Idag har jag levt i tio år utan en levande mamma. Jag tänkte först skriva “utan mamma” men det stämmer ju inte. Hon är med mig, hon finns hos mig, men hon lever inte längre. Det är så underligt. Döden är så otroligt underlig. Att man finns, sen finns man inte. Hur kan min mamma, som var och är en så stor del av mitt liv, inte finnas längre? Inte vara här på jorden och odla sina blommor, skratta sitt varma, mjuka skratt, ringa för att höra hur jag har det och bara.. ja, finnas? Jag fattar det inte, samtidigt som det är helt uppenbart. Tydligt i hela min tillvaro. Det har gått tio år. Tio år, och jag har vant mig. Ofrivilligt. Jag har ofrivilligt vant mig vid att inte ha henne här, vid att ha ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, i min innersta kärna. Jag har vant mig och förstått med hela den människan jag är, att tiden inte läker alla sår. Det blir inte bättre, för det finns inget att bli bättre ifrån, det finns ingen väg tillbaka, eller framåt. Mamma är och förblir död och det kommer för evigt göra ont i mig att det är så.
Jag läser de här orden och ser att det kan tolkas som att jag är konstant ledsen och att livet är nattsvart. Så är det inte, verkligen inte. Mitt liv har inte varit nattsvart en enda dag sen mamma dog, för är det något hennes alldeles för tidiga död lärde mig, in i märgen lärde mig sådär så att jag vet det för evigt och med hela mig själv, så är det att livet är kort och till för att levas. Jag skrattar högt och känner lycka ut i tårna och fingerspetsarna. Jag tar vara på små stunder av obeskrivlig lycka när mina barn ler mot mig, dansar, lär sig spela munspel eller säger “jag älskar dig”. Jag tittar på mitt liv med min sambo, våra barn och vårt blåa hus utifrån och undrar hur jag kunde bli så lyckligt lottad att jag fick precis allt jag vill ha. Ja, inte precis exakt allt, för jag har inte min mamma kvar, och det skulle jag gett nästan vad som helst för att få ha, men sånt är livet för mig och det går inte ändra på. Och det är den största sorgen jag upplevt hittills i mitt liv. Jag kommer sakna henne varje dag så länge jag lever, och att det gått tio år idag, sen jag ringde Tobbe och sa “jag tror att min mamma kommer dö idag”, det är obegripligt och samtidigt väldigt påtagligt och verkligt.
Tack för de 29 åren jag fick ha dig levande med mig mamma. Du är med mig på vårt egna sätt varje dag, men åh vad jag saknar att kunna ringa dig, träffa dig, krama dig och skratta med dig. Hålet efter dig här i mitt liv är stort och tomt.
Hur många sorger ska vi genomleva innan vi hittar in till kärnan där vår livskraft finns? Hur många paniksituationer ska komma och gå där vi lovar oss själva och andra att verkligen börja leva nu, för sen är det slut? Hur många nya saker till ska vi köpa? Hur många bråk ska vi ha om saker som egentligen inte spelar roll?
Vi människor verkar oförmögna att se vad det är som verkligen är våra liv, innan de är slut. När vår tid är räknad och våra timglas tickar ner mot 3-2-1 sandkorn kvar, så står vi där och skriker att vi måste leva, vi måste ta vara på, vi måste stanna upp och se det som är viktigt. Men när tiden är vår, när vi har allt för våra fötter och bara kan njuta, vara i det och delta i våra egna liv, då springer vi omkring och stressar. Hetsar. Tittar åt fel håll. Väljer de små striderna. Jag också.
Men jag vill inte. Jag vill njuta av min 1,5-årings lockar i nacken även om det ligger tvätt i hela huset. Jag vill höra min 5-åring resonera om Iron Maiden och Pokémon, om gitarrsolon och poäng, för att det är det han tänker på nu. Även om det inte blir ett enda löv krattat i höst. Jag vill se min kille i ögonen och påminnas om varför vi valde varandra och det här livet, även om vi knappt hinner ses just nu för att vi har två barn, ett hus, några olika jobb och sen en pandemi på det. Eller just det, just pandemin kanske faktiskt kommer göra att vi kommer hinna ses nu. Är det silverkanten som kommer för oss, precis mitt i allt detta tro? Jag vet inte. Men jag vill inte hetsa om ovidkommande saker längre. Jag vill inte läsa inlägg på facebook av en bekant som fått obotlig cancer och då återigen påminnas om “Just det! Det är ju nu livet pågår!” Jag vill känna det varje dag. Leva det. Vara i det. Levalevaleva.
Ps. Ja, den här hemsidan verkar ha vaknat till liv igen just idag. Vem vet hur länge det håller i sig, men just idag ville jag skriva just här. <3 Ds.
Hallåja! Kära nån vad mycket jag har att göra, och kära nån vad lite tid jag har. Eller alltså, jag har ju TID i mitt liv, men jag vill ju, och behöver också, lägga den tiden på en del annat. Tex jobbar jag ju tre dagar i veckan som musikpedagog, vilket ju alltså tar de tre dagarna i anspråk. Sen har jag ju en familj och vi försöker ju ses och hänga och ha det gött då och då också. Så tiden för mitt projekt, att få ut Jag vet vem du är, och att göra hela själva kampanjen, den har varit lite knapp den senaste veckan. Måndag-tisdag fick jag jättemycket gjort, resten har jag fått hitta småsnuttar av tid till att göra. Men, det kommer bli bra, jag ska bara ha lite gammal hederlig tilltro till att allt kommer lösa sig, så gör det det. (Tilltro + hårt arbete är oftast receptet på framgång, så att säga)
Taggar: Antirasism, Dagens tankar, jag vet vem du är, jagvetvemduär, Livet, Musik, Politik, Rasism, Samhälle, Sverigedemokraterna
Kommenterer:
Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?
Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.
Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.
Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.
Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.
I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.
När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om
“n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.
Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.
Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.
Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.
Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.
Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.
Taggar: anjaerika, Astrid Lindgren, Barn, Dagens tankar, Död, Döden, Fattig bonddräng, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Missbruk, Musik, Pappa, Sorg
Kommenterer:
Hallå världen! Jag ber om ursäkt för min usla närvaro här på hemsidan, jag hoppas nästan att ni inte är några som sitter och väntar på uppdateringar och blogginlägg, för då lär ju ni vara gruvligt besvikna på mig vid det här laget. Däremot skulle jag vilja tipsa er alla om att följa mig på instagram och facebook, där är jag betydligt mycket mer aktiv och igång!
Men nu när jag ändå är här så kan jag ju meddela att jag har börjat samarbeta med ett managementbolag! Strenge Management ska framöver hjälpa mig att ordna gigs och föreställningar, känns sjukt kul! Tjo!
Sen hoppas jag att jag ska ta tag i den här sidan också lite mer framöver, det är bara lite mycket med jobb som musikpedagog, ha familj och samtidigt försöka planera och genomföra spelningar här och där (har ju gjort det helt själv fram till nu)
. Förhoppningsvis blir det fler spelningar under och efter sommaren, då jag går ner i arbetstid på musikpedagogjobbet, och kommer ha mer tid och energi till musiken. Pedagogjobbet är kul, men om jag inte får sjunga min musik med jämna mellanrum så dör jag ju. Och så kan vi inte ha det.
Min lillasyster Ellinor är ju en stjärna. Eller, en blivande stjärna för att vara exakt, för hon har fram tills nu utbildat sig och inte hunnit bli själva stjärnan så att folk vet om det i alla fall, utan hon är det mer i det tysta än så länge. Men likväl så är hon ju en stjärna. Helt fantastisk på scenen, närvarande, äkta och sann. Hon sjunger magiskt fint och man vill aldrig att hon ska sluta. Jag skriver man, för att jag gissar att alla känner såhär, men det vet jag ju inte till 100% såklart. Jag är ju partisk, det fattar jag, men jag tror verkligen att hon har något som man ser även om man inte är hennes syster. Hon är så himla, himla fin på scenen. Idag fick jag en sån påminnelse från fejjan att det är ett år sedan jag var och såg en produktion på Balettakademien där hon var med. Och jag minns hur stolt jag var över henne, och hur jag grät så fort hon sjöng. Och så minns jag ju också vemodet som jag alltid känner när jag ser henne på scen. Allt är fantastiskt, hon är fantastisk, och mamma och pappa kommer aldrig få se det. De missar hela hennes karriär, alla roller hon kommer få göra, alla sånger hon ska sjunga, alla shower hon kommer vara med i. De är ju med, såklart, men här, i verkligheten. Där är de inte, och där kan de aldrig heller köpa premiärblommor till henne, skicka kort eller komma och se henne. Krama henne och vara omåttligt stolta och låta henne få veta det. Ellinor kommer göra så många fantastiska saker på scen, och det gör mig så stolt och samtidigt så ledsen för både hennes och mammas och pappas skull, att de inte får vara med. Ellinor, jag vet att det aldrig blir samma sak, men jag ska alltid försöka finnas där så att tomheten över att mamma och pappa inte är det, inte blir fullt lika stor. Och så ska jag skryta sådär som bara föräldrar egentligen får göra. Jag älskar dig, och du är bäst i världen.
