Hej Anna.
Jag förstår att din kloumn (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-ar-inte-fel-att-dricka-infor-barnen_7295857.svd) är skriven utifrån dig själv, kolumner brukar vara det. Så jag ska försöka att inte döma dig alltför hårt, du är ju trots allt bara en människa med en åsikt, som du uttrycker. Men, du uttrycker den i Svenska Dagbladet, en av Sveriges största tidningar, så jag väljer ändå att se det som att det är ok att kritisera din text och det du tycker. För jag tycker nämligen inte riktigt som du. Och det har sina förklaringar; jag är uppvuxen i en missbrukarfamilj. ”Stopp och belägg!” hör jag dig och kanske även andra ropa nu, ”det går inte jämföra missbruk med normalbruk!!” och det kanske, kanske är sant. Men vem avgör vad som är vad?
Men jag tar det från början.
Jag är alltså uppvuxen med en missbrukande förälder och en medberoende förälder. För en lekman kanske ordet medberoende låter konstigt, men det är alltså att ha ett slags beroende det med, fast till människan som har själva missbrukarproblematiken. Man växer ihop, personens missbruk får allt, eller i alla fall alldeles för mycket, fokus i ens liv, och man anpassar sitt liv efter människan och missbruket. Man tar även på sig skuld för personens beteende och ser det som ett svek att lämna människan i fråga, eftersom den då inte kommer klara sig. Att vara medberoende drabbar även barn i missbrukarfamiljer, och är en av anledningarna till att många som vuxit upp bland missbruk utvecklar dem själva. Man är van vid missbrukets mönster, man har det i sig, både från att ha sett sin missbrukande förälder och att ha varit medberoende av det.
Så är jag uppvuxen. Men, en av missbrukets (både det ursprungliga och medberoendets) grundpelare är ju förnekelse. Så under lång tid i mitt liv erkändes det inte att vi hade en missbrukare i familjen. Han ”drack ju inte varje dag” och ”kunde ju hantera att bara dricka öl” och ”spelade ju på hästar för att det var kul”. Så i våra förnekande ögon var vi alltså en vanlig familj. Såhär skulle man ha det, det fanns inget annat liv. När pappa blev full passade man sig och hoppades att inget man sa skulle få honom att tända till och börja bråka. När han ville se på trav hoppade man ur soffan fortare än kvickt. När han pissade på sig i sängen för att han varit så packad att han inte vaknade av sin kropps signaler, då tvättade mamma madrassen och lakanen och låtsades som ingenting. Det här var livet.
Det var även livet att så fort jag kom hem från skolan gå till skafferiet för att se efter hur många öl som druckits ur hans sexpack sen sist jag kollade. Det var livet att sitta med mamma i källaren när hon tvättade, strök och sydde, för att slippa vara i den syrefattiga luft som omgav honom och hans ångest. Och senare, när jag flyttade hemifrån, var det livet att när han ringde höra på en millisekund om han var full eller inte. Och det var livet att ha dåligt samvete för att ha lämnat min lillasyster i röran därhemma, men av ren självbevarelsedrift inte kunna komma hem för att vara med henne, för då, när man sett hur livet kunde vara på ett annat ställe, så sa hela kroppen nej till att nånsin vara i eländet igen.
Och Anna, jag vet att den kolumn du skrev inte riktar sig till missbrukare. Självklart ska inte missbrukare dricka inför sina barn, de ska ju inte dricka alls, det vet ju alla.
Men, vem bestämmer vem som missbrukar? Vem gör hembesök och ser efter så att ingen har gått överstyr i just den här familjen, så här får de dricka nubbe till sillen? Att du skriver ”Det råder i min värld ingen tvekan om att det är plågsamt att växa upp som barn till en alkoholist” säger mer än vad du tror om din kunskap på området. Det säger nämligen att du inte har någon. Du vet inte hur det är, och det unnar jag dig i och för sig. Men du vet inte. Du gör ett försök till att skriva en sympatirad för oss som haft eller har helvetet i famlijen, för att visa att du visst tänker på missbrukarbarnen? För att särskilja dig och de dina, normalbrukarna, från de som absolut inte får ta åt sig av din kolumn, alltså missbrukarna? Jag vet inte varför du gör det faktiskt. Du vet inte hur det är att vare sig missbruka eller leva med någon som gör det och du är därför inte lämpad att tala om för andra att ”Det är inte fel att dricka inför barnen.”
Jag vet inte om du vet det, men det finns redan krafter i vårt samhälle som uppmuntrar oss att dricka, med eller utan barn. Det finns en oerhört stark alkoholkultur, kopplad till varje högtid, ja, till varje helg egentligen, och den som avviker från normen att dricka får ofta stå ut med frågor om varför och därefter höra berättelser om hur den som frågade minsann också har haft en nykter period, eller tycker att ”det är ju helt rätt egentligen”, alternativt få höra något om ”moralisering” trots att man egentligen bara gjort ett personligt val att avstå. Man särskiljer sig om man som vuxen i Sverige väljer att inte dricka alkohol vid en högtid eller sammankomst. Jag som 30-årig kvinna får alltid frågan om jag är gravid, om jag tackar nej till alkohol på en fest eller middag. Så stark är normen att konsumera alkohol. Så vi behöver inte dig. Du är inte nödvändig i samhällsdebatten om alkohol inför barnen.
Det är däremot IOGT-NOTs kampanj Vit Jul och alla de uppmaningar, de som du opponerar dig emot, som sprids inför tex midsommar. För på sina håll i landet kanske inte själva kampanjen fungerar, det kanske dricks precis lika friskt som året (eller helgen) innan, men kanske, kanske att en 10-årig flicka som är så spänd inför helgfirandet att hon skakar ser kampanjen och i det ser att det finns någon som ser henne. Hennes situation. Hennes liv. Att det finns någon som står på hennes sida, även om hennes familj inte gör det just nu.
Du och din åsikt är överflödig, onödig och ett hån mot de barn som faktiskt lever i missbrukarfamiljer. Drick du din sprit inför dina barn, och tro du att det skapar samma känsla i dem som när du skämmer ut dig på ett köpcentrum. Men snälla, sprid inte åsikten i Svenska Dagbladet. Det är så urbota dumt, onödigt och själviskt.