Idag har jag tittat på en bildserie som en man tog under tiden hans fru hade cancer. En fantastiskt fin bildserie som visar hur de hade det, och som också visar ungefär hur vi hade det, när min mamma var sjuk. Att man är starkare ibland, kan vara ute och leva vanligt ibland och är helt förstörd och trasig ibland. Och så sjukhussängarna. Alla bilder på sjukhussängar med en trött människa i. Så många dagar jag satt hos min mamma. Så fina bilder jag också har, av henne när hon sover i en sjukhussäng. Så många minnen som är så svåra att tänka på eftersom slutet av tanken alltid är att hon försvann där i den där sängen.
Jag tycker att ni ska titta på bilderna. De är vackra och vardagliga.
Mamma. Jag saknar dig fortfarande varje dag och kommer alltid göra det. Du fattas mig.
Jag tittar på Malous Efter Tio. Fråga mig inte varför, men det gör jag. Där pratas det om hudcancer och hur det ökar. Så jag tänkte skriva lite om det. Och om att jag är dum i huvudet.
Jag har solat mycket solarium i mitt liv. Känt mig blek och ful när vintern kommit och då betalat nånstans mellan tjugo och åttio kronor per gång för att ligga i den där människogrillen en liten stund och sedan gå därifrån med en lätt bränna, tillsammans med den där ljumma, söta och lite lätt frånstötande huddoften som endast en fejkad solstrålestund kan skänka. Detta har jag gjort trots att jag vet att det är farligt. Trots att många i min släkt har eller har haft cancer av olika slag, trots att en så nära släkting som min pappas kusin dog av sin malignt melanom, som han fick som direkt följd av för mycket solande. Jag är alltså dum i huvudet.
Men jag är ju inte den enda. Inte för att detta på något sätt gör det hela bättre, men det är ändå ett fenomen. Vi är ganska många som är dumma i huvudet. Som solar solarium mot forskarnas ständiga råd och rön och mot bättre vetande.
Men det är ju inte bara vårt fel. Vi är dumma i huvudet för att samhället är dumt i huvudet. För att vi får veta att man är fräsch om man är brun, snygg om man är sådär rosigt solbränd, helst tillsammans med ett rufsigt strandhår (som vi alla vet tar ca 1,5 timme att locka och föna och spraya framför spegeln och inte alls uppstår av att spendera tid på nån strand) och härlig om man ser sådär trevligt osminkad ut (trots att ingen i världen som gör reklam för den looken är osminkad utan i allra högsta grad först spacklad, sedan photoshoppad). Detta är alltså ett till område där vi är indoktrinerade. Vi som strävar efter den där ”fräscha” looken, vi vill också ha en bränna som matchar. Dessutom är det ju så att man kan ju aldrig helt få se ut som de där snygga modellerna, man är ju alltid lite tjockare, har lite stripigare hår, kortare ögonfransar och färre fräscha fräknar som ligger på exakt rätt ställe på näsryggen och kindbenen. Men deras bränna kan man ju i alla fall få. Och eftersom vi bor i kalla norden så kan man under höst- vinter- och vårårstiderna endast skaffa den genom att resa till ett soligt land (dyrt) eller genom att ligga i en grill (oxå dyrt men billigare iaf). Så vi ligger i grillar. Vi är dumma i huvudet.
Men jag tänkte i alla fall med detta inlägg deklarera att jag för en tid sedan beslutade mig för att sluta vara dum i huvudet. Jag har ingen mamma längre, för hon dog i cancer. Min tremänning (syssling för er söderlänningar) på pappas sida har ingen pappa för han dog också i cancer. Cancern ligger och lurar i båda mina genpoler och jag vore ju en jävla idiot om jag bjöd in den på grillparty i min kropp. Ni borde oxå sluta sola solarium om ni gör det. Solarier borde förbjudas, men vi lever ju i valfria samhället så det lär ju aldrig hända. Men vi kan sluta använda dem, sluta visa våra unga att vi faller för trycket, sluta fortplanta idén att även vår hudton är något vi måste förändra för att vara rätt.
Det var det. Tack för mig.
Min mamma dog i mars 2011 på Östersunds sjukhus. Hon hade cancer som hade spridit sig och den medförde värk av en sort som är omöjlig att föreställa sig, men som var olidlig att stå bredvid och se på, när man inget kunde göra. Men hon fick hjälp. Av sköterskor och läkare som gjorde sitt yttersta för att lindra och hjälpa, och som till slut lyckades hitta ett sätt så att min mamma under sina sista dagar i livet inte behövde lida mer än man redan gör när man ska lämna sin tillvaro, sina barn och alla andra man älskar alldeles för tidigt. Mamma hade även sköterskor som tittade till henne, och som fanns där för oss som stod med all vår kärlek och såg på när mammas liv försvann. Jag glömmer aldrig kvällssköterskan som kom och berättade att söndagen den 6:e mars nog var mammas sista dag. Hon var lugn och förstående men tydlig och inte för sentimental. Hon fanns där då och då för att se hur vi hade det, och hon gav oss precis lagom utrymme och tid både innan och efter att mamma somnade in. Att säga att hon var rätt person på rätt plats är en underdrift.
Men hon kunde bara vara rätt person på rätt plats för att sjukhuset och landstinget hon jobbade för tillät henne att vara det. Det vet jag. Det fanns tid och utrymme i hennes arbetspass att vara hos oss, att hinna med att se efter hur mamma och vi hade det. Att ens tänka på hur det kunde ha varit och hur det kanske skulle ha varit om mamma dött nu, eller i ett län där besparingarna slagit hårdare än de hade gjort då på Östersunds sjukhus, det gör mig alldeles illamående. Man kan tycka att man inte ska göra politik av så svåra stunder, men det är precis vad det är. För alla andra utom oss, vi som stod och satt och grät och höll varandras händer, så är det politik. Hur mycket tid en sköterska eller läkare har att lägga hos sin patient är politik. Det handlar om den skatt vi betalar, vad den går till och hur den får lov att användas. Och med den fart som vår välfärd demonteras, i den takt som sjukhus privatiseras och blir vinstberoende, så känner jag med er som ska stå vid era mammors sidor i framtiden, om inget görs snart som stoppar det här haveriet.
I september nästa år har vi vanliga en chans att göra något. Fram till dess har vi chansen varje dag att berätta för människor omkring oss vad vi tror på och vilket samhälle vi vill ha. Jag vill ha ett som har tid och råd att ta om mammor som ska dö och döttrar som sörjer.