anjaerika - Artist, låtskrivare, skådis och feminist.
2017/ 11/ 02

Hörrni, det närmar sig kampanjsläpp för JAG VET VEM DU ÄR, och jag är peppad, nervös, taggad, spänd och lite, lite stressad heeeeela tiden. Det är så mycket att göra, och så många saker att ta hänsyn till att jag snart bara kan hoppas på att jag tänkt allt och lyckas jonglera alla bollarna på en och samma gång. Och. Jag hoppas ju så otroligt innerligt att fler ska tycka som jag om det här, vilja vara med och hoppa på det här tåget som jag nu drar igång. Mer info kommer nästa vecka, så länge kommer lite bilder från en del av fotograferingen förra veckan, då tog vi omslagsbilder och filmade kampanjfilmen. Snart smäller det hörrni. Ojojoj.  jag vet vem du är foto 3 jag vet vem du är foto 2 jag vet vem du är foto

2017/ 10/ 16

Hallåja! Kära nån vad mycket jag har att göra, och kära nån vad lite tid jag har. Eller alltså, jag har ju TID i mitt liv, men jag vill ju, och behöver också, lägga den tiden på en del annat. Tex jobbar jag ju tre dagar i veckan som musikpedagog, vilket ju alltså tar de tre dagarna i anspråk. Sen har jag ju en familj och vi försöker ju ses och hänga och ha det gött då och då också. Så tiden för mitt projekt, att få ut Jag vet vem du är, och att göra hela själva kampanjen, den har varit lite knapp den senaste veckan. Måndag-tisdag fick jag jättemycket gjort, resten har jag fått hitta småsnuttar av tid till att göra. Men, det kommer bli bra, jag ska bara ha lite gammal hederlig tilltro till att allt kommer lösa sig, så gör det det. (Tilltro + hårt arbete är oftast receptet på framgång, så att säga)

2017/ 10/ 10

Alltså, jag blir så innerligt tacksam över människor som tycker om det jag gör, håller med mig i det jag tycker, och som dessutom tar sig tiden att berätta det för mig OCH vill hjälpa mig på de sätt de kan för att jag ska nå ut längre med min musik. Det är liksom jackpot på alla punkter. Tänk att ni finns, ni som gör detta, gillar mig och min musik och som också vill se en öppnare, friare värld. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. TACK!

IMG_6696

 

 

2017/ 10/ 09

Sedan jag skrev och spelade Jag vet vem du är för publik för första gången, så har det allteftersom tiden gått blivit mer och mer tydligt för mig att den låten verkligen är en del av mitt livsverk. Eller, mer min livsgärning. Jag vill så oerhört gärna göra skillnad i världen, för människor, på ett eller annat sätt, och Jag vet vem du är var ju bara mitt sätt att säga ifrån, från början, men ju mer människor delat den och skrivit till mig att den är deras kampsång, att de ryser när de hör den, att mina ord ger dem mod, desto mer har jag känt att här, här är min stig just nu. Så nu är jag på min stig. Jag jobbar för fullt för att Jag vet vem du är ska ges ut och bli en del av allas vår kamp för att rasismen och främlingsfientligheten ska få minskat utrymme i vårt samhälle generellt, men kanske extra mycket i vår riksdag efter valet nästa år. Jag vet att det kanske inte är “mycket” att skriva en låt och ge ut, men för mig är det liksom allt. Det är mitt sätt att göra mig hörd, mitt sätt att påverka och framför allt, att ge andra styrkan att gå ut och stå för sina åsikter och förändra världen på sin lilla plätt på jorden. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

img_1783-1

Jag vet vem du är kommer ges ut via crowdfunding, och arbetet just nu är att välja crowdfundingbolag, göra olika “belöningar” som människor kan få för att de hjälper och stöttar utgivningen, starta samarbeten med människor som både vill hjälpa mig men som också vill förändra världen, och att samla ihop mig så att jag vet att jag har allt på plats innan jag drar igång alltihop. För det är inte lite som ska vara i ordning, allt måste tänkas på, allt måste göras. Och jag vill ju inte heller att ni som väljer att stötta min kampanj bara ska göra det för min skull. Nej, jag vill ha en kampanj som gör oss till ett, som gör att vårt mod, vår kampvilja och vår förändra-världen-mentalitet ska synas, delas och växa. Därför är det extra viktigt för mig att det man får som belöning för att stötta utgivningen är sådant som också tar ställning, sådant som hjälper kampen. Mer än så kan jag inte berätta nu, men jag hoppas och tror att när kampanjen väl drar igång kommer många av er vilja stötta och vara med. Tillsammans ska vi ju förändra världen!

Ps. Om ni vet ställen som vill att en antirasistisk artist ska komma och spela sin grymma musik från och med februari 2018, så säg till mig OCH dem, för efter att låten kommit ut så vill jag ut och spela den för ALLA I HELA VÄRLDEN! Ds

2017/ 08/ 11

Måste du vara så arg? Det här är en av de vanligaste frågorna jag och andra kvinnor med mig får när vi ondgör oss över patriarkatet och kapitalismens makt över allas vår vardag. Måste du vara så arg? Många fler (män) skulle lyssna på dig om du lugnade ner dig lite. Man kommer ingen vart med ilska och hat, du måste resonera. Okej. För det första, så ja, jag är arg. För det andra, jag resonerar, det är du som inte lyssnar.

Men ja, jag är arg. Jag är arg över att jag lever i ett samhälle som konstant nedvärderar mina egenskaper för att jag är kvinna, som tvingar mig att vidta åtgärder i mitt vardagsliv för att undvika hot om våld och våldtäkt, som fortfarande år 2017 kan fria en våldtäktsåtalad man för att han säger att han sov när han hade sex med (våldtog) kvinnan i fråga och därför inte kan hållas ansvarig för det han gjort. Jag är arg över att vårt samhälle styrs av kapitalismen och bäddar för de rika så till den milda grad att somliga tycker att det är en bättre idé att genomföra fler oanmälda kontroller hos människor som fått försörjningsstöd, alltså en av samhällets svagaste grupper, än att städa upp bland våra skatteregler så att de som smiter från miljontals skattekronor varje år tvingas betala för sig. Jag är arg över att (enligt de senaste opinionsundersökningarna) 16% av befolkningen håller med SD om att människor är olika mycket värda beroende på var de är födda och vilken kultur de växt upp med, och tror att de skulle göra det bästa jobbet vad gäller att styra vårt land. Jag ÄR arg. Jag är arg och min ilska är berättigad. Den är en reaktion på en situation jag befinner mig i. En situation jag vill förändra. Men, bara för att jag är upprörd över situationen OCH är kvinna, så ser du och samhället bara min ilska. Mina argument ogiltigförklaras, eller uppfattas inte alls, min hela personlighet tillskrivs hysteriska drag och jag kallas manshatande feminazi. Jag jämförs alltså med en NAZIST för att jag uttrycker ilska. Tänk på det. Fattar du hur bisarrt det är? När sa nån (live eller online) senast åt Jonas Sjöstedt att han måste lugna ner sig, sluta vara så arg hela tiden, trots att han ständigt kräver samhällsförändringar och är arg på de som styr landet just nu? När fick Jan Björklund kommentarer på sin Facebook om att han behöver argumentera bättre och sluta skrika? Nej, de får inte sådana kommentarer, för när män är arga eller upprörda anses de, av både män och kvinnor, argumentera, vara sakliga och komma med synpunkter. Medan när kvinnor gör samma sak anklagas vi för osaklighet, hysteri och för att vara för känslosamma. Och detta alldeles oavsett hur känslosamma vi faktiskt är. Men, om vi nu skulle vara känslosamma, låt oss då vara det. Låt oss känna orättvisan i att vår plats i samhället är som lägre stående, låt oss uppröras över att vi går med nyckelknippan i ena handen och telefonen i den andra när vi går hem efter kl. 21 på kvällen, och om någon skulle förgripa sig på oss, får frågor om vad vi hade på oss och hur vi betedde oss. Låt oss bli arga och starta internetrevolutioner när vi som feminister har påtalat saker i åratal, men så fort en man kommer och säger samma sak (ofta med hälften av analysen) så applåderas det och får mediaplats. Skulle inte du vara upprörd? Skulle inte du till slut tappa fattningen om hela samhällssystemet konstant arbetade för att en annan grupp än den du tillhör skulle få förmåner, förtur och tas på allvar, men det hemliggjordes bakom rökridåer och normalisering så att det var stört omöjligt att förändra? Så ja, jag är arg. Och trots det argumenterar jag för min sak, dag ut och dag in. Trots att många vägrar lyssna och viftar bort mig och min ilska. Och, den stora frågan är väl varför DU inte är arg? Varför säger du till mig att lugna ner mig? Varför står du inte med mig och står upp för mänskliga rättigheter och kräver att samhället förändras så att det blir värdigt för alla att leva i, oavsett kön, härkomst, kultur, ålder eller klasstillhörighet? Hur kan du INTE vara arg? Om du också vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda, och ser dig omkring i det vi lever i idag, hur kan du inte vara arg?

Ps. När kvinnor blir arga höjer vi i regel rösten, säger ifrån och påtalar problem. När män blir arga leder det långt mycket oftare till våld, död och krig, både på det personliga och på det strukturella planet. Tänk på det nästa gång ni anklagar kvinnor för att vara oresonliga i sin ilska. Ds.

Ps 2. Jag är medveten om att denna text är starkt cisnormativ, men utgår ifrån min egen verklighet och då blir det så. Mycket av det jag tycker gäller givetvis även andra marginaliserade, förtryckta och utsatta grupper. Ds.

2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2017/ 02/ 19

Hallå världen! Jag ber om ursäkt för min usla närvaro här på hemsidan, jag hoppas nästan att ni inte är några som sitter och väntar på uppdateringar och blogginlägg, för då lär ju ni vara gruvligt besvikna på mig vid det här laget. Däremot skulle jag vilja tipsa er alla om att följa mig på instagram och facebook, där är jag betydligt mycket mer aktiv och igång!

Men nu när jag ändå är här så kan jag ju meddela att jag har börjat samarbeta med ett managementbolag! Strenge Management ska framöver hjälpa mig att ordna gigs och föreställningar, känns sjukt kul! Tjo!

Sen hoppas jag att jag ska ta tag i den här sidan också lite mer framöver, det är bara lite mycket med jobb som musikpedagog, ha familj och samtidigt försöka planera och genomföra spelningar här och där (har ju gjort det helt själv fram till nu)
. Förhoppningsvis blir det fler spelningar under och efter sommaren, då jag går ner i arbetstid på musikpedagogjobbet, och kommer ha mer tid och energi till musiken. Pedagogjobbet är kul, men om jag inte får sjunga min musik med jämna mellanrum så dör jag ju. Och så kan vi inte ha det.

anjaerika med hatt

Annat i kategorin: Familj, Livet, Musik, Spelning
Taggar: , , ,
Kommenterer:
2016/ 12/ 12

Min lillasyster Ellinor är ju en stjärna. Eller, en blivande stjärna för att vara exakt, för hon har fram tills nu utbildat sig och inte hunnit bli själva stjärnan så att folk vet om det i alla fall, utan hon är det mer i det tysta än så länge. Men likväl så är hon ju en stjärna. Helt fantastisk på scenen, närvarande, äkta och sann. Hon sjunger magiskt fint och man vill aldrig att hon ska sluta. Jag skriver man, för att jag gissar att alla känner såhär, men det vet jag ju inte till 100% såklart. Jag är ju partisk, det fattar jag, men jag tror verkligen att hon har något som man ser även om man inte är hennes syster. Hon är så himla, himla fin på scenen. Idag fick jag en sån påminnelse från fejjan att det är ett år sedan jag var och såg en produktion på Balettakademien där hon var med. Och jag minns hur stolt jag var över henne, och hur jag grät så fort hon sjöng. Och så minns jag ju också vemodet som jag alltid känner när jag ser henne på scen. Allt är fantastiskt, hon är fantastisk, och mamma och pappa kommer aldrig få se det. De missar hela hennes karriär, alla roller hon kommer få göra, alla sånger hon ska sjunga, alla shower hon kommer vara med i. De är ju med, såklart, men här, i verkligheten. Där är de inte, och där kan de aldrig heller köpa premiärblommor till henne, skicka kort eller komma och se henne. Krama henne och vara omåttligt stolta och låta henne få veta det. Ellinor kommer göra så många fantastiska saker på scen, och det gör mig så stolt och samtidigt så ledsen för både hennes och mammas och pappas skull, att de inte får vara med. Ellinor, jag vet att det aldrig blir samma sak, men jag ska alltid försöka finnas där så att tomheten över att mamma och pappa inte är det, inte blir fullt lika stor. Och så ska jag skryta sådär som bara föräldrar egentligen får göra. Jag älskar dig, och du är bäst i världen.

11049572_10153280020286636_4220535335098890256_o

2016/ 09/ 16

Den 19 augusti spelade jag som bekant på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, något som filmades av Rikard Björk! Min nya låt Jag vet vem du är har blivit en med mina internetmått mätt viral succé, vilket gör mig väldigt glad! I skrivande stund har videon visats 36 000 gånger, och jag har fått så många fina ord om låten. Tack snälla ni som skriver till mig och som visar ert stöd för låtens budskap; att SD är och förblir rasister, och att vi som inte håller med dem måste kämpa emot, alltid.

Se och hör låten här.

Stort tack till Samuel Muntlin för hjälpen med att arra låten, och tack till Axel Tengnered, Marcus Sturewall, Ludvig Eriksson, Hannes Sigfridsson för att ni spelar så att min musik blir så mycket bättre.

2016/ 08/ 24

Hej på er! I fredags hade vi spelning med Anja Erika band på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, och det var en så otroligt härlig kväll! Publiken var bäst i världen, bandet var på topp och jag har nog aldrig varit så laddad i mitt liv tror jag. Jag sa ju i en intervju till Dagens Vimmerby innan spelningen att jag hoppades att det skulle bli sommarens höjdpunkt, och det tycker jag att det blev också! För mig alltså, jag kan inte svara för resten av folket som var där. Men som Dagens Vimmerby skrev dagen efter spelningen, så fick vi ju faktiskt stående ovationer!

Vi hade dessutom världspremiär för min nya låt Om du inte är här, en duett som jag sjöng tillsammans med Mats Genfors, mannen med en strupe och ett hjärta av guld. Rikard Björk och Sanne Skjervik filmade kalaset, och här finns klippet att se för den som vill!

14087578_10154473526437863_1456566751_o14045088_10154473526447863_1301581626_o14037765_10154473526457863_1625536414_o