Livet livet. Kl 23.00 igår hade jag en gråtattack för att jag trodde att min föreställning inte duger, kl 9.00 imorse började jag på Brewhouse Incubator, kl 12.00 satt jag vid samma bord som Monica i Kortadala församling, en tant med mycket driv och riv. 12.45 till 13.35 spelade jag min föreställning för bland annat Monica och det föll inga knappnålar så vitt jag kunde höra, och det hade jag nog hört om så hade skett. Och det var skönt. Kl 15.35 tittade jag på ett bildspel på Alex, som skulle ha fyllt år idag om han inte hade dött för några år sedan, och sen var jag tvungen att stänga av den mitt i för att tvätten är klar och jag måste hänga upp den så att den hinner torka innan tvättiden är slut. Livet livet.
Jag har ju en lillasyster. En som är vansinnigt begåvad, och det tror jag faktiskt är sant på riktigt och inte bara något jag tycker för att jag är hennes syster, utan för att hon helt enkelt fångar publiken varje gång hon står på scenen. Hon fångar mig, med sin sång och sitt uttryck och hur hon alltid helt och hållet är i ögonblicket i det hon framför. Och jag älskar att vi bor i samma stad så att jag kan gå och titta på henne när hon gör saker i skolan där hon går nu. Men varje gång så är det också så smärtsamt. För det går inte gå och titta på hennes olika redovisningar och föreställningar utan att varje gång fyllas av att det här hade mamma velat se. Det går inte se henne på scenen utan att sorgen över att mamma inte får vara med sköljer över mig. Inte hela tiden, men då och då. För mamma hade varit så stolt.
Idag har jag tittat på en bildserie som en man tog under tiden hans fru hade cancer. En fantastiskt fin bildserie som visar hur de hade det, och som också visar ungefär hur vi hade det, när min mamma var sjuk. Att man är starkare ibland, kan vara ute och leva vanligt ibland och är helt förstörd och trasig ibland. Och så sjukhussängarna. Alla bilder på sjukhussängar med en trött människa i. Så många dagar jag satt hos min mamma. Så fina bilder jag också har, av henne när hon sover i en sjukhussäng. Så många minnen som är så svåra att tänka på eftersom slutet av tanken alltid är att hon försvann där i den där sängen.
Jag tycker att ni ska titta på bilderna. De är vackra och vardagliga.
Mamma. Jag saknar dig fortfarande varje dag och kommer alltid göra det. Du fattas mig.
När man ska göra en föreställning om sig själv, och ens själv innefattar till exempel att ens föräldrar är döda och att det har förändrat ens syn på livet och vad som är möjligt (allt) och inte (inget) så är det svårt att skriva kortfattat om den föreställningen i en säljtext. Så idag har jag haft det svårt en stund. Men nu tror jag att jag är klar och hoppas att de som får texten blir sugna på att jag ska komma till dem och spela. För det vill ju jag. Jag vill spela överallt. Hör ni det? Överallt. Så alla som sitter inne på en scen där ni tror att jag skulle kunna spela, säg till. Så kommer jag. Och berättar hur jag kan vara så säker på att allt går, hur man gör, och sjunger dessutom en och annan sång däremellan. Plus är rolig då och då. Världens paket alltså.
Jag ska säga er, att ibland slår det mig att jag faktiskt är fantastisk. Att det är fantastiskt att jag är där jag är i mitt liv, gör det jag gör och jobbar dag för dag för att komma ännu närmare mitt mål. Jag vet inte om det låter förmätet, men så får det vara i så fall.
Min mamma dog. Sen dog min pappa. Och jag blev så trasig och full av sorg att jag knappt ens kommer ihåg vad som hände i mitt liv under det första året. Och ändå. Tog jag tag i det, gick och pratade med någon om min sorg, blev än mer besluten om att min musik måste få komma ut på skiva, trots att skivbolaget som först ville hjälpa mig släppa den inte hade tid att vänta ut min sorgeprocess utan tyckte att jag skulle söka mig någon annanstans. Trots att jag och mina systrar helt plötsligt var föräldralösa, hade ett hus vi inte ville ha, badade i papper om att min pappa hade levt ett jättetrassligt liv, som vi var tvungna att ta hand om och försöka få nån ordning på.
Trots att min mamma, som var en av de närmaste människorna i mitt liv, inte längre fanns.
Hade jag sett någon annan resa sig på det sättet jag har gjort hade jag knappt fattat hur det var möjligt. Och ibland måste man se sig själv utifrån och klappa sig själv på axeln precis så mycket som man förtjänar. Det är faktiskt helt fantastiskt att resa sig starkare och mer målmedveten efter det trauma jag gick igenom.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än att det är vad jag tänker på idag, och att jag är stolt över mig själv, att jag har klarat det här och tar kraft ur det som hänt istället för att brytas ner av det.
Taggar: Dagens tankar, Döden, istället för Bahamas, Livet, Mamma, Minnen, Pappa, Skivsläpp, Sorg, Tacksamhet
Kommenterer:7 Kommentarer