Döden Archive - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2016/ 12/ 12

Min lillasyster Ellinor är ju en stjärna. Eller, en blivande stjärna för att vara exakt, för hon har fram tills nu utbildat sig och inte hunnit bli själva stjärnan så att folk vet om det i alla fall, utan hon är det mer i det tysta än så länge. Men likväl så är hon ju en stjärna. Helt fantastisk på scenen, närvarande, äkta och sann. Hon sjunger magiskt fint och man vill aldrig att hon ska sluta. Jag skriver man, för att jag gissar att alla känner såhär, men det vet jag ju inte till 100% såklart. Jag är ju partisk, det fattar jag, men jag tror verkligen att hon har något som man ser även om man inte är hennes syster. Hon är så himla, himla fin på scenen. Idag fick jag en sån påminnelse från fejjan att det är ett år sedan jag var och såg en produktion på Balettakademien där hon var med. Och jag minns hur stolt jag var över henne, och hur jag grät så fort hon sjöng. Och så minns jag ju också vemodet som jag alltid känner när jag ser henne på scen. Allt är fantastiskt, hon är fantastisk, och mamma och pappa kommer aldrig få se det. De missar hela hennes karriär, alla roller hon kommer få göra, alla sånger hon ska sjunga, alla shower hon kommer vara med i. De är ju med, såklart, men här, i verkligheten. Där är de inte, och där kan de aldrig heller köpa premiärblommor till henne, skicka kort eller komma och se henne. Krama henne och vara omåttligt stolta och låta henne få veta det. Ellinor kommer göra så många fantastiska saker på scen, och det gör mig så stolt och samtidigt så ledsen för både hennes och mammas och pappas skull, att de inte får vara med. Ellinor, jag vet att det aldrig blir samma sak, men jag ska alltid försöka finnas där så att tomheten över att mamma och pappa inte är det, inte blir fullt lika stor. Och så ska jag skryta sådär som bara föräldrar egentligen får göra. Jag älskar dig, och du är bäst i världen.

11049572_10153280020286636_4220535335098890256_o

2016/ 04/ 25

När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

2015/ 09/ 02

Min bebis har feber. Han har haft feber i två dygn nu och är hängig och ledsen och vill mest sova och/eller vara i famnen. Vi var på barnakuten igår kväll för säkerhets skull men det är inget fel på honom. Han har bara feber och är förkyld. Och ändå gråter jag då och då med honom för att jag tycker så synd om honom. Han är så liten och vet inte varför hans kropp gör ont, varför det bara inte känns bra och varför han vill gråta hela tiden. Han är så liten, vet ingenting. Och jag gråter med honom i vår hyresrätt i västra Göteborg där vi sitter i vår soffa tillsammans. Där vi har rent vatten, som jag ändå kokar för säkerhets skull så att han inte ska få i sig bakterier. Där vi har alla smärtstillande och mediciner hans lilla kropp kan tänkas behöva, i exakt rätt dos för att de ska hjälpa och inte förstöra honom. Där vi har filtar om han fryser, kan vädra om det blir för varmt. Där vi kan sitta, helt trygga i förvissningen om att han kommer bli bra och kry om några dagar, en läkare och två sköterskor undersökte honom igår och han är helt enkelt bara lite förkyld. Och jag tänker på hur ofattbart bra vi har det här i vårt hem. Vi har allt. Allt, allt, allt har vi. Jag gråter med min bebis i hans feberledsenhet och gråter samtidigt med alla de mödrar, fäder och barn som samtidigt gråter i båtar på Medelhavet, vid taggtråd vid en landgräns, vid stränder i Grekland där bara halva deras familj steg i land för att den andra halvan inte klarade resan. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Du. Jag. Våra barn. Om vi fötts på en annan plats hade vi kanske flytt för våra liv just nu, och hoppats på att människor som hade det bättre än vi skulle öppna sina hjärtan, länder och hem.

 

Alla måste tänka på det. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Det skulle kunna vara din dotter som drunknade på havet, din son som svälte ihjäl längs vägen, din mamma som kvävdes i en lastbil. Om det känns främmande att hjälpa, att öppna våra påhittade landsgränser och hjälpa fler, så måste alla tänka att alla dessa människor är just det. Människor. Som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll hur svårt det kan tänkas bli att organisera, integrera, husera. De flyr. För sina liv. Det är säkrare för dem att lämna sina hem och åka överfull gummibåt över Medelhavet än att stanna. Vi måste hjälpa. Vi som fått allt utan att ens försöka. Vi som sitter säkra i våra soffor, som lever trygga och hela och rena måste hjälpa. Vi måste. Och vi och de är vi. Vi har bara fötts på olika platser.

 

R E F U G E E S  W E L C O M E

#refugeeswelcome #flyktingkatastrof

2015/ 03/ 08

Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. “Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket. 

“Du är så stark.” 

Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget. 

Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans. 

Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss. 

Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.

Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.

2015/ 03/ 02

Mamma, jag känner att du är här hos mig ofta nu när jag verkligen behöver det, och det gör mig lugn, varm och tacksam. För andra gången på en vecka har jag fått träffa dig i en dröm och känna hur du känns, höra din röst och bara vara nära dig. Det gör mig mindre orolig för hur livet som mamma ska bli utan dig som stöd, även om saknaden är lika stor som alltid. Du borde få vara här på riktigt och få lära känna det här lilla barnet som kommer till oss när som helst nu. Och hen borde få lära känna dig. Världens finaste mamma och momma.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Döden, Kärlek, Livet, Sorg
Taggar: , , , , , , ,
Kommenterer:
2015/ 01/ 13

Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.

2014/ 11/ 16

Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:

2014/ 10/ 15

Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!

Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas.  Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.

2014/ 10/ 08

Det finns några saker jag inte riktigt förstår. Här kommer en lista, utan egentlig inbördes ordning, men ändå numrerad, eftersom det är en lista:

1. Att snaps finns. Dessa starka drycker som bränner sönder halsen på väg ner i magen och som påstås vara goda med sina olika kryddningar men som egentligen smakar skit och sprit i ohelig kombination. Förstår icke dess existens. Alls.
2. Att Björn Söder är andre vice talman i Sverige. Det är så sjukt och så fel. Orkar inte ens gå in närmare på det.
3. Varför cancer finns. Men det förstår eller gillar ju å andra sidan ingen. Men ändå, det är en värdelös sjukdom och alla som kan borde skänka pengar till forskning.
4. Att det finns folk som inte gillar att betala skatt. Att de inte ser värdet av att ha en gemensam grund att stå på utan hellre ser att alla ska reda sig själva. Lite som om varenda myra i världen skulle försöka bygga sin egen stack. Dumdristigt och onödigt.
5. Att det även finns folk som tycker att endast kultur som är själv- eller reklamfinansierad borde få finnas, eftersom “så fungerar ju resten av marknaden”. Ja, men kulturens uppgift är varken att generera vinst eller skapa ekonomi, kulturens uppgift är att berika människan inifrån, att hjälpa henne att förstå sig själv och sin omvärld. Det förtjänar statliga bidrag och en kravlös tillvaro utan vinstindrivarhot, och det förtjänar dessutom skäliga löner för de som utför kulturarbetet. Tänk så rikt vårt samhälle vore, både monetärt och själsligt, om kulturen fick existera och blomma utanför pengasfären.
6. Att så många människor hyser och uttalar främlingsfientliga och rent rasistiska (vad skillnaden är vet jag ärligt talat inte riktigt men jag siktar brett här) åsikter utan att tro eller förstå att det är det de är. Rasismen har blivit så normaliserad bland folk att lite vem som helst slänger sig med “jag är inte rasist, men..” nuförtiden. Frasen som i mina kretsar liksom är ett skämt eftersom den alltid följs av rasistiska uttalanden. Den sägs och skrivs lite varstans. Och det är jobbigt. För jag vill inte leva i det samhälle som skapat och lett fram till det. Eller det samhälle som skapas av det. Men det gör jag ju. Och så kämpar jag emot. Men fan vad det kan dränera en, att försöka få folk att förstå. Men men, sånt är livet. Ett steg i taget ska vi förändra världen. Om den nu aldrig ska bli snapsfri så kan den väl åtminstone få bli rasistfri inom min livstid. Då skulle jag bli glad.