Tag Archive for "Dagens tankar" - anjaerika
Arkivet


2017/ 10/ 16

Hallåja! Kära nån vad mycket jag har att göra, och kära nån vad lite tid jag har. Eller alltså, jag har ju TID i mitt liv, men jag vill ju, och behöver också, lägga den tiden på en del annat. Tex jobbar jag ju tre dagar i veckan som musikpedagog, vilket ju alltså tar de tre dagarna i anspråk. Sen har jag ju en familj och vi försöker ju ses och hänga och ha det gött då och då också. Så tiden för mitt projekt, att få ut Jag vet vem du är, och att göra hela själva kampanjen, den har varit lite knapp den senaste veckan. Måndag-tisdag fick jag jättemycket gjort, resten har jag fått hitta småsnuttar av tid till att göra. Men, det kommer bli bra, jag ska bara ha lite gammal hederlig tilltro till att allt kommer lösa sig, så gör det det. (Tilltro + hårt arbete är oftast receptet på framgång, så att säga)

2017/ 08/ 11

Måste du vara så arg? Det här är en av de vanligaste frågorna jag och andra kvinnor med mig får när vi ondgör oss över patriarkatet och kapitalismens makt över allas vår vardag. Måste du vara så arg? Många fler (män) skulle lyssna på dig om du lugnade ner dig lite. Man kommer ingen vart med ilska och hat, du måste resonera. Okej. För det första, så ja, jag är arg. För det andra, jag resonerar, det är du som inte lyssnar.

Men ja, jag är arg. Jag är arg över att jag lever i ett samhälle som konstant nedvärderar mina egenskaper för att jag är kvinna, som tvingar mig att vidta åtgärder i mitt vardagsliv för att undvika hot om våld och våldtäkt, som fortfarande år 2017 kan fria en våldtäktsåtalad man för att han säger att han sov när han hade sex med (våldtog) kvinnan i fråga och därför inte kan hållas ansvarig för det han gjort. Jag är arg över att vårt samhälle styrs av kapitalismen och bäddar för de rika så till den milda grad att somliga tycker att det är en bättre idé att genomföra fler oanmälda kontroller hos människor som fått försörjningsstöd, alltså en av samhällets svagaste grupper, än att städa upp bland våra skatteregler så att de som smiter från miljontals skattekronor varje år tvingas betala för sig. Jag är arg över att (enligt de senaste opinionsundersökningarna) 16% av befolkningen håller med SD om att människor är olika mycket värda beroende på var de är födda och vilken kultur de växt upp med, och tror att de skulle göra det bästa jobbet vad gäller att styra vårt land. Jag ÄR arg. Jag är arg och min ilska är berättigad. Den är en reaktion på en situation jag befinner mig i. En situation jag vill förändra. Men, bara för att jag är upprörd över situationen OCH är kvinna, så ser du och samhället bara min ilska. Mina argument ogiltigförklaras, eller uppfattas inte alls, min hela personlighet tillskrivs hysteriska drag och jag kallas manshatande feminazi. Jag jämförs alltså med en NAZIST för att jag uttrycker ilska. Tänk på det. Fattar du hur bisarrt det är? När sa nån (live eller online) senast åt Jonas Sjöstedt att han måste lugna ner sig, sluta vara så arg hela tiden, trots att han ständigt kräver samhällsförändringar och är arg på de som styr landet just nu? När fick Jan Björklund kommentarer på sin Facebook om att han behöver argumentera bättre och sluta skrika? Nej, de får inte sådana kommentarer, för när män är arga eller upprörda anses de, av både män och kvinnor, argumentera, vara sakliga och komma med synpunkter. Medan när kvinnor gör samma sak anklagas vi för osaklighet, hysteri och för att vara för känslosamma. Och detta alldeles oavsett hur känslosamma vi faktiskt är. Men, om vi nu skulle vara känslosamma, låt oss då vara det. Låt oss känna orättvisan i att vår plats i samhället är som lägre stående, låt oss uppröras över att vi går med nyckelknippan i ena handen och telefonen i den andra när vi går hem efter kl. 21 på kvällen, och om någon skulle förgripa sig på oss, får frågor om vad vi hade på oss och hur vi betedde oss. Låt oss bli arga och starta internetrevolutioner när vi som feminister har påtalat saker i åratal, men så fort en man kommer och säger samma sak (ofta med hälften av analysen) så applåderas det och får mediaplats. Skulle inte du vara upprörd? Skulle inte du till slut tappa fattningen om hela samhällssystemet konstant arbetade för att en annan grupp än den du tillhör skulle få förmåner, förtur och tas på allvar, men det hemliggjordes bakom rökridåer och normalisering så att det var stört omöjligt att förändra? Så ja, jag är arg. Och trots det argumenterar jag för min sak, dag ut och dag in. Trots att många vägrar lyssna och viftar bort mig och min ilska. Och, den stora frågan är väl varför DU inte är arg? Varför säger du till mig att lugna ner mig? Varför står du inte med mig och står upp för mänskliga rättigheter och kräver att samhället förändras så att det blir värdigt för alla att leva i, oavsett kön, härkomst, kultur, ålder eller klasstillhörighet? Hur kan du INTE vara arg? Om du också vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda, och ser dig omkring i det vi lever i idag, hur kan du inte vara arg?

Ps. När kvinnor blir arga höjer vi i regel rösten, säger ifrån och påtalar problem. När män blir arga leder det långt mycket oftare till våld, död och krig, både på det personliga och på det strukturella planet. Tänk på det nästa gång ni anklagar kvinnor för att vara oresonliga i sin ilska. Ds.

Ps 2. Jag är medveten om att denna text är starkt cisnormativ, men utgår ifrån min egen verklighet och då blir det så. Mycket av det jag tycker gäller givetvis även andra marginaliserade, förtryckta och utsatta grupper. Ds.

2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2016/ 01/ 19

Jag har ju ett barn jag. Ture heter han och han är utan konkurrens universums underbaraste unge. Allvarligt talat. Igår när jag kom hem från jobbet ropade jag inåt i lägenheten, och Patrik, som var med Ture i sovrummet, sa till honom att gå och hälsa på mamma. Så kröp han runt hörnet in mot hallen med planetens största smajl, började skratta när han såg mig, och satte sig ner och applåderade! Fattar ni hur lycklig man blir av det? Det går liksom inte beskriva hur hjärtat bara slår trippelsuperdupervolter och tacksamheten att man får ha denna fantastiska person hos sig knockar en. Ture är min unge, vår unge. En underbar liten människa som försöker härma ljud, försöker stå, försöker gå och vill äta själv. En liten knickedick som snor fjärrkontroller, nästan gör volter i sängen när han får leka naken där en stund, och som liksom gnuggar hela ansiktet mot mitt när han är trött och inte riktigt vet vart han ska ta vägen. Han fyller mitt hjärta med så mycket kärlek att det är overkligt. Jag vill aldrig inte vara med honom. Jag vill alltid finnas där för honom när han behöver det, och inget annat i mitt liv är viktigare. Det är en hisnande känsla, att ha någon annan som betyder allt. Verkligen allt. Helt fantastiskt. Att skaffa barn, för den som vill och kan och vågar, rekommenderas å det varmaste. Ingen skugga alls över er som inte vill, såklart. Men ni som vill. Gör det. Det är grymt. Man får applåder för att man kommer in genom dörren.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Kärlek, Livet
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:
2015/ 01/ 13

Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.

2014/ 06/ 05

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men jag tror på nåt sätt att döden är en jättekälla till liv.

Att döden kraschade min tillvaro för några år sedan är åtminstone en av anledningarna till att jag nu för tiden lever livet till fullo så mycket som jag bara kan, och även till att jag uppskattar livet så innerligt mycket. Jag vet hur det känns att sitta mitt i döden, liksom. Och därför känner jag livet så otroligt mycket också. Det och att jag såklart är och alltid har varit en levnadsglad människa. Men det är mer nu. Jag älskar verkligen livet, och jag kommer så tydligt ihåg hur jag och mina systrar bestämde oss för att välja livet, verkligen, verkligen leva, då när döden var som närmast. Det är som att det mest levande livet och döden ligger alldeles intill varann i känsloregistret och när man drabbas av stor sorg kan man antingen hamna i, eller välja, döden, eller så väljer man livet. Och jag väljer livet. Varje dag väljer jag livet, och är så tacksam för det.

Det låter lite som hallelujah-moments, men det här är det allra bästa med att vara jag, så jag ville dela med mig av det. Det här livet kan vara det enda liv jag får. Jag vill leva leva leva.

Annat i kategorin: Döden, Kärlek, Livet, Sorg
Taggar: , , , , ,
Kommenterer:
2014/ 01/ 10

Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:

“Every little counts!”

Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.

Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.

Annat i kategorin: Facebook, Feminism, Livet, Politik, Samhälle
Taggar: , , , , ,
Kommenterer:
2014/ 01/ 07

Om en timme ska jag operera handen. Det är jag lite nervös för, eftersom jag använder den för att spela gitarr med. Men som den är nu går den bara använda till det ibland, eller i kombination med massa värktabletter, så det är lika bra att få det här gjort. Men. Och här kommer det verkliga problemet. När man ska operera sig, så ska man kvällen innan samt samma morgon duscha med en antiseptisk duschgel och ett antiseptiskt schampo, som man köper på apoteket. Detta har jag självfallet gjort. Det är så att infektionsrisken ska vara så liten som möjligt, och det vill man ju att den ska vara. Men när man har tvättat sig med de här produkterna får man inte smörja in sig, någonstans på kroppen, även om det man vill smörja in hellre än nåt annat (ansiktet) sitter ganska långt från det man ska operera (vänster hand). Man får inte, det kan tydligen minska antiseptismen på huden.

Detta i kombination med att jag igår glömde min försvarets hudsalva, som mina läppar är gravt beroende av, hemma hos Tobbe och Amanda, och att jag dessutom några dagar innan det slarvade bort min reservförsvarets har gjort att mina läppar nu lever på lånad tid med hjälp av nån jädra skräpläppsalva (vitamin e-bla bla bla) som jag har hemma som absolut sista akutlösning. Vilket alltså, tillsammans med den antiseptiska duschen, är anledningen till att jag går genom stan som Göteborgs i särklass torraste fnöske.

(Och – att det här att inte smörja in sig oxå skulle gälla läpparna går jag alltså inte med på. Det är en omöjlighet.)

20140107-075345.jpg

Annat i kategorin: Livet, Sjukdom, Uncategorized
Taggar: ,
Kommenterer:
2013/ 12/ 29

Det är inte så intressant att läsa kanske, men jag skulle vilja säga tack för veckan innan jul. Till er som kom på spelningarna, fixade spelningarna, bytte Ärtans däck i en stockholmsförort, erbjöd tak över huvudet, applåderade, skrattade och grät, till er som hörde av sig före eller efter spelningarna med lycka till eller tack eller vad som helst, till er som spelade med mig, till er som bjöd in mig till Radio Jämtland, och er som lyssnade. Det var en fin vecka i mitt liv, och jag fick möta så många nya och gamla vänner och bekanta! Tack för det!

Och – jag vet vem jag är även utanför scenen. Jag vet att jag är jag och är värdefull utan mina prestationer. Men när jag får vara på scenen så vet jag vad mitt syfte är. Jag vet att den är min plats och att det är där jag ska vara, ofta.

Tack livet och människorna för en fin vecka!

 

2013/ 11/ 28

Några saker:

1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!

2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.

3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.

4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte “tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.

Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.