Man vill inte glömma en kär person. anjaerika
2014/ 06/ 09

Man vill inte glömma en kär person.

Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:

“Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”

Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska “gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.

Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.

Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.

Annat i kategorin: Cancer, Döden, Kärlek, Livet, Sjukdom, Sorg
Taggar: , , , , , ,

2 kommentarer

    #1 Ann2014/06/09 kl.19:36
  1. Åh vad fint du skriver om din mamma Erika <3 Jag tror också att det är viktigt att minnas, att känna efter och att att få prata om dem som inte längre finns hos oss fysiskt.
    En stor kram till dig <3

  2. #2 Ingela2014/06/10 kl.02:39
  3. Så fint och sant du skriver. Trots att det nu gått 34 år sedan min mamma dog finns saknaden och tomheten ännu kvar, om än i en mer nyanserad form. Saknaden efter min storasyster är också stor, hon dog för 10 år sedan, endast 45 år ung. Saknade mamma extra mycket när jag själv blev mamma, ville så gärna fått dela den tiden med henne. Känner mig hedrad och glad när folk tycker att man är lik sin mor till sätt och utseende, anar att du upplever detsamma, så lik din mor som du är. Drömmer om de kära man mist nu och då, när man vaknar ur en trevlig sådan dröm gör man allt för att försöka somna om igen i hopp om att åter få “träffas” en stund. Skönt att drömmar finns. Kram

Kommentera

.