anjaerika - Artist, låtskrivare, skådis och feminist.
2021/ 03/ 10

Eftersom mina möjligheter att nå ut till folk är begränsade dels pga. min litenhet på jorden, men också pga. covid som gör att jag inte kan delta i eller ordna demonstrationer och manifestationer, så vill jag meddela världen på detta sätt att jag fortsatt tycker att Sverige och Europas sätt att hantera flyktingar är vedervärdig och borde få människor i beslutande organ att skämmas och avsättas.

Vi behandlar människor som flyr för sina liv, eller som redan flytt, som om det är ett problem för OSS. Som att problemet är här, i några av världens rikaste länder. Inte där krigen rasar, där människor mördas, förföljs och torteras. Vi diskuterar mer hur vi ska få folk att återvända (till länder de i vissa fall aldrig ens bott i!) än hur vi ska förbättra oss så att människor kommer in i samhället, får en plats, hittar hem i sina nya hem. Vi pratar inte längre om att öppna våra hjärtan, utan om att stänga våra gränser. Ännu mer. Trots att människor dör. De dör. Antingen där de är nu, där kriget rasar, eller på väg till Europa i gummibåtar, eller här, i ett land där fler än lovligt många lever i överflöd. Här dör de också. För att de inte hjälps in i samhället, för att de inte får svar på huruvida de kommer få stanna.

Jag kan inte förstå det, och jag kan absolut inte förstå hur vi i land efter land röstar fram regeringar som förespråkar den här typen av politik. Det är så vidrigt. Människofientligt. Rasistiskt. Dränerande. Hur ska vi orka kämpa vidare när så stora krafter jobbar för att världen ska fortsätta vara en rasistisk, segregerad, orättvis plats? Hur ska vi orka när vi inte ens får ses och demonstrera, höja våra röster tillsammans? Jag vet inte jag. Men vi måste ju orka. För det är liksom inte jobbigt att hitta nya sätt att engagera sig, jämfört med hur jobbigt det är att bli berövad på sitt hem, ta sig till Europa i en gummibåt och inte veta om man ens överlever resan, sen om man gör det, ta sig genom Europa till fots och sen kanske inte ens få slå sig till ro där tryggheten finns. Vi som inte har det så måste fortsätta kämpa för en mer rättvis och trygg värld. För alla.

Och jag skäms när jag skriver detta över mitt ovanifrånperspektiv, men i detta måste vi inse att Sverige och världen ÄR rasistisk och att det är vita människor med makt som måste göra plats, tänka om och aktivt jobba för en mer inkluderande värld. Och då blir mitt perspektiv såhär. För jag är en del av denna extremt segregerade och orättvisa värld.

Jag delar min låt och video JAG VET VEM DU ÄR igen. För att jag har lovat att sjunga den tills den inte längre behövs. Och den behövs ju. Tyvärr.

Höj din röst, där du kan.

2021/ 03/ 06

Idag har jag levt i tio år utan en levande mamma. Jag tänkte först skriva “utan mamma” men det stämmer ju inte. Hon är med mig, hon finns hos mig, men hon lever inte längre. Det är så underligt. Döden är så otroligt underlig. Att man finns, sen finns man inte. Hur kan min mamma, som var och är en så stor del av mitt liv, inte finnas längre? Inte vara här på jorden och odla sina blommor, skratta sitt varma, mjuka skratt, ringa för att höra hur jag har det och bara.. ja, finnas? Jag fattar det inte, samtidigt som det är helt uppenbart. Tydligt i hela min tillvaro. Det har gått tio år. Tio år, och jag har vant mig. Ofrivilligt. Jag har ofrivilligt vant mig vid att inte ha henne här, vid att ha ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, i min innersta kärna. Jag har vant mig och förstått med hela den människan jag är, att tiden inte läker alla sår. Det blir inte bättre, för det finns inget att bli bättre ifrån, det finns ingen väg tillbaka, eller framåt. Mamma är och förblir död och det kommer för evigt göra ont i mig att det är så.

Jag läser de här orden och ser att det kan tolkas som att jag är konstant ledsen och att livet är nattsvart. Så är det inte, verkligen inte. Mitt liv har inte varit nattsvart en enda dag sen mamma dog, för är det något hennes alldeles för tidiga död lärde mig, in i märgen lärde mig sådär så att jag vet det för evigt och med hela mig själv, så är det att livet är kort och till för att levas. Jag skrattar högt och känner lycka ut i tårna och fingerspetsarna. Jag tar vara på små stunder av obeskrivlig lycka när mina barn ler mot mig, dansar, lär sig spela munspel eller säger “jag älskar dig”. Jag tittar på mitt liv med min sambo, våra barn och vårt blåa hus utifrån och undrar hur jag kunde bli så lyckligt lottad att jag fick precis allt jag vill ha. Ja, inte precis exakt allt, för jag har inte min mamma kvar, och det skulle jag gett nästan vad som helst för att få ha, men sånt är livet för mig och det går inte ändra på. Och det är den största sorgen jag upplevt hittills i mitt liv. Jag kommer sakna henne varje dag så länge jag lever, och att det gått tio år idag, sen jag ringde Tobbe och sa “jag tror att min mamma kommer dö idag”, det är obegripligt och samtidigt väldigt påtagligt och verkligt.

Tack för de 29 åren jag fick ha dig levande med mig mamma. Du är med mig på vårt egna sätt varje dag, men åh vad jag saknar att kunna ringa dig, träffa dig, krama dig och skratta med dig. Hålet efter dig här i mitt liv är stort och tomt.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Familj, Istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Sorg

Kommenterer:
2020/ 11/ 02

Hur många sorger ska vi genomleva innan vi hittar in till kärnan där vår livskraft finns? Hur många paniksituationer ska komma och gå där vi lovar oss själva och andra att verkligen börja leva nu, för sen är det slut? Hur många nya saker till ska vi köpa? Hur många bråk ska vi ha om saker som egentligen inte spelar roll?

Vi människor verkar oförmögna att se vad det är som verkligen är våra liv, innan de är slut. När vår tid är räknad och våra timglas tickar ner mot 3-2-1 sandkorn kvar, så står vi där och skriker att vi måste leva, vi måste ta vara på, vi måste stanna upp och se det som är viktigt. Men när tiden är vår, när vi har allt för våra fötter och bara kan njuta, vara i det och delta i våra egna liv, då springer vi omkring och stressar. Hetsar. Tittar åt fel håll. Väljer de små striderna. Jag också.

Men jag vill inte. Jag vill njuta av min 1,5-årings lockar i nacken även om det ligger tvätt i hela huset. Jag vill höra min 5-åring resonera om Iron Maiden och Pokémon, om gitarrsolon och poäng, för att det är det han tänker på nu. Även om det inte blir ett enda löv krattat i höst. Jag vill se min kille i ögonen och påminnas om varför vi valde varandra och det här livet, även om vi knappt hinner ses just nu för att vi har två barn, ett hus, några olika jobb och sen en pandemi på det. Eller just det, just pandemin kanske faktiskt kommer göra att vi kommer hinna ses nu. Är det silverkanten som kommer för oss, precis mitt i allt detta tro? Jag vet inte. Men jag vill inte hetsa om ovidkommande saker längre. Jag vill inte läsa inlägg på facebook av en bekant som fått obotlig cancer och då återigen påminnas om “Just det! Det är ju nu livet pågår!” Jag vill känna det varje dag. Leva det. Vara i det. Levalevaleva.

Ps. Ja, den här hemsidan verkar ha vaknat till liv igen just idag. Vem vet hur länge det håller i sig, men just idag ville jag skriva just här. <3 Ds.

Annat i kategorin: Barn, Cancer, Döden, Facebook, Familj, Kärlek, Livet

Kommenterer:
2018/ 03/ 26

Kära ni! Kom till Pustervik i Göteborg på fredag den 30 mars! Musiker Mot Rasism firar 5 år som organisation, och jag har fått den stora äran att spela!! Det kommer bli massa grym musik, bl.a Bo Sundström, Jenny Almsenius, Kristina Issa och många fler! Och så jag!! Så kom dit, betala 120 spänn, få massa bra musik och stötta Refugees Welcome, alla intäkter går till dem. Tjo!

2018/ 02/ 24

Kära, kära ni. Den här hemsidan har fått stå tillbaka till förmån för en intensiv crowdfundingkampanj i november och december, och då lika intensiv närvaro på alla mina olika sociala medier. Jag hade helt enkelt inte tid och plats i livet att även uppdatera hemsidan. Och sen tog jag ledigt för att andas lite, sen kom januari och förberedelser inför releasen av JAG VET VEM DU ÄR. (Länk till låten på Spotify) För kampanjen lyckades ju! Vi nådde målet och jag kunde släppa min låt, sprida mina pins, smycken och posters. Helt magiskt. Det är valår i år, och 2018 är året då vi som vill och vågar protesterar och höjer våra röster mot rasismen och orättvisorna i vårt samhälle. Vi är många som gör det, på många olika sätt och platser, och mitt sätt är JAG VET VEM DU ÄR, och nästan 200 personer och/eller organisationer har valt att säga det med mig. Tillsammans står vi upp för det vi tror på.

omslag JVVDÄ

Och nu, är det dags att säga TACK. Ni var så många som hjälpte mig framåt, som blev en del av projektet och kampanjen, och som på så många olika sätt gjorde detta möjligt. Tillsammans säger vi JAG VET VEM DU ÄR till rasisterna nu, och det är tack vare er. Ni är ovärderliga, modiga och underbara.

Många av er har gjort så mycket för kampanjen, och jag skulle vilja skriva ett personligt brev till er alla för att tacka, men det får bli en lista här med alla namn (hoppas jag!!) och en försäkran om att jag uppskattar var och en av er så oerhört mycket. Ni gjorde detta möjligt!

TACK!

Annika Ax

Anna Brygård

Adam Högblom

Agnes Persson

Alex Blomster

Alexandra Lindholm

Amanda Hentunen Rodriguez

Amanda Rosén

Anders Gabrielsson

Andreas Skön

Ann-Louise Öbom

Anna Larsson

Anna Merkander

Anna Sjöberg

Anna Svensson

Anna-Klara Dahlén

Anneli Selvefors

Annichen Pettersson

Annie Bergman

Axel Tegnered

Aurora Byrbäck

Bengt Edstam

Björn Wallgren, Lycklig Produktion

Camilla Andersson

Carl-Johan Svensson

Catrine Lovén

Charlotta Åhall

Christer Larsson

Christian Rusch

Christine Lindén

Clara Nordin

Daniel Nilsson

David Magnusson

Elias Liebendörfer

Elin Bergmark Lundin

Elin Bornell

Elin Gbg

Elin Ljungberg

Elin Samuelsson

Elin Hellström-Lehane

Elin Svensson

Elisabeth Augustsson

Elisabeth Kronström

Elisabeth Sjökvist

Ellen Hjalmarson

Ellinor Nilsson

Ellinor Svensson

Elsa Fahlén

Emanuel Blume

Emelie Lidgard

Emma Knyckare

Emma Lindblad

Emma Stene

Eric Rusch

Erik Thosteman

Erika Göthberg

Eva Karnell

Eva Nykvist

Fredrik Dahl

Gabrielle Jacobsson

Grästorps kommun

Gustav Larson

Christoffer Alm

Alexandra Sjöstedt, Kulturskolan Norra Hisingen

Hanna Björck

Hanna Brehmer

Hanna

Hasse Flykt

Hasse Leander

Hedvig Lundmark

Helén Rådahl

Helena Lindblad

Henric Joneskär

Henric Karlsson

Ida Breimo

Ida Klingvall

Ida Löfholm

Ingegerd och Per Klingvall

Isabel Evers

Jakob Nylin Nilsson

Jakob Ollinen

Jeanette Söderberg

Jennie Granlund

Jenny Bremberg

Jens Filipsson

Jens Lindvall

Jens Söderhäll

Jesper Ax

Jesper Gester

Jesper Peterson

Jessica Nyström

Jessie Lewis Skoglund

Joachim Ögren

Johan Andersson

Johan Briggert

Johan Ringström

Johan Soh Olofsson

Johannes Sundlo

Johannebergs församling

John Pekkari

Jonas Carboo

Jonas Ek

Jonas Lindblom

Jonathan Royon

Josefin Neldén

JustNu Tryckeri

Jörgen Nilsson

Karolina Swedberg

Katrin Kernell

Kitty och Simon Lingmerth, Lingmerth Creatives

Lars Högblom

Lars M Johansson

Lars-Magnus Jonson

Lina Eriksson

Lina Wingqvist

Linda

Linda Ressel

Lindie Boström

Line Östblom

Linnéa Burén

Lisa Monfelt

Lisa Schröder

Loella Hermansson

Love Ronja

Ludvig Eriksson

Ludwig Gustavsson

Lundby församling

Madeleine Johansson

Magnus Falk

Magnus Faxå

Magnus Hjelm

Magnus Lindberg, VRTKL Audio AB

Malena Furehill

Malin Lingnert

Malin Sjöström

Marcus Aronsson

Marcus Sturewall

Marcus Winberg

Maria Johansson

Maria Lyttkens

Maria Samuelsson

Marie Alsér

Marie Ehrnlund

Marie Fredholm

Marie-Louise Marek

Marika Österlund

Martina Wessman

Mathilde Simonsen Hebrand

Matilda Bördin

Matilda My

Matilda Skön, Feministiskt Initiativ, Göteborg

Matilda Åhall

Mats Genfors

MedTryck

Mia Wallin

Micke och Julia Uhdén

Niclas Bengtsson

Nicole Marinkova

Niklas Jönsson

Niklas Lindgren

Niklas Oveborn

Nils Lindenmo

Nils Svednell

Olle Bergel

Olle Bohman

Oscar Hellqvist

Patrick Larsson

Patrik Nordqvist

Peter Knutsson, Rock mot cancer

Petra Genfors

Pia Eriksson

Rikard Björk

Robert Elfwing

Robert Lorentzson

Roland Carlsson

Sabina Sakari

Samuel Muntlin

Sanna Svedestedt Carboo

Sanna TH

Sanne Skjervik

Sara Svensson Ringbo

Sarah Holmdahl

Sarah Nilsson

Selen Özan, ODA Studios

Setiyane

Shirin Golchin

Simon Palerbro

Simon Parsmo

Simon Selvin

Sofia Jönsson

Sofia Magnusson

Sofia Nilsson Björkström

Sofie Björk

Sofie Blombäck

Sofie Helge

Sundsvalls kommun

Tanya Jernberg

Teater UNO

Terese Berger

Theres Hansson

Therese Larsson

Tina Wilhelmsson

Tobias Adriansson

Tobias Rosén

Torbjörn A O Johansson

Tuomas Ojala

Ulrica Martinsdotter

Ulrica Åkerström

Veronica Wåhlberg

Viktor Björkberg

Yvonne Strömer

2Lång

2017/ 11/ 02

Hörrni, det närmar sig kampanjsläpp för JAG VET VEM DU ÄR, och jag är peppad, nervös, taggad, spänd och lite, lite stressad heeeeela tiden. Det är så mycket att göra, och så många saker att ta hänsyn till att jag snart bara kan hoppas på att jag tänkt allt och lyckas jonglera alla bollarna på en och samma gång. Och. Jag hoppas ju så otroligt innerligt att fler ska tycka som jag om det här, vilja vara med och hoppa på det här tåget som jag nu drar igång. Mer info kommer nästa vecka, så länge kommer lite bilder från en del av fotograferingen förra veckan, då tog vi omslagsbilder och filmade kampanjfilmen. Snart smäller det hörrni. Ojojoj.  jag vet vem du är foto 3 jag vet vem du är foto 2 jag vet vem du är foto

2017/ 10/ 16

Hallåja! Kära nån vad mycket jag har att göra, och kära nån vad lite tid jag har. Eller alltså, jag har ju TID i mitt liv, men jag vill ju, och behöver också, lägga den tiden på en del annat. Tex jobbar jag ju tre dagar i veckan som musikpedagog, vilket ju alltså tar de tre dagarna i anspråk. Sen har jag ju en familj och vi försöker ju ses och hänga och ha det gött då och då också. Så tiden för mitt projekt, att få ut Jag vet vem du är, och att göra hela själva kampanjen, den har varit lite knapp den senaste veckan. Måndag-tisdag fick jag jättemycket gjort, resten har jag fått hitta småsnuttar av tid till att göra. Men, det kommer bli bra, jag ska bara ha lite gammal hederlig tilltro till att allt kommer lösa sig, så gör det det. (Tilltro + hårt arbete är oftast receptet på framgång, så att säga)

2017/ 10/ 10

Alltså, jag blir så innerligt tacksam över människor som tycker om det jag gör, håller med mig i det jag tycker, och som dessutom tar sig tiden att berätta det för mig OCH vill hjälpa mig på de sätt de kan för att jag ska nå ut längre med min musik. Det är liksom jackpot på alla punkter. Tänk att ni finns, ni som gör detta, gillar mig och min musik och som också vill se en öppnare, friare värld. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. TACK!

IMG_6696

 

 

2017/ 10/ 09

Sedan jag skrev och spelade Jag vet vem du är för publik för första gången, så har det allteftersom tiden gått blivit mer och mer tydligt för mig att den låten verkligen är en del av mitt livsverk. Eller, mer min livsgärning. Jag vill så oerhört gärna göra skillnad i världen, för människor, på ett eller annat sätt, och Jag vet vem du är var ju bara mitt sätt att säga ifrån, från början, men ju mer människor delat den och skrivit till mig att den är deras kampsång, att de ryser när de hör den, att mina ord ger dem mod, desto mer har jag känt att här, här är min stig just nu. Så nu är jag på min stig. Jag jobbar för fullt för att Jag vet vem du är ska ges ut och bli en del av allas vår kamp för att rasismen och främlingsfientligheten ska få minskat utrymme i vårt samhälle generellt, men kanske extra mycket i vår riksdag efter valet nästa år. Jag vet att det kanske inte är “mycket” att skriva en låt och ge ut, men för mig är det liksom allt. Det är mitt sätt att göra mig hörd, mitt sätt att påverka och framför allt, att ge andra styrkan att gå ut och stå för sina åsikter och förändra världen på sin lilla plätt på jorden. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

img_1783-1

Jag vet vem du är kommer ges ut via crowdfunding, och arbetet just nu är att välja crowdfundingbolag, göra olika “belöningar” som människor kan få för att de hjälper och stöttar utgivningen, starta samarbeten med människor som både vill hjälpa mig men som också vill förändra världen, och att samla ihop mig så att jag vet att jag har allt på plats innan jag drar igång alltihop. För det är inte lite som ska vara i ordning, allt måste tänkas på, allt måste göras. Och jag vill ju inte heller att ni som väljer att stötta min kampanj bara ska göra det för min skull. Nej, jag vill ha en kampanj som gör oss till ett, som gör att vårt mod, vår kampvilja och vår förändra-världen-mentalitet ska synas, delas och växa. Därför är det extra viktigt för mig att det man får som belöning för att stötta utgivningen är sådant som också tar ställning, sådant som hjälper kampen. Mer än så kan jag inte berätta nu, men jag hoppas och tror att när kampanjen väl drar igång kommer många av er vilja stötta och vara med. Tillsammans ska vi ju förändra världen!

Ps. Om ni vet ställen som vill att en antirasistisk artist ska komma och spela sin grymma musik från och med februari 2018, så säg till mig OCH dem, för efter att låten kommit ut så vill jag ut och spela den för ALLA I HELA VÄRLDEN! Ds

2017/ 08/ 11

Måste du vara så arg? Det här är en av de vanligaste frågorna jag och andra kvinnor med mig får när vi ondgör oss över patriarkatet och kapitalismens makt över allas vår vardag. Måste du vara så arg? Många fler (män) skulle lyssna på dig om du lugnade ner dig lite. Man kommer ingen vart med ilska och hat, du måste resonera. Okej. För det första, så ja, jag är arg. För det andra, jag resonerar, det är du som inte lyssnar.

Men ja, jag är arg. Jag är arg över att jag lever i ett samhälle som konstant nedvärderar mina egenskaper för att jag är kvinna, som tvingar mig att vidta åtgärder i mitt vardagsliv för att undvika hot om våld och våldtäkt, som fortfarande år 2017 kan fria en våldtäktsåtalad man för att han säger att han sov när han hade sex med (våldtog) kvinnan i fråga och därför inte kan hållas ansvarig för det han gjort. Jag är arg över att vårt samhälle styrs av kapitalismen och bäddar för de rika så till den milda grad att somliga tycker att det är en bättre idé att genomföra fler oanmälda kontroller hos människor som fått försörjningsstöd, alltså en av samhällets svagaste grupper, än att städa upp bland våra skatteregler så att de som smiter från miljontals skattekronor varje år tvingas betala för sig. Jag är arg över att (enligt de senaste opinionsundersökningarna) 16% av befolkningen håller med SD om att människor är olika mycket värda beroende på var de är födda och vilken kultur de växt upp med, och tror att de skulle göra det bästa jobbet vad gäller att styra vårt land. Jag ÄR arg. Jag är arg och min ilska är berättigad. Den är en reaktion på en situation jag befinner mig i. En situation jag vill förändra. Men, bara för att jag är upprörd över situationen OCH är kvinna, så ser du och samhället bara min ilska. Mina argument ogiltigförklaras, eller uppfattas inte alls, min hela personlighet tillskrivs hysteriska drag och jag kallas manshatande feminazi. Jag jämförs alltså med en NAZIST för att jag uttrycker ilska. Tänk på det. Fattar du hur bisarrt det är? När sa nån (live eller online) senast åt Jonas Sjöstedt att han måste lugna ner sig, sluta vara så arg hela tiden, trots att han ständigt kräver samhällsförändringar och är arg på de som styr landet just nu? När fick Jan Björklund kommentarer på sin Facebook om att han behöver argumentera bättre och sluta skrika? Nej, de får inte sådana kommentarer, för när män är arga eller upprörda anses de, av både män och kvinnor, argumentera, vara sakliga och komma med synpunkter. Medan när kvinnor gör samma sak anklagas vi för osaklighet, hysteri och för att vara för känslosamma. Och detta alldeles oavsett hur känslosamma vi faktiskt är. Men, om vi nu skulle vara känslosamma, låt oss då vara det. Låt oss känna orättvisan i att vår plats i samhället är som lägre stående, låt oss uppröras över att vi går med nyckelknippan i ena handen och telefonen i den andra när vi går hem efter kl. 21 på kvällen, och om någon skulle förgripa sig på oss, får frågor om vad vi hade på oss och hur vi betedde oss. Låt oss bli arga och starta internetrevolutioner när vi som feminister har påtalat saker i åratal, men så fort en man kommer och säger samma sak (ofta med hälften av analysen) så applåderas det och får mediaplats. Skulle inte du vara upprörd? Skulle inte du till slut tappa fattningen om hela samhällssystemet konstant arbetade för att en annan grupp än den du tillhör skulle få förmåner, förtur och tas på allvar, men det hemliggjordes bakom rökridåer och normalisering så att det var stört omöjligt att förändra? Så ja, jag är arg. Och trots det argumenterar jag för min sak, dag ut och dag in. Trots att många vägrar lyssna och viftar bort mig och min ilska. Och, den stora frågan är väl varför DU inte är arg? Varför säger du till mig att lugna ner mig? Varför står du inte med mig och står upp för mänskliga rättigheter och kräver att samhället förändras så att det blir värdigt för alla att leva i, oavsett kön, härkomst, kultur, ålder eller klasstillhörighet? Hur kan du INTE vara arg? Om du också vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda, och ser dig omkring i det vi lever i idag, hur kan du inte vara arg?

Ps. När kvinnor blir arga höjer vi i regel rösten, säger ifrån och påtalar problem. När män blir arga leder det långt mycket oftare till våld, död och krig, både på det personliga och på det strukturella planet. Tänk på det nästa gång ni anklagar kvinnor för att vara oresonliga i sin ilska. Ds.

Ps 2. Jag är medveten om att denna text är starkt cisnormativ, men utgår ifrån min egen verklighet och då blir det så. Mycket av det jag tycker gäller givetvis även andra marginaliserade, förtryckta och utsatta grupper. Ds.