Livet Archive - anjaerika
Arkivet


2023/ 11/ 15

Hörrni, jag tog steget! Jag har så länge velat vidareutbilda mig inom stress, stresshantering, att se livet från den ljusa sidan, att lära andra att hjälpa sig själva, ja ni fattar. Nåt form av holistiskt levnadssätt där kraften att förändra tillvaron finns inom en själv.

Jag har känt att jag har liksom nåt slags hemligt recept inom mig som jag tror att andra skulle må bra av att få reda på, men jag har inte vetat hur jag ska förmedla det, eller var jag ska börja. Men nu, så har jag hittat en kurs som jag tror kommer hjälpa mig att formulera vad det är jag vill lära ut, få mer på fötterna kring stresshantering och att hjälpa sig själv, och såklart också, få en diplomering på att jag faktiskt kan nånting, och inte bara har suttit och tänk på min kammare och kommit fram till hur jag tycker att folk ska leva.

Så, just nu går jag en utbildning till Stresscoach, som också innefattar kunskaper i livsstilscoachande, alltså ett helhetstänk kring människors hela tillvaro och inte bara stress. Jag tror verkligen att detta kommer vara helt rätt för mig, och vill säga till er alla (hehe, ni 4 som läser min blogg numera eftersom den var 100% död i några år) att så fort jag är klar med min utbildning, så kan ni komma springande till mig med era stressrelaterade problem och funderingar, så ska vi lösa dem tillsammans!

Och ja – jag har en hel del issues med yrkestiteln coach, pga alla tusentals coacher som finns på sociala medier som man inte vet om de är bra/dåliga/påhittade osv, men nu heter utbildningen såhär, och jag hoppas både kunna acceptera titeln så småningom men kanske också formulera min egen titel om ordet coach inte skulle landa i mig. Det jag vill är i alla fall att vägleda människor till lyckligare liv, mer inre frid och den där fasta, orubbliga tron som jag själv har, att allt, precis allt, kommer ordna sig och bli precis som det ska.

2023/ 11/ 13

Jag fick en fråga om mina låttexter, framför allt de som är med i min föreställning Istället för Bahamas. Och jag tänkte att istället för att maila dem till en person, så skriver jag ut dem här, för genom åren har det kommit lite frågor då och då, så nu samlar jag dem här! Det här är alltså inte alla låtar jag släppt, utan de som finns med i föreställningen. Jag lägger gärna ut fler texter vid behov.

Kom ihåg att respektera upphovsrätten om du använder texterna på något sätt, oavsett om du läser dem för andra, sjunger dem eller skriver dem i text någonstans. Ange Anja Erika Svensson som upphovsperson, och om du har möjlighet får du hemskt gärna skicka en kopia eller länk till mig på det du använder texten till. Texterna får aldrig användas i syfte att nedvärdera eller kränka människor, är du osäker på om det skulle vara ok med mig att använda dem i ett sammanhang, fråga först.

Låtarna kommer i den ordning de spelas i föreställningen. En föreställning som jag för övrigt gärna spelar igen och igen, läs mer under fliken Föreställningar, och boka mig! Hör av dig till kontakt@anjaerika.se för mer info.

Elsas sång

Aldrig trodde jag att mitt hjärta kunde dela sig i två

Och inte visste jag att nåt så litet är det största man kan få

Men jag vill säga dig att inget större litet under kan ha skett

Och jag vill få berätta att hur liten du än är så har du gett mig

Ett hjärta som är dubbelt så stort, och helt plötsligt slår det dubbelt så fort

för din skull och för allt som du kan bli

Som om inget hänt, som om världen inte fanns innan du kom

flyttade du in i hem och hjärtan, och livet började om

Och ingen bättre början på nåt nytt kunde jag nånsin tänka mig

Och ingen bättre fortsättning på livet än att lära känna dig

I din litenhet blir allting så stort, tiden stannar men går ändå för fort

för din skull och för allt som du kan bli 

Och om mitt hjärta nu har gått itu, slår dubbla slag och tiden helt tar slut

Så vill jag bara kunna vara här hos dig livet ut

För aldrig trodde jag att mitt hjärta kunde dela sig i två

Och inte visste jag att nåt så litet är det största man kan få

Men jag vill säga dig att inget större litet under kan ha skett

Och jag vill få berätta att hur liten du än är så har du gett mig

Ett hjärta som är dubbelt så stort, och helt plötsligt slår det dubbelt så fort

för din skull och för allt som du ska bli

 

Till döden

Är du en tillfällighet, en otursamhet, 

någonting som ingen vet nånting om?

Eller är du en lag, eller ett lagförslag

 med rösträtt, veto och makt när sista ordet är sagt?

Eller är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå, 

då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå?

Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?

Är du en början, ett slut, vägen fram eller ut, 

kan jag bygga en tro på ett löfte om ro?

Eller finns det ett hopp i att tanke och kropp 

skiljs och möts aldrig mer hur vi än bönar och ber?

Kanske är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå, 

då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå.

Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?

Kommer du som svar på böner eller är det upp till den

som längtar sig från livet att hitta hem igen?

Kan jag be om att få slippa när du kommer hit till mig

eller har du valt den tid och plats då jag ska följa dig?

Är du en tillfällighet, en otursamhet, 

någonting som ingen vet nånting om?

Eller är du en lag, eller ett lagförslag 

med rösträtt, veto och makt när sista ordet är sagt?

Är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå, 

då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå?

Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?

 

Din

Tänk om jag vore en liten sten, du kunde hitta mig och jag var så len

Du kunde stoppa mig i fickan din och jag skulle med dina ord få kallas min

Din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig

Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha

allt man kan önska sig i denna värld

Och tänk om jag vore ett litet djur, du skulle tycka att jag var söt med lite tur

Jag kunde bo hos dig, älska dig ömt och att jag var ett djur hade du snart glömt

För din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig

Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha

allt man kan önska sig i denna värld

Jag ger mig ut på färd emot dig

För tänk om jag vore nåt du vill ha, du kan få önska dig, vad som helst går nog bra

För allting är bättre än som det är nu, det enda jag önskar mig i mitt liv det är du

Din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig

Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha

allt man kan önska sig i denna värld

Jag ger mig ut på färd emot dig, snälla säg att du vill färdas med mig

Ja min vill du vara min, snälla bara en liten stund så att jag kan somna ikväll

Min vill du vara min snälla bara en liten stund, sen går jag, jag lovar att jag ska vara snäll

Annars slutar nog min färd här ikväll, jag dör nu utan det som är du

 

Karin

Kom alla dagar du glömt att du haft, kom alla minnen, kom kraft

Kom lilla Karin, kom in, kom förbi, jag har ett hår du kan gömma dig i

Och jag har en säng du får hoppa i och jag har små leksaker 

som bara stått och väntat och längtat efter att få bli 

det finaste nån liten unge har fått

Kom om du tror att du längtar till nåt du aldrig haft men förstått

ska finnas, ska fås utan villkor och krav, ja nånting du kan växa av

För jag har en vägg du får måla på, jag har ett rum du kan göra till ditt

och jag har små sockiplast som du kan få så springet i benen får härja helt fritt

Kom lilla Karin ja kom när du kan, du blir en saga som är sann

Kom utan varning och utan logik, smyg tyst som natten eller gapa och skrik

För här finns det öron som helst av allt vill få lyssna när du sjunger falskt i en kör

ja här finns det trygghet du kan ty dig till, som aldrig ska lämna dig vad du än gör

Ja jag har en säng du får hoppa i och jag har små leksaker som bara stått 

och väntat och längtat efter att få bli det finaste nån liten unge har fått

Och jag har en vägg du får måla på, jag har ett rum du kan göra till ditt

och jag har små sockiplast som du kan få så springet i benen får härja helt fritt

 

Uppåt framåt

Jag vill uppåt, framåt, för inte mot,

jag vill ha dagen komplett när du kittlar min fot

en slags nöjdhet i blandning med full fart och vind,

men där målet får vara din hand mot min kind

Utan krångel och ångest men med tankar på flykt,

där vår ångande framfart blir det som är tryggt

Utan skoskav och magsår, försvinn och förlåt,

men med morgnar där mitt skratt fylls i av din gråt

Jag vill uppåt, framåt, lätt inte tungt,

där kristidshantering kan va ta det lugnt

och där drömmar får blandas med kall verklighet

men var gränsen går är det bara vi som vet

Vi har krångel och ångest med sinnen på drift,

våra hjärtan och hjärnor får jobba i skift

Vi har skoskav och magsår, försvinn och förlåt,

vi har morgnar när ditt skratt tystas av min gråt

Jag vill uppåt, framåt, mjukt inte hårt,

vill ha ditt liv intill mitt när allting känns svårt

och få blunda och glömma allt för en sekund,

sen bli omhållen utan att sova en blund

För mitt krångel, min ångest får vila hos dig,

och ditt vemod kan lägga sig här bredvid mig

och ditt skoskav och magsår kan du lämna här

bland försvinn och förlåt, jag vill ha allt du är

 

Bilen

En söndrig bil i diket en bit bort vill vittna om ett liv som blev för kort

att många mil fanns kvar att åka än, om han inte kört

En trasig kvinna nånstans hemmavid håller benhårt i sin storhetstid

då hon var vacker, oförstörd och ren, innan han kom

En flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

En liten ruta i min tidning sen, två döda, överlevde gjorde en

men om kvinnan hemmavid som fick hans skuld, inte ett ord

En flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

Att nånting fattas här kan alla se, garaget gapar tomt, det gör han med

som svär sig fri ifrån all skuld och skam, ifrån sitt liv

För en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

En baklykta står visst och blinkar än, fast bilskrället är dött för länge sen

en varning till den som passerar här, nåt är förstört

För en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

Nej en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn

ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek

 

Som på låtsas

Som på låtsas fast på riktigt, säg det fort fast det är viktigt

lek på allvar, skynda långsamt och säg bara sånt som är sant

Våga hoppas på nåt verkligt fastän det kan tyckas märkligt 

när allt vi har är förgängligt eller hopplöst otillgängligt

Så kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd

Det du ger till mig är sanning, en hel värld satt i förvandling

för att du har vågat hoppas, aldrig låtit tanken stoppas

Och att du ser mig för den jag är och har mod att hålla mig kär 

gör dig större än allt annat, du finns kvar när världen stannat

Så kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd    

För vad skulle jag se, vad fanns det att ge 

om du inte fanns i mig någonstans

Så som på låtsas fast på riktigt, säg det fort för det är viktigt

vi leker allvar, skyndar långsamt och säger bara sånt som är sant

Kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd

Kom tätt intill, säg vad du vill

en dag utan dig i min värld är inte mödan värd

 

Nangijala

Till barnen säger vi att du har åkt till Nangijala

till mig själv har jag svårt att hitta ord

Jag saknar dig så mycket att det spelar ingen roll

var du är, du är bara inte här

Och till grannen nickar jag om att det går en dag i sänder

fastän ingenting egentligen går alls

Du fattas mig så mycket att jag inte alltid minns

vad jag har, nu när inte du är kvar

Men till dig finns det ingenting som jag behöver säga

ingenting som du inte redan vet

För jag bär dig i det innersta av rummen i mig själv

det du byggt, det som är vårt och tryggt

Ja till barnen säger vi att du har åkt till Nangijala

och nu säger jag det också till mig själv

För jag älskar dig så mycket att det spelar ingen roll

var du är, du är ändå alltid här

Jag älskar dig så mycket att det spelar ingen roll

var du är, du är ändå alltid här

 

Bahamas!

Du! Vi åker till Bahamas! Vi lämnar allt vi har och bara drar

Vi två behöver gå bananas, få sol och billig sprit där i nån bar

För det där med att jag skulle bli rik och berömd och sen ta med dig dit

Ja jag vet, det har gått sådär, men nu gör vi såhär

Vi drar! Vi åker till Bahamas, det sägs ju vara himmelriket självt

Vi blir som två Dalai Lamas, varandras mera avslappnade hälft

För jag vet att vi har mycket här, våra liv och ansvar, jobb och sådär

Men jag lovar, allt det finns kvar, vi tar steget, vi far!

Vi drar! Vi drar!

Nu! Vi gör det vi har drömt om, jag lovar det är värt varenda spänn

För snart så kommer vi ha glömt dom, de där pengarna vi sparade till sen

För vem vet när du och jag får en chans att bara dra iväg någonstans

Som vi vill, en gång till, bara vi, ja vem vet hur det blir

Så vi drar dit solen alltid skiner och stränderna ser påhittade ut

Det hjälper mer än mediciner att se världens ände innan man tar slut

För det där med att jag skulle bli rik och berömd och sen ta med dig dit

Ja jag vet, det har gått sådär men nu gör vi såhär

Vi drar! Vi drar! Vi drar! Vi drar!

 

2023/ 10/ 31

Igår förmiddag kände jag mig ensam, liten och uppgiven. Nyheterna om Palestina och Israel och om hur människor lider bara överväldigade mig och jag kände inte att det fanns någonting jag kunde göra. Så jag bloggade lite, lite om det, delade det, och fick hjärtan, ord om att andra kände igen sig, och en uppmuntran om att vi som vill ha fred på jorden aldrig får sluta kämpa. Och så vips, så var jag inte ensam. Eller alls lika uppgiven. Och det är så himla enkelt, men ibland väldigt svårt att komma ihåg, att vi bara måste sträcka ut handen till andra människor. I alla situationer vi befinner oss i, kan vi sträcka ut en hand till någon annan, och skapa lite kontakt. Jag vet att vi inte är närmare lösningen på en enda världskonflikt genom att jag känner mig mindre ensam, men om jag zoomar ut lite från min egen känsla, så jo, lite lite lite lite närmare är vi ändå. För om vi som vill ha FRED PÅ JORDEN vägrar låta oss slås ned och tystas av de som vill ha krig på jorden, så kommer vi kunna stå tillsammans till slut, och vara med och bidra till freden. Och jag vet att det är svårt, så otroligt svårt, och kanske kommer jag under min livstid aldrig få uppleva att det är fred på alla platser på jorden samtidigt, men jag kan inte sluta hoppas, tro och kämpa för att det ska bli så. För det finns liksom ingen annan väg? Att skapa fred är ju det enda alternativet.

Ett peacetecken känns liksom fånigt. Men kanske är det inte så fånigt ändå, att bara visa med handen att man önskar sig fred.

Annat i kategorin: Antirasism, Döden, Jag vet vem du är, Kärlek, Livet, Politik, Samhälle

Kommenterer:
2021/ 03/ 06

Idag har jag levt i tio år utan en levande mamma. Jag tänkte först skriva ”utan mamma” men det stämmer ju inte. Hon är med mig, hon finns hos mig, men hon lever inte längre. Det är så underligt. Döden är så otroligt underlig. Att man finns, sen finns man inte. Hur kan min mamma, som var och är en så stor del av mitt liv, inte finnas längre? Inte vara här på jorden och odla sina blommor, skratta sitt varma, mjuka skratt, ringa för att höra hur jag har det och bara.. ja, finnas? Jag fattar det inte, samtidigt som det är helt uppenbart. Tydligt i hela min tillvaro. Det har gått tio år. Tio år, och jag har vant mig. Ofrivilligt. Jag har ofrivilligt vant mig vid att inte ha henne här, vid att ha ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, i min innersta kärna. Jag har vant mig och förstått med hela den människan jag är, att tiden inte läker alla sår. Det blir inte bättre, för det finns inget att bli bättre ifrån, det finns ingen väg tillbaka, eller framåt. Mamma är och förblir död och det kommer för evigt göra ont i mig att det är så.

Jag läser de här orden och ser att det kan tolkas som att jag är konstant ledsen och att livet är nattsvart. Så är det inte, verkligen inte. Mitt liv har inte varit nattsvart en enda dag sen mamma dog, för är det något hennes alldeles för tidiga död lärde mig, in i märgen lärde mig sådär så att jag vet det för evigt och med hela mig själv, så är det att livet är kort och till för att levas. Jag skrattar högt och känner lycka ut i tårna och fingerspetsarna. Jag tar vara på små stunder av obeskrivlig lycka när mina barn ler mot mig, dansar, lär sig spela munspel eller säger ”jag älskar dig”. Jag tittar på mitt liv med min sambo, våra barn och vårt blåa hus utifrån och undrar hur jag kunde bli så lyckligt lottad att jag fick precis allt jag vill ha. Ja, inte precis exakt allt, för jag har inte min mamma kvar, och det skulle jag gett nästan vad som helst för att få ha, men sånt är livet för mig och det går inte ändra på. Och det är den största sorgen jag upplevt hittills i mitt liv. Jag kommer sakna henne varje dag så länge jag lever, och att det gått tio år idag, sen jag ringde Tobbe och sa ”jag tror att min mamma kommer dö idag”, det är obegripligt och samtidigt väldigt påtagligt och verkligt.

Tack för de 29 åren jag fick ha dig levande med mig mamma. Du är med mig på vårt egna sätt varje dag, men åh vad jag saknar att kunna ringa dig, träffa dig, krama dig och skratta med dig. Hålet efter dig här i mitt liv är stort och tomt.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Familj, Istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Sorg

Kommenterer:
2020/ 11/ 02

Hur många sorger ska vi genomleva innan vi hittar in till kärnan där vår livskraft finns? Hur många paniksituationer ska komma och gå där vi lovar oss själva och andra att verkligen börja leva nu, för sen är det slut? Hur många nya saker till ska vi köpa? Hur många bråk ska vi ha om saker som egentligen inte spelar roll?

Vi människor verkar oförmögna att se vad det är som verkligen är våra liv, innan de är slut. När vår tid är räknad och våra timglas tickar ner mot 3-2-1 sandkorn kvar, så står vi där och skriker att vi måste leva, vi måste ta vara på, vi måste stanna upp och se det som är viktigt. Men när tiden är vår, när vi har allt för våra fötter och bara kan njuta, vara i det och delta i våra egna liv, då springer vi omkring och stressar. Hetsar. Tittar åt fel håll. Väljer de små striderna. Jag också.

Men jag vill inte. Jag vill njuta av min 1,5-årings lockar i nacken även om det ligger tvätt i hela huset. Jag vill höra min 5-åring resonera om Iron Maiden och Pokémon, om gitarrsolon och poäng, för att det är det han tänker på nu. Även om det inte blir ett enda löv krattat i höst. Jag vill se min kille i ögonen och påminnas om varför vi valde varandra och det här livet, även om vi knappt hinner ses just nu för att vi har två barn, ett hus, några olika jobb och sen en pandemi på det. Eller just det, just pandemin kanske faktiskt kommer göra att vi kommer hinna ses nu. Är det silverkanten som kommer för oss, precis mitt i allt detta tro? Jag vet inte. Men jag vill inte hetsa om ovidkommande saker längre. Jag vill inte läsa inlägg på facebook av en bekant som fått obotlig cancer och då återigen påminnas om ”Just det! Det är ju nu livet pågår!” Jag vill känna det varje dag. Leva det. Vara i det. Levalevaleva.

Ps. Ja, den här hemsidan verkar ha vaknat till liv igen just idag. Vem vet hur länge det håller i sig, men just idag ville jag skriva just här. <3 Ds.

Annat i kategorin: Barn, Cancer, Döden, Facebook, Familj, Kärlek, Livet

Kommenterer:
2018/ 03/ 26

Kära ni! Kom till Pustervik i Göteborg på fredag den 30 mars! Musiker Mot Rasism firar 5 år som organisation, och jag har fått den stora äran att spela!! Det kommer bli massa grym musik, bl.a Bo Sundström, Jenny Almsenius, Kristina Issa och många fler! Och så jag!! Så kom dit, betala 120 spänn, få massa bra musik och stötta Refugees Welcome, alla intäkter går till dem. Tjo!

2017/ 11/ 02

Hörrni, det närmar sig kampanjsläpp för JAG VET VEM DU ÄR, och jag är peppad, nervös, taggad, spänd och lite, lite stressad heeeeela tiden. Det är så mycket att göra, och så många saker att ta hänsyn till att jag snart bara kan hoppas på att jag tänkt allt och lyckas jonglera alla bollarna på en och samma gång. Och. Jag hoppas ju så otroligt innerligt att fler ska tycka som jag om det här, vilja vara med och hoppa på det här tåget som jag nu drar igång. Mer info kommer nästa vecka, så länge kommer lite bilder från en del av fotograferingen förra veckan, då tog vi omslagsbilder och filmade kampanjfilmen. Snart smäller det hörrni. Ojojoj.  jag vet vem du är foto 3 jag vet vem du är foto 2 jag vet vem du är foto

2017/ 10/ 16

Hallåja! Kära nån vad mycket jag har att göra, och kära nån vad lite tid jag har. Eller alltså, jag har ju TID i mitt liv, men jag vill ju, och behöver också, lägga den tiden på en del annat. Tex jobbar jag ju tre dagar i veckan som musikpedagog, vilket ju alltså tar de tre dagarna i anspråk. Sen har jag ju en familj och vi försöker ju ses och hänga och ha det gött då och då också. Så tiden för mitt projekt, att få ut Jag vet vem du är, och att göra hela själva kampanjen, den har varit lite knapp den senaste veckan. Måndag-tisdag fick jag jättemycket gjort, resten har jag fått hitta småsnuttar av tid till att göra. Men, det kommer bli bra, jag ska bara ha lite gammal hederlig tilltro till att allt kommer lösa sig, så gör det det. (Tilltro + hårt arbete är oftast receptet på framgång, så att säga)

2017/ 10/ 10

Alltså, jag blir så innerligt tacksam över människor som tycker om det jag gör, håller med mig i det jag tycker, och som dessutom tar sig tiden att berätta det för mig OCH vill hjälpa mig på de sätt de kan för att jag ska nå ut längre med min musik. Det är liksom jackpot på alla punkter. Tänk att ni finns, ni som gör detta, gillar mig och min musik och som också vill se en öppnare, friare värld. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. TACK!

IMG_6696

 

 

2017/ 08/ 11

Måste du vara så arg? Det här är en av de vanligaste frågorna jag och andra kvinnor med mig får när vi ondgör oss över patriarkatet och kapitalismens makt över allas vår vardag. Måste du vara så arg? Många fler (män) skulle lyssna på dig om du lugnade ner dig lite. Man kommer ingen vart med ilska och hat, du måste resonera. Okej. För det första, så ja, jag är arg. För det andra, jag resonerar, det är du som inte lyssnar.

Men ja, jag är arg. Jag är arg över att jag lever i ett samhälle som konstant nedvärderar mina egenskaper för att jag är kvinna, som tvingar mig att vidta åtgärder i mitt vardagsliv för att undvika hot om våld och våldtäkt, som fortfarande år 2017 kan fria en våldtäktsåtalad man för att han säger att han sov när han hade sex med (våldtog) kvinnan i fråga och därför inte kan hållas ansvarig för det han gjort. Jag är arg över att vårt samhälle styrs av kapitalismen och bäddar för de rika så till den milda grad att somliga tycker att det är en bättre idé att genomföra fler oanmälda kontroller hos människor som fått försörjningsstöd, alltså en av samhällets svagaste grupper, än att städa upp bland våra skatteregler så att de som smiter från miljontals skattekronor varje år tvingas betala för sig. Jag är arg över att (enligt de senaste opinionsundersökningarna) 16% av befolkningen håller med SD om att människor är olika mycket värda beroende på var de är födda och vilken kultur de växt upp med, och tror att de skulle göra det bästa jobbet vad gäller att styra vårt land. Jag ÄR arg. Jag är arg och min ilska är berättigad. Den är en reaktion på en situation jag befinner mig i. En situation jag vill förändra. Men, bara för att jag är upprörd över situationen OCH är kvinna, så ser du och samhället bara min ilska. Mina argument ogiltigförklaras, eller uppfattas inte alls, min hela personlighet tillskrivs hysteriska drag och jag kallas manshatande feminazi. Jag jämförs alltså med en NAZIST för att jag uttrycker ilska. Tänk på det. Fattar du hur bisarrt det är? När sa nån (live eller online) senast åt Jonas Sjöstedt att han måste lugna ner sig, sluta vara så arg hela tiden, trots att han ständigt kräver samhällsförändringar och är arg på de som styr landet just nu? När fick Jan Björklund kommentarer på sin Facebook om att han behöver argumentera bättre och sluta skrika? Nej, de får inte sådana kommentarer, för när män är arga eller upprörda anses de, av både män och kvinnor, argumentera, vara sakliga och komma med synpunkter. Medan när kvinnor gör samma sak anklagas vi för osaklighet, hysteri och för att vara för känslosamma. Och detta alldeles oavsett hur känslosamma vi faktiskt är. Men, om vi nu skulle vara känslosamma, låt oss då vara det. Låt oss känna orättvisan i att vår plats i samhället är som lägre stående, låt oss uppröras över att vi går med nyckelknippan i ena handen och telefonen i den andra när vi går hem efter kl. 21 på kvällen, och om någon skulle förgripa sig på oss, får frågor om vad vi hade på oss och hur vi betedde oss. Låt oss bli arga och starta internetrevolutioner när vi som feminister har påtalat saker i åratal, men så fort en man kommer och säger samma sak (ofta med hälften av analysen) så applåderas det och får mediaplats. Skulle inte du vara upprörd? Skulle inte du till slut tappa fattningen om hela samhällssystemet konstant arbetade för att en annan grupp än den du tillhör skulle få förmåner, förtur och tas på allvar, men det hemliggjordes bakom rökridåer och normalisering så att det var stört omöjligt att förändra? Så ja, jag är arg. Och trots det argumenterar jag för min sak, dag ut och dag in. Trots att många vägrar lyssna och viftar bort mig och min ilska. Och, den stora frågan är väl varför DU inte är arg? Varför säger du till mig att lugna ner mig? Varför står du inte med mig och står upp för mänskliga rättigheter och kräver att samhället förändras så att det blir värdigt för alla att leva i, oavsett kön, härkomst, kultur, ålder eller klasstillhörighet? Hur kan du INTE vara arg? Om du också vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda, och ser dig omkring i det vi lever i idag, hur kan du inte vara arg?

Ps. När kvinnor blir arga höjer vi i regel rösten, säger ifrån och påtalar problem. När män blir arga leder det långt mycket oftare till våld, död och krig, både på det personliga och på det strukturella planet. Tänk på det nästa gång ni anklagar kvinnor för att vara oresonliga i sin ilska. Ds.

Ps 2. Jag är medveten om att denna text är starkt cisnormativ, men utgår ifrån min egen verklighet och då blir det så. Mycket av det jag tycker gäller givetvis även andra marginaliserade, förtryckta och utsatta grupper. Ds.