Tag Archive for "genocide" - anjaerika
Arkivet


2024/ 03/ 04

Hallå där världen runtomkring.

Jag tänker på att det är så svårt för mig att skriva något just nu. Om världen, världsläget, alla som lider och har det svårt. Jag delar länkar och inlägg hejvilt på min instagram men lyckas liksom inte formulera mig med egna ord, för det är så stort, så svårt. Hur kan världen vara så… OND?? Att se på när palestinier i Gaza lider, lemlästas, blir hemlösa, rättslösa och dör en efter en efter en, och ändå påstå att det den israeliska militären och ledningen gör är rättfärdigt, jag kan bara inte förstå det. Och orden sviker mig, för det är så fruktansvärt ofattbart. Det är bara inte mänskligt beteende? Och om det är mänskligt beteende, vilka är vi då som mänsklighet? De som gör detta, och vi som ser på? Vi små människor som protesterar och höjer våra röster, vi är så små och tydligen inte alls att lyssna på eftersom demonstration efter demonstration världen över kommer och går utan att något verkar hända. Och de som faktiskt har makt, de agerar inte?? Jo, några agerar. Sydafrika agerar, enskilda politiker här och där agerar och ja, EU fattade (väl?) beslut häromdagen om att de tycker att det måste till ett eld upphör, men att så många av världens allra mäktigaste faktiskt INTE agerar, det är liksom ofattbart. Tänk på alla politiska kontakter, alla relationer som faktiskt finns och som skulle kunna sätta press på israel att sluta med det folkmord de utför. Att ha den makten och INTE använda den? Hur är man ens en människa då? Vad är det som har hänt under resan från att vara en helt vanlig person som drömmer om att förändra världen genom politik, till att stå där, längst upp i näringskedjan en dag, och då inte längre drömma om att faktiskt förändra världen till det bättre, utan då vara helt insnurrad i att bevara relationer, få sälja och köpa vapen och tjänster, ha kvar allianser till vilket pris som helst, och ja, vad mer kan det vara? Det är ofattbart. Och orden sviker mig. Jag kan liksom inte vara slagkraftig, snärtig, skriva nåt som uppmanar till kamp eller fredligt motstånd. Eller jo, det vill jag ju. Fredligt motstånd är en nödvändighet, såklart. Men jag kan liksom inte hitta min vanliga brandtals-ådra som alltid vill ropa ut över hustaken vad jag tycker om en sak, för just nu känner jag mig så obegripligt liten i detta, och så förvirrad kring hur mänskligheten kan bete sig på det vis vi gör. Jag får domedagskänslor och blir liten och rädd. Vill krypa ihop och krama mina barn, vika ner huvudet och skapa musik- och rytmiklektioner för mina barngrupper och fokusera på det lilla, lilla, lilla jag befinner mig i där jag vet att jag gör gott för de jag möter. Resten av världen är för stor och otäck nu. Och samtidigt vet jag ju att om vi ger upp och slutar protestera och höja våra röster så är det ju verkligen förlorat. Så det går ju inte. Vi får ta tre djupa andetag och sen fortsätta. Med vad det än är vi kan göra för att säga vad vi tycker. Allt räknas, alla får vara med. Fred, rättvisa och jämlikhet för alla är grunden till allt. Vi får gråta och sen höja våra nävar i luften, och våra röster.

FRED! FRED! FRED!