Barn Archive - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2016/ 01/ 19

Jag har ju ett barn jag. Ture heter han och han är utan konkurrens universums underbaraste unge. Allvarligt talat. Igår när jag kom hem från jobbet ropade jag inåt i lägenheten, och Patrik, som var med Ture i sovrummet, sa till honom att gå och hälsa på mamma. Så kröp han runt hörnet in mot hallen med planetens största smajl, började skratta när han såg mig, och satte sig ner och applåderade! Fattar ni hur lycklig man blir av det? Det går liksom inte beskriva hur hjärtat bara slår trippelsuperdupervolter och tacksamheten att man får ha denna fantastiska person hos sig knockar en. Ture är min unge, vår unge. En underbar liten människa som försöker härma ljud, försöker stå, försöker gå och vill äta själv. En liten knickedick som snor fjärrkontroller, nästan gör volter i sängen när han får leka naken där en stund, och som liksom gnuggar hela ansiktet mot mitt när han är trött och inte riktigt vet vart han ska ta vägen. Han fyller mitt hjärta med så mycket kärlek att det är overkligt. Jag vill aldrig inte vara med honom. Jag vill alltid finnas där för honom när han behöver det, och inget annat i mitt liv är viktigare. Det är en hisnande känsla, att ha någon annan som betyder allt. Verkligen allt. Helt fantastiskt. Att skaffa barn, för den som vill och kan och vågar, rekommenderas å det varmaste. Ingen skugga alls över er som inte vill, såklart. Men ni som vill. Gör det. Det är grymt. Man får applåder för att man kommer in genom dörren.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Kärlek, Livet
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:
2015/ 09/ 02

Min bebis har feber. Han har haft feber i två dygn nu och är hängig och ledsen och vill mest sova och/eller vara i famnen. Vi var på barnakuten igår kväll för säkerhets skull men det är inget fel på honom. Han har bara feber och är förkyld. Och ändå gråter jag då och då med honom för att jag tycker så synd om honom. Han är så liten och vet inte varför hans kropp gör ont, varför det bara inte känns bra och varför han vill gråta hela tiden. Han är så liten, vet ingenting. Och jag gråter med honom i vår hyresrätt i västra Göteborg där vi sitter i vår soffa tillsammans. Där vi har rent vatten, som jag ändå kokar för säkerhets skull så att han inte ska få i sig bakterier. Där vi har alla smärtstillande och mediciner hans lilla kropp kan tänkas behöva, i exakt rätt dos för att de ska hjälpa och inte förstöra honom. Där vi har filtar om han fryser, kan vädra om det blir för varmt. Där vi kan sitta, helt trygga i förvissningen om att han kommer bli bra och kry om några dagar, en läkare och två sköterskor undersökte honom igår och han är helt enkelt bara lite förkyld. Och jag tänker på hur ofattbart bra vi har det här i vårt hem. Vi har allt. Allt, allt, allt har vi. Jag gråter med min bebis i hans feberledsenhet och gråter samtidigt med alla de mödrar, fäder och barn som samtidigt gråter i båtar på Medelhavet, vid taggtråd vid en landgräns, vid stränder i Grekland där bara halva deras familj steg i land för att den andra halvan inte klarade resan. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Du. Jag. Våra barn. Om vi fötts på en annan plats hade vi kanske flytt för våra liv just nu, och hoppats på att människor som hade det bättre än vi skulle öppna sina hjärtan, länder och hem.

 

Alla måste tänka på det. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Det skulle kunna vara din dotter som drunknade på havet, din son som svälte ihjäl längs vägen, din mamma som kvävdes i en lastbil. Om det känns främmande att hjälpa, att öppna våra påhittade landsgränser och hjälpa fler, så måste alla tänka att alla dessa människor är just det. Människor. Som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll hur svårt det kan tänkas bli att organisera, integrera, husera. De flyr. För sina liv. Det är säkrare för dem att lämna sina hem och åka överfull gummibåt över Medelhavet än att stanna. Vi måste hjälpa. Vi som fått allt utan att ens försöka. Vi som sitter säkra i våra soffor, som lever trygga och hela och rena måste hjälpa. Vi måste. Och vi och de är vi. Vi har bara fötts på olika platser.

 

R E F U G E E S  W E L C O M E

#refugeeswelcome #flyktingkatastrof

2015/ 08/ 14

Jag bloggar ju inte längre, tydligen. Det är inget jag bestämt och kanske inte nåt permanent, för helt plötsligt idag så bloggar jag ju igen, men livet har liksom kommit emellan. Jag har inte riktigt tid med allt och då har det blivit enklare och snabbare och mer direkt att skriva grejer och lägga ut bilder på fejjan och instagram. Så den stackare som läser det här rekommenderas att följa mig där också eller istället, i alla fall om ni vill höra av mig med hyfsat täta intervaller! =)
Men idag så är jag alltså här. Och det är ju för att jag har fått min unge. Eller alltså, honom fick jag ju för fem månader sen, och livet har ju varit en helt makalös bergochdalbana sen dess, men just idag så måste jag skriva någonstans hur sanslöst tacksam jag är. Jag är så tacksam för att han finns, för att Patrik och jag är hans föräldrar och ska få vara det så länge vi lever, så tacksam för att denna lilla, lilla person ler när han ser mig och lutar sig mot mig när han är trött, lugnas när jag vaggar honom när han är ledsen och bara är och lever och utvecklas här med oss varje dag. Jag kom på mig själv med att längta tills imorgon, nu när jag skulle gå och lägga mig, för då får jag vara med honom igen. Hänga med världens finaste lilla barn. Det går liksom inte uttrycka sig utan att rada upp klyschor längre, för varenda en känns helt sann och verklig. Min värld är vackrare för att han finns, att se honom titta upp ur vagnen på en trädkrona och bli helt förundrad över den gör att jag också ser den på nytt igen. Ni hör ju, allt, allt, allt som är klyschigt och töntigt med att vara förälder är sant. Jag är en blöt fläck av känslor som inte ens kan tänka på alla hemskheter som mitt barn kanske kommer utsättas för, för då är det kört. Jag är en blöt, tacksam fläck av känslor som har fått det finaste jag hade kunnat tänka mig. Ture Ture Ture, åh vad jag älskar dig. Så mycket att Arja Sajonmaa får vara med på ett hörn. Jag vill fan tacka livet. Tack.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Kärlek, Livet
Taggar: , , , , , , , , ,
Kommenterer:
2015/ 03/ 02

Mamma, jag känner att du är här hos mig ofta nu när jag verkligen behöver det, och det gör mig lugn, varm och tacksam. För andra gången på en vecka har jag fått träffa dig i en dröm och känna hur du känns, höra din röst och bara vara nära dig. Det gör mig mindre orolig för hur livet som mamma ska bli utan dig som stöd, även om saknaden är lika stor som alltid. Du borde få vara här på riktigt och få lära känna det här lilla barnet som kommer till oss när som helst nu. Och hen borde få lära känna dig. Världens finaste mamma och momma.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Döden, Kärlek, Livet, Sorg
Taggar: , , , , , , ,
Kommenterer: