hur sval hennes hud var, och len. Så len och mjuk. Och jag har känt hur hon klämde så svagt och så litet om min hand när hon såg hur ledsen jag var över att hon var sjuk och snart skulle försvinna från mig.
Mamma. Det är lättare nu men du fattas mig. Varje dag.