Tag Archive for "Kärlek" - anjaerika
Arkivet


2017/ 04/ 13

Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?

Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.

bild pappa skola mindre

Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.

Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.

Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.

I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.

När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om

“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”

pappas begrav

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.

Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.

Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.

Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.

2016/ 08/ 24

Hej på er! I fredags hade vi spelning med Anja Erika band på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, och det var en så otroligt härlig kväll! Publiken var bäst i världen, bandet var på topp och jag har nog aldrig varit så laddad i mitt liv tror jag. Jag sa ju i en intervju till Dagens Vimmerby innan spelningen att jag hoppades att det skulle bli sommarens höjdpunkt, och det tycker jag att det blev också! För mig alltså, jag kan inte svara för resten av folket som var där. Men som Dagens Vimmerby skrev dagen efter spelningen, så fick vi ju faktiskt stående ovationer!

Vi hade dessutom världspremiär för min nya låt Om du inte är här, en duett som jag sjöng tillsammans med Mats Genfors, mannen med en strupe och ett hjärta av guld. Rikard Björk och Sanne Skjervik filmade kalaset, och här finns klippet att se för den som vill!

14087578_10154473526437863_1456566751_o14045088_10154473526447863_1301581626_o14037765_10154473526457863_1625536414_o

 

2016/ 04/ 25

När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com

2016/ 01/ 19

Jag har ju ett barn jag. Ture heter han och han är utan konkurrens universums underbaraste unge. Allvarligt talat. Igår när jag kom hem från jobbet ropade jag inåt i lägenheten, och Patrik, som var med Ture i sovrummet, sa till honom att gå och hälsa på mamma. Så kröp han runt hörnet in mot hallen med planetens största smajl, började skratta när han såg mig, och satte sig ner och applåderade! Fattar ni hur lycklig man blir av det? Det går liksom inte beskriva hur hjärtat bara slår trippelsuperdupervolter och tacksamheten att man får ha denna fantastiska person hos sig knockar en. Ture är min unge, vår unge. En underbar liten människa som försöker härma ljud, försöker stå, försöker gå och vill äta själv. En liten knickedick som snor fjärrkontroller, nästan gör volter i sängen när han får leka naken där en stund, och som liksom gnuggar hela ansiktet mot mitt när han är trött och inte riktigt vet vart han ska ta vägen. Han fyller mitt hjärta med så mycket kärlek att det är overkligt. Jag vill aldrig inte vara med honom. Jag vill alltid finnas där för honom när han behöver det, och inget annat i mitt liv är viktigare. Det är en hisnande känsla, att ha någon annan som betyder allt. Verkligen allt. Helt fantastiskt. Att skaffa barn, för den som vill och kan och vågar, rekommenderas å det varmaste. Ingen skugga alls över er som inte vill, såklart. Men ni som vill. Gör det. Det är grymt. Man får applåder för att man kommer in genom dörren.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Kärlek, Livet
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:
2015/ 08/ 14

Jag bloggar ju inte längre, tydligen. Det är inget jag bestämt och kanske inte nåt permanent, för helt plötsligt idag så bloggar jag ju igen, men livet har liksom kommit emellan. Jag har inte riktigt tid med allt och då har det blivit enklare och snabbare och mer direkt att skriva grejer och lägga ut bilder på fejjan och instagram. Så den stackare som läser det här rekommenderas att följa mig där också eller istället, i alla fall om ni vill höra av mig med hyfsat täta intervaller! =)
Men idag så är jag alltså här. Och det är ju för att jag har fått min unge. Eller alltså, honom fick jag ju för fem månader sen, och livet har ju varit en helt makalös bergochdalbana sen dess, men just idag så måste jag skriva någonstans hur sanslöst tacksam jag är. Jag är så tacksam för att han finns, för att Patrik och jag är hans föräldrar och ska få vara det så länge vi lever, så tacksam för att denna lilla, lilla person ler när han ser mig och lutar sig mot mig när han är trött, lugnas när jag vaggar honom när han är ledsen och bara är och lever och utvecklas här med oss varje dag. Jag kom på mig själv med att längta tills imorgon, nu när jag skulle gå och lägga mig, för då får jag vara med honom igen. Hänga med världens finaste lilla barn. Det går liksom inte uttrycka sig utan att rada upp klyschor längre, för varenda en känns helt sann och verklig. Min värld är vackrare för att han finns, att se honom titta upp ur vagnen på en trädkrona och bli helt förundrad över den gör att jag också ser den på nytt igen. Ni hör ju, allt, allt, allt som är klyschigt och töntigt med att vara förälder är sant. Jag är en blöt fläck av känslor som inte ens kan tänka på alla hemskheter som mitt barn kanske kommer utsättas för, för då är det kört. Jag är en blöt, tacksam fläck av känslor som har fått det finaste jag hade kunnat tänka mig. Ture Ture Ture, åh vad jag älskar dig. Så mycket att Arja Sajonmaa får vara med på ett hörn. Jag vill fan tacka livet. Tack.

Annat i kategorin: Barn, Bebis, Kärlek, Livet
Taggar: , , , , , , , , ,
Kommenterer:
2014/ 11/ 30

Jag tror att ett annat samhälle är möjligt. Ett där människor är friare, löneskillnaderna mindre, konsten mer betydelsefull och den inre lyckan och möjligheten till avslappning måttet på hur bra det går för oss i våra liv. Jag tror på höga skatter och en stor och stark välfärd som alla får ta del av. En stor allmännytta med låga hyror, medborgarlön och sex timmars arbetsdag som standard. Jag tror på mer tid till att tänka fria tankar, vara med de en älskar eller bara vara för sig själv. Jag tror att vi rusar åt fel håll när vi ska maximera vinsterna och konsumtionen och jag tror att vi är många som känner så men känner oss för små för att kunna påverka något. Men minns att allt en gör och säger som någon människa hör eller ser, kan påverka hen. Stärka, hjälpa, inspirera och stötta. Så vi måste fortsätta säga vad vi tycker och kämpa för det vi tror på. Det är det enda sättet. Och så kan vi läsa den här forskaren som också tycker att vi ska jobba mindre. Tex.

2014/ 11/ 16

Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:

2014/ 10/ 15

Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!

Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas.  Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.

2014/ 06/ 09

Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:

“Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”

Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska “gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.

Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.

Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Kärlek, Livet, Sjukdom, Sorg
Taggar: , , , , , ,
Kommenterer:2 Kommentarer
2014/ 06/ 05

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men jag tror på nåt sätt att döden är en jättekälla till liv.

Att döden kraschade min tillvaro för några år sedan är åtminstone en av anledningarna till att jag nu för tiden lever livet till fullo så mycket som jag bara kan, och även till att jag uppskattar livet så innerligt mycket. Jag vet hur det känns att sitta mitt i döden, liksom. Och därför känner jag livet så otroligt mycket också. Det och att jag såklart är och alltid har varit en levnadsglad människa. Men det är mer nu. Jag älskar verkligen livet, och jag kommer så tydligt ihåg hur jag och mina systrar bestämde oss för att välja livet, verkligen, verkligen leva, då när döden var som närmast. Det är som att det mest levande livet och döden ligger alldeles intill varann i känsloregistret och när man drabbas av stor sorg kan man antingen hamna i, eller välja, döden, eller så väljer man livet. Och jag väljer livet. Varje dag väljer jag livet, och är så tacksam för det.

Det låter lite som hallelujah-moments, men det här är det allra bästa med att vara jag, så jag ville dela med mig av det. Det här livet kan vara det enda liv jag får. Jag vill leva leva leva.

Annat i kategorin: Döden, Kärlek, Livet, Sorg
Taggar: , , , , ,
Kommenterer: